Nato är ett verktyg för USA – inget annat

Krigsalliansens historia

Publicerad 25 februari 2016
Nato är en del av USA-imperialismens strategi för världsherravälde.
Nato är en del av USA-imperialismens strategi för världsherravälde.

Det påstås ibland att Nato är en försvarsallians vars medlemmar har lika mycket att säga till om. Men i praktiken är Nato USA-imperialismens verktyg.

Bilder
Fakta och bakgrund
Nato under det kalla kriget
  • Nato, North Atlantic Treaty Organisation, bildades 1949 som Atlantpakten, och blev en militärallians 1951.
  • Ursprungligen låg alliansens högkvarter i Paris. Nu ligger det i Bryssel.
  • De ursprungliga medlemmarna var Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Norge, Storbritannien och USA.
  • Mellan 1949 och 1989 tillkom Grekland (1952), Turkiet (1952), Västtyskland (1955) och Spanien (1982).
  • Nato genomförde inga angrepp eller bombanfall under tiden fram till Kalla krigets slut och Sovjetunionens fall.
Nato och USA i krig
  • Sedan 1991 har USA och Nato startat eller intervenerat i flera krig. Tabellen omfattar såväl krigsangrepp från luften som med markförband, liksom drönarattacker.
  • Irak 1991-2011, 2014-
  • Jugoslavien 1992-1995, 1999
  • Somalia 1993-1994
  • Afghanistan 2001-
  • Pakistan 2004-
  • Libyen 2011-
  • Jemen 2009-
  • Syrien 2014-
  • En rapport som offentliggjordes så sent som för ett par veckor sedan visar, att USA/Nato hemligstämplat alla uppgifter om omfattning och konsekvenser i civila dödsfall av det senaste två årens drönarattacker i Jemen, Irak och Afghanistan. Försiktiga uppskattningar talar om flera tusen civila dödsoffer enbart för denna typ av krigsbrottsliga attacker.
Natoländernas styrkor
  • USA har 1.338.000 tjänstgörande (anställda) inom sin krigs-makt. Därefter kommer Turkiet med 493.000.
  • Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland har sammantaget 859.000. Övriga medlemsländer har sammantaget färre än Turkiet.
  • (Nato Public Diplomacy Division, 2015)
Militärutgifter
  • Hur stora är de militära utgifterna i olika länder? Fredsinstitutet SIPRI använder ofta detta som ett mått på ett lands militära styrkekapacitet (även om siffrorna skall tas med en nypa salt, eftersom militära kostnader till delar kan döljas under andra utgiftsposter i budgeten). Enligt SIPRI:s beräkningar svarar USA för runt 40 procent av världens samlade militärkostnader.
  • Natoländerna med störst militärutgifter (miljarder dollar):
    • USA - 610
    • Frankrike - 62
    • Storbritannien - 60
    • Tyskland - 46
    • Italien - 31
    • Turkiet - 23
    • Andra länders militärutgifter (miljarder dollar):
    • Kina - 216
    • Ryssland - 84
    • Saudiarabien - 81
    • Sverige - 7

”Budskapet jag vill lämna är att det inte finns en nation på jordens yta som vi inte kan nå.”

Nato-generalen John Sheehan, efter en övning i Kazakhstan 1997

Militäralliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) bildades 1949, fyra år efter andra världskrigets slut. Det skedde just som det så kallade kalla kriget drog igång. Som i sin tur återspeglade de växande politiska motsättningarna mellan de kapitalistiska länderna i väst och Sovjetunionen och folkdemokratierna i öst. Enligt Natos förste generalsekreterare, britten Lord Ismay, var Natos främsta uppgift då att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

På pappret och i officiella dokument var Nato en försvarsallians, vars medlemmar lovade varandra hjälp om en eller flera av dem angreps militärt av en yttre fiende (läs Sovjetunionen). 1955 bildade så Sovjet och folkdemokratierna i östra Europa sin militära försvarsallians, Warszawapakten. Avgörande för dess tillkomst var att Västtyskland då gjorts till fullvärdig medlem i Nato, och därmed blivit del i en krigsmakt som var utrustad med kärnvapen.

Det kan vara värt att observera att sedan Nato bildades 1949 fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991 och Warszawapaktens upplösning (som i praktiken redan skett några år tidigare), fällde Nato inte en enda bomb. I en viss mening kan man alltså säga att de två blocken, de två militärallianserna balanserade varandra – i Europa. Men framförallt gjorde den maktbalansen det mer eller mindre omöjligt för USA att utnyttja Nato för egna krigsoperationer på andra håll.

Men det gällde som sagt enbart Nato. USA förde ju som bekant en rad förödande väpnade angrepp och krig i världen under hela denna period. Koreakriget 1950-1953 var ett av de första, Vietnamkriget 1963-1975 det mest långvariga och med störst antal offer (över tre miljoner civila vietnameser, laotier och kambodjaner beräknas ha dödats).

Lägg till detta USA-imperialismens öppna och dolda aktioner i Latinamerika, Afrika och Asien. Nedanstående är blott några exempel: avlägsnandet av den folkvalde presidenten i Guatemala 1954 (USA betalade den invaderande armén), störtandet av den progressiva Lumumbaregeringen i Kongo 1961, statskuppen i Indonesien 1965 då presidenten störtades och ersattes av USA-utbildade översten Suharto (och närmare en miljon civila indonesier mördades sedan CIA kartlagt kommunister och andra progressiva krafter i landet, ett av de minst kända av större folkmord i modern tid), statskuppen mot president Allende i Chile 1973. Listan kan göras mycket lång.

När kalla kriget tycktes upphöra med Sovjets sammanbrott i början av 90-talet, fördes under en kort period i flera Nato-länder – bland annat Frankrike och Storbritannien – en diskussion om inte även Nato tjänat ut sin roll. Dess presumtiva motståndare Warszawapakten existerade ju inte längre.

Även i USA fanns det kritiker mot att behålla militäralliansen. George F Kennan, amerikansk analytiker, skrev att Natos utvidgning på 90-talet – istället för avveckling vilket han förordade – var ”a strategic blunder of potentially epic proportions” (ett strategiskt misstag av möjligen enorma omfattningar). (Around The Cragged Hill, 1993). Men sådana röster tystnade – och tystades – på kort tid.

Istället kom ett svar snabbt. Dåvarande USA-presidenten George Bush Sr uppdrog åt Pentagon och ansvariga ministrar i den amerikanska administrationen att presentera en långsiktig analys av USA:s militära och politiska behov och intressen som ensam kvarvarande supermakt.

Resultatet blev dokumentet Strategic Planning Guidance som kom 1992. Dokumentet var hemligstämplat men läckte ut till New York Times som offentliggjorde delar av det.

Dess innehåll fördes snabbt in i Natos strukturer. Huvudansvariga för den var politiker vars namn vi känner igen som avgörande makthavare i USA det kommande decenniet: Paul Wolfowitz och Dick Cheney. I den står bland annat dessa mycket tydliga rader:

”Det är mycket viktigt att hålla fast vid att den nya världsordningen ytterst vilar på Förenta Staterna… Men också att Förenta Staterna har rätten att agera självständigt, när inte gemensamma aktioner kan åstadkommas.”

Med andra ord: det är USA som skall bestämma hur världen i framtiden skall styras. I samarbete med allierade så länge de ställer upp. Men om de inte vill göra det. Då gör vi det ensamma. Vilket vi kan eftersom vi är mäktigast, vi är den enda supermakten, den överlägset starkaste militärmakten.

I det nämnda dokumentet står vidare:

”Vi måste axla uppgiften att förhindra varje fientlig makt att dominera i en region vars tillgångar kan, under kontrollerade former, vara tillräckliga för att uppnå en global ställning. Sådana regioner inkluderar Östasien, tidigare delar av Sovjetunionen (dvs nytillkomna självständiga fd sovjetrepubliker, Prol. anm.) och Sydvästasien.”

Och USA ger sig självt rätten att agera om och när dess intressen hotas av regionala konflikter som:

”[hotar] tillgång till vitala råmaterial, främst Persiska Gulfens olja; spridning av massförstörelsevapen och ballistiska missiler; hot mot USA-medborgare terrorism eller regionala eller lokala konflikter, samt hot mot USA:s samhälle pga narkotikaspridning.”

Vad denna strategiska nya världsordning betytt för världens folk och länder de senaste 25 åren är nog alltför välbekant för Proletärens läsare för att här behöva redovisas i detalj. Och argumenten känns väl igen? Tänk på Jugoslaviens sönderstyckande under 1990-talet, Afghanistan 2001, Irak 2003, Libyen 2011 och så vidare.

Den mångårige presidentrådgivaren och säkerhetsexperten Zbigniew Brzezinski gjorde en strategisk analys av världsläget och den förväntade kommande utvecklingen i en vägledande artikel i Foreign Affairs 1997. Där står att läsa följande:

”Förenta Staternas roll som ledande makt kommer med säkerhet inte att ifrågasättas på en generation. Ingen nation kommer troligen att kunna utmana USA på maktens fyra nyckelområden – militärt, ekonomiskt, teknologiskt, kulturellt – vilket sammantagna leder till global politisk kontroll.”

Och vidare:

”Ett mer utsträckt Europa och ett utvidgat Nato kommer att tjäna USA:s både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Ett större Europa kommer att utvidga det amerikanska inflytandet, utan att samtidigt skapa ett Europa så politiskt integrerat att det kan utmana Förenta Staterna i frågor av geopolitisk betydelse, särskilt i Mellanöstern.”

Detta skrevs samtidigt som Natos hittillsvarande roll också genom en offentlig process var på väg att dramatiskt förändras. Fortfarande 1997 var Nato ju på pappret en försvarsallians med 16 medlemsländer som enbart skulle agera om någon av de 16 angreps utifrån. Och officiellt kunde Natos militära styrkor inte sättas in någon annanstans än på de 16 medlemsländernas territorium – och den anfallande fiendens naturligtvis.

1999 antogs nya stadgar, en ny agenda för Nato, samtidigt som de första nya medlemmarna togs in i Nato, nämligen Polen, Tjeckien och Ungern.

De nya grunderna för Nato ger inga begränsningar. Nu är hela världen tänkbart operativt område! Som Nato-generalen Sheehan formulerade sig efter en ”krigsspelsövning” i Kazakstan 1997:

”Budskapet jag vill lämna är, att det inte finns en nation på jordens yta som vi inte kan nå.”

I sanning en bekräftelse på det namn som vi 1999, efter bombningarna och krigsbrotten i Serbien, gav USA och Nato: Våldets världsmakt.

Teddy-John Frank

fd internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet