En livslång resa

Under matchen kom Frank Baude och Roger Gross fram till mig och frågade: ”Du är idrottsintresserad och vi behöver några som kan ta ansvar för PFF – vad säger Du?” Visst låter intressant tänkte jag och tackade ja utan att inse att svaret skulle komma att påverka hela mitt liv fram till idag, och kanske ytterligare en tid.

Frank Baude sa: Bra, då ses vi i morgon, vi skall ha en idrottskonferens och Du får hålla i den. Utan erfarenheter var det bara att gripa sig an uppgiften och jag kände direkt att det fanns en anda, att lita till egna krafter och inget var omöjligt – allt berodde på oss själva – om och hur PFF skulle utvecklas, och det kändes grymt bra.

Det har dock inte alltid varit enkelt eller självklart och ibland har motgångarna och svårigheterna varit nästan övermäktiga. Men PFF lever och idag känns det bättre än på många, många år.

Orsaken till att PFF lever beror på den praktik PFF med alla sina medlemmar och många supportrar genom åren utvecklat. För oss har det aldrig räckt med att konstatera vad som sker och göra ett uttalande. Nej, vi har alltid försökt omsätta teorin till aktivitet tillsammans med andra. Som Billy Modise, då ANC:s representant i Sverige, sa en gång: Bengt, ni skall aldrig utesluta någon i kampen, ställ era förslag och fråga alla om de vill vara med. Och på den vägen är det. Här är några händelser som haft avgörande betydelse:

Att klubben fick namnet Proletären FF gjorde att vi förknippades med en rörelse som manade att resa uppropets fana mot allt förtryck. Visserligen kan man så har i efterhand konstatera att namnet även var inskränkt genom att det blev Proletären Fotboll Förening, eftersom vi inte bara har fotboll utan har och har haft många olika sektioner.

När klubben bildades ville nästan inga erkänna att idrott och politik hörde ihop. PFF hade inga andra villkor än alla andra, därför valde vi att organisera oss i den vanliga idrottsrörelsen. När vi började ta upp frågor fick vi ibland höra från ledaningar inom idrotten – gå och sätt dig din djävla kommunist – men idag är det ingen som säger så till oss, utan istället välkomnar de oss.

Det är ingen tillfällighet att Göteborg har flest konstgräsplaner, att det kommunala aktivitetsstödet är till och med 26 år, att motståndet mot bolagisering av idrotten varit starkt i eller att internationellt solidaritetsarbete, till exempel till stöd för kampen mot apartheid varit starkt inom idrotten i Göteborg eller som nyligen att ett pales-tinskt fotbollslag gick in på invigningen av Gothia Cup inför över 50.000 personer. Allt har sin upprinnelse från initiativ av PFF.

Fredsloppet som i år genomförs för 28 året i rad i år är ett annat sätt att förena idrott med kultur och internationell solidaritet. Genom åren har hundratals internationella gäster samlats med idrottande ungdomar och motionärer i gemensam solidaritet i kampen mot USA-imperialismen och att en annan värld är möjlig. Under apartheid hade vi ibland besök av över 100 ANC:are i exil från hela Europa och deras ledning bad oss alltid ordna en egen plats för dem så de kunde föra ut och diskutera det senaste i deras kamp mot apartheid. Till slut avskaffades apartheid och vi ordnade en segerfest när Mandela frisläpptes och fick besök av Bill Jardine, en legend inom kampen mot apartheid, för att utveckla stödet till den icke rasistiska idrotten. En dag bad Bill mig om en biljett till Oslo och när Bill återvände till klubbhuset och var jätteglad – nu är det klart Bengt, var hans ord – Mandela skall få Fredspriset. Veckan efter satt samma Bill och utformade Sydafrikas nya fana på klubbhuset tillsammans och genom telefon till Sydafrika med gruppen som hade fått uppgiften.

Apartheidsystemet föll, men kampen för arbetarnas rättigheter och ett människovärdigt liv är långt ifrån över, det blev vi bryskt medvetna om när över 70 svarta gruvarbetare blev skjutna till döds och många fler skadade av polisen i samband med en strejk bara för några dagar sedan.

Ett annat avgörande beslut var när Ove Karlsson sa: ”Jag slutar att spela aktivt och blir ungdomsledare”. Ungarna strömmade till oss och snart väcktes tanken på ett eget klubbhus. Vi gjorde en jättemobilisering med insamlingar men framförallt genom att få med oss hela klubben och med ideella krafter bygga klubbhuset.

Alla gillande inte PFF:s utveckling, så hetsade Göteborgs-Posten och andra vilket ledde fram till ett brandattentat under byggtiden 1979, och allt sedan dess,har vi haft folk som sovit över på klubbhuset vilket innebär närmare 4.800 nätter. Men även detta vändes till något positivt genom att nattvakterna gjorde att vi fick ett väldigt öppet klubbhus. I takt med att klubben blir äldre har vi sedan drygt tre år en torsdagsgrupp bestående av pensionärer som underhåller huset så det nästan är nytt igen.

Ja, minnena och erfarenheterna är många, liksom alla de utmaningar vi står inför. Inte en sekund har jag ångat att jag svarade ja på Gross och Baudes fråga utan istället har det gett mig vänner för livet och jag är lika övertygad, nu som för nästan 40 år sedan, om att PFF går en ljus framtid till mötes – som jag hoppas också skall framgå i jubileumsboken som nu är på gång där många kommer att ge sin syn på: Proletären FF 40 år i kamp för – idrott åt alla – En annan värld är möjlig.