Hoppa till huvudinnehåll
Av

Vinsten kommer att gå före jobben

Om Nordkalk inte får sin vilja igenom kommer verksamheten att läggas ner och arbetarna förlora jobben. Så ser det skräckscenario ut som företaget målar upp i debatten för eller mot ett nytt kalkbrott på norra Gotland.


Nordkalk är inte sena att utnyttja arbetstillfällena som ett argument för sin sak. I det får de oreserverat stöd från såväl fackföreningsrörelsen som socialdemokratin. Hållningen är naiv och aningslös. Inte ägnar sig ett kapitalistiskt företag åt välgörenhet. Det är högsta möjliga vinst som gäller.
Det planerade brottet sägs räcka för 25 års produktion. Vad som händer efter det är det ingen som vet. Och inte innan heller. Skulle konjunkturen vända kommer Nordkalk inte lägga två strån i kors för att värna arbetstillfällena.

När en verksamhet blir olönsam drar kapitalisterna. Om det vittnar tusentals övergivna arbetsplatser runt om i landet. Det räcker med att påminna om de samhällen som avfolkats i samband med krisen inom stålindustrin och den efterföljande nedläggningen av gruvor som Dannemora och Grängesberg under 1980-talet. Liksom övergivna kalkbrott och fabriker på Norra Gotland. Eller Flextronics och Roma sockerbruks tomma lokaler, för att ta ytterligare några gotländska exempel.

Men ett sådant perspektiv föresvävar inte de lokala fackliga och socialdemokratiska företrädarna. När Nordkalk varslade om uppsägningar när krisen inom industrin var som värst 2008-2009 riktade den lokala IF Metall-klubben inte vreden mot företaget, utan mot de som ifrågasatte planerna på ett nytt brott.

Självklart har vi full förståelse för oron hos de arbetare som ser sin försörjning hotad. Gotländska industriarbeten är idag lika utrotningshotade som de rödlistade arterna i Ojnareskogen.

Dessvärre har denna sida av debatten gärna avfärdats från miljöaktivisternas sida, inte sällan med ett visst mått av överlägsenhet och raljans. Att vifta bort arbetarnas oro med att det kommer finnas jobb inom turistnäringen, eller att det skulle skapas arbetstillfällen om Ojnareskogen blev nationalpark, håller inte. Det blir att i nyliberal anda sätta sin tilltro till att marknaden på ett mirakulöst sätt ska lösa problemet.

Att avslöja och protestera mot kapitalismens rovdrift är rätt och riktigt. Men det får inte stanna vid det, utan frågan måste också ställas hur samhället borde organiseras istället. Särskilt i en tid när kapitalismen avindustrialiserar landet till förmån för låglöneländer där produktionen som regel förs helt utan hänsyn till vare sig människor eller miljö.

Det finns ingen anledning att på principiella grunder vara motståndare till kalkproduktion. Kalk används till framställning av stål, papper och socker, liksom till betong och cement och den används för att motverka försurning av sjöar. Det är samhällsnyttiga verksamheter, men det fungerar inte så när naturresurser är i händerna på ägare som ser till den egna vinsten före det gemensammas bästa.

Om kalkindustrin på Gotland lades ner skulle det bara innebära att kalken bryts någon annanstans. Kalksten av motsvarande höga kvalitét finns närmast i Kroatien. Att frakta kalk från Kroatien till svenska stålverk kan knappast vara att föredra ur miljösynpunkt.

Det är inte orimligt att använda den naturtillgång som kalken faktiskt är för Gotland, men med hänsyn till vad naturen tål och utifrån behoven istället för vinsten. Detta perspektiv saknas i debatten, och det förutsätter ett tänkande utöver kapitalismens trånga ramar.