Kapitalistiska idrottsdrömmar

I mitten på december lade ledningen för Swedish Hockey League, SHL (fd Elitserien), ett förslag till nytt strategidokument att förhandla om med Svenska Ishockeyförbundet.

Det var nog fler än jag som rynkade på pannan vid läsningen av det ”nya” förslaget. Jag skriver ”nya” inom citationstecken för det är absolut ingen nyhet att hockeyn numera är genomkommersialiserad. En genomsnittlig lön för en spelare i SHL är 90 000-100 000 kronor i månaden. Så det är dyrt för en klubb som ska spela hockey på elitnivå i Sverige.

En hockeytrupp består av 20-30 spelare och utöver dem är det lönekostnader för ledare och övrig personal. Så visst – ur ett krasst ekonomiskt perspektiv har de flesta elitklubbarna inom hockeyn en omsättning som företag.

Men är verkligen idrott en företagsverksamhet? Ja, i alla fall om ledande personer inom SHL får bestämma. I deras nya strategidokument så finns bland annat kravet på att alla klubbar som ingår i SHL måste drivas i aktiebolagsform.

Men bolagiseringen är bara en av punkterna i strategidokumentet. En annan är att man inte längre ska kunna kvala upp till Sveriges högsta serie. Istället ska man ansöka om att få spela i SHL, vilket är helt unikt inom svensk idrott. I alla andra sporter kvalificerar man sig för spel i högre divisioner på grund av sportsliga resultat.

Om SHL får som det vill är det inte säkert att klubbar från mindre orter kommer att få sin ansökan godkänd, då det i strategidokumentet finns krav på storlek på ort och på arena och på klubbens varumärke.

Är det klubbens varumärke man drömmer om när man är engagerad i en klubb? Knappast. Det handlar alltid om att bli bättre. Även vi som spelar på de lägre nivåerna vill ha möjligheten att avancera.

Det är det som är grejen. Om vi tränar tillräckligt mycket och använder våra spelare på rätt sätt, så har vi möjlighet att gå upp nästa säsong eller säsongen därefter. Det är därför vi följer våra lag i vått och torrt, det handlar om att vi vill att det ska gå bra sportsligt. Det är därför klubbar inte lägger ner efter en skitsäsong, utan istället börjar planera och drömma om nästa säsong.

Jag tror inte att någon klubb drömmer om ökad inflyttning till orten (utom möjligtvis ledningen i SHL). Istället börjar man planera försäsongsträningen och funderar över vilka möjligheter klubben har inför nästa säsong.

Men förändringen som SHL vill införa handlar inte bara om SHL, utan frågan är vad detta öppnar för. Vilken idrott står näst på tur om Svenska Ishockeyförbundet, SIF, väljer att gå med på SHL:s förändringar?

Den faktiska konsekvensen av förslaget är att man lämnar idrotten och istället ägnar sig åt ren affärsverksamhet. Då är inte idrotten längre någon folkrörelse och den är definitivt inte berättigad till det stöd som idrotten får från kommun och stat, stöd som inte bara handlar om rena bidragspengar, utan också om att kommuner bygger fotbollsplaner, ishallar, simhallar, handbollsplaner, sätter upp elljus vid löparspår mm.

Om inte samhället tar ansvar för idrottsanläggningar, så har vi snart ingen idrott att prata om i Sverige. För hur många sju-åringar bygger och kaklar sin egen simbassäng eller sin egen ishall?

Det här är inga hemligheter, inte ens för ledningen i SHL. Sen kan de prata om talangutveckling hur mycket de vill. Förstör man förutsättningarna för bredd och ungdomsidrotten, så kapar man talangutvecklingen vid fotknölarna. Det är konsekvensen av SHL:s nya strategiförslag.

Ingrid Frejd

Ordf Proletären FF