Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Bort med sparkraven”

Över 300 personer demonstrerade i torsdags utanför kommunhuset i Lysekil.


Bakgrunden är de nedskärningar som hotar Bildningsnämndens verksamhet om majoritetens förslag till budgetramar för 2014 antas. Även den sociala verksamheten i kommunen är hotad och föremål för drastiska försämringar.

Bildningsnämnden har redan tvingats till kraftiga nedskärningar till följd av förra årets budgetram som var kraftigt och medvetet underfinansierad.

För att anpassa verksamheten till majoritetens budgetram för nästa år har man passerat anständighetens gräns med råge.

Skolor utanför centrum skall avvecklas, musikskola, biblioteksfilialer och till och med elevhälsan och naturligtvis elevassistenter skall offras för att få budget i balans.

Kommunistiska Partiet, med tre mandat i fullmäktige, har konsekvent försvarat den verksamhet som nu är hotad och välkomnar naturligtvis protesterna. Det var inte en dag för tidigt skulle man kunna säga.

Visst har det varit protestyttringar mot fullmäktigebeslut tidigare, men utan att förringa dessa anar man en annan kraft och kvalitet i torsdagens demonstration. Den protestskrivelse demonstranterna lämnade över till politikerna bär alls inte enfrågeprotestens karaktär.

Ett stycke ur protestbrevet:

”Vi vill inte ställa stad mot landsbygd, inte ställa kommundel mot kommundel, inte ställa skola mot skola, vi vill inte ställa verksamhet mot verksamhet. Vi vill att ni politiker tänker om och genomför omprioriteringar så att sparkraven tas bort från Bildningsnämnden. Om ni inte klarar omprioritering i budgeten, så föredrar vi en höjd skatt så att förskola och grundskola kan räddas från att helt utarmas. Vi demonstrerar idag, den 31 oktober 2013, inför kommunfullmäktiges möte för att uppmärksamma er på den olyckliga och ogenomtänkta rambudget som kommunfullmäktige antog i juni månad 2013.”

Den rambudget protesten vänder sig mot är enligt kommunisternas mening inte olyckligt tillkommen eller ogenomtänkt. Den är utstuderad och ett led i den sociala nedrustning som är huvudfåran i svensk politik.

Genom att minska anslagen till nämnderna och bokstavligt bita sig fast i kommunens ekonomistyrningsprinciper vill man slippa sakdiskussion och lagfästa nedskärningspolitiken. Kommunens ekonomistyrningsprincip säger:

”Tilldelat budgetanslag utgör yttersta gränsen för nämnds/verksamheternas resursförbrukning och är alltså överordnat beslut om servicenivå och kvalitet.”

Översatt till svenska, så är det kartan som gäller även om den inte stämmer överens med terrängen. Nu har majoriteten navigerat sig fram till ett stup som visserligen inte finns på deras karta men som ett politiskt parti och över trehundra demonstranter med kraft hävdat att man måste inse som en realitet.

Bara Kommunistiska Partiet har bekämpat nedskärningsförslagen och lyft det till offentlighet. När rambudgeten behandlades i kommunstyrelsen (juni -13) konstaterade vi att: Nämndernas verksamhetsansvariga hade levererat tydlig konsekvens- och riskanalyser om hur 2013 års underfinansierade budget drabbar och kommer att drabba medborgarna. (Året är inte slut än, men det är pengarna).

Trots detta blev kommunstyrelsens majoritets beslut att 2014 års budget skall baseras på 2013 års ram där det redan saknas 20-30 milj. Som om detta inte var illa nog föreslogs ytterligare ”anpassningsbehov/sparbeting” på 9,5 miljoner kr.

När sedan kommunfullmäktige på sitt junimöte skulle besluta i frågan var enigheten att godkänna nedskärningsbudgeten kompakt. Bara Kommunistiska Partiet stod emot, medan Vänsterpartiet lade ned sin röst. Det är alltså inte sant att det var ett ovetande fullmäktige, som i brist på underlag och alternativa förslag beslutade om ytterligare strypgrepp på verksamheterna.

Det är effekterna av dessa politiska beslut som fått allt fler att inse allvaret och behovet av kraftfull opinion.

När demonstrationen upplöstes var det dags för månadens kommunfullmäktigemöte där bland annat frågan om den kommunala utdebiteringen/skatten, skulle beslutas.

Demonstranterna hade säkert förväntat sig att de skärrade kommunalråden skulle respektera folkmassans (även kallad väljare) synpunkter och ta beslut om en förstärk kommunal ekonomi och avvärja de värsta hoten.

Visserligen var de flesta partiföreträdarna ovanligt bleka efter mötet med verkligheten men något beslut som avvek från budgetramen i juni blev det inte. Som brukligt hävdade majoriteten att de inte hade tillräckligt med underlag för att ta ett sådant beslut. En uppfattning som Kommunistiska Partiets Stig Berlin inte hade den minsta förståelse för:

”Alla som har tagit del av besparingsförslag, konsekvensbeskrivningar och till och med nedskärningsbeslut som kommit de senaste veckorna måste väl inse att vi inte klarar budgeten utan katastrofala följder för den kommunala verksamheten.

Jag sitter i bildningsnämnden och där har det tagits beslut om att göra kraftiga nedskärningar i en redan hårt slimmad organisation. Redan förra året konstaterade nämnden att budgeten var underfinansierad men vi fick ändå en ram som krävde ytterligare besparingar.

Jag anser inte att det räcker att stoppa nedskärningsbeslutet utan att vi också måste förstärka kvalitén i verksamheten och detta kan inte göras utan att det tillförs ytterligare pengar.

I mitt arbete i hemtjänsten ser jag också vilka behov som finns. Det måste bli slut på anställningsstopp. Personalen både i skolan och i vården måste få arbetsro.

Vi tycker inte att en kommunalskattehöjning är den bästa formen av fördelningspolitik. Men i vår akuta situation är det bara det som står till buds. Vi har inte råd med alternativet som är nedlagda skolor, indragna elevassistenter, försämrad elevhälsa, sämre barnomsorg och försämrad arbetsmiljö för kommunens anställda.

Under den senaste tiden har jag både i bildningsnämnden och av andra politiker, som kommunalrådet, till leda hört att det är populistiskt att gå emot nedskärningarna och att vi ’måste våga ta obekväma beslut’, frågan är ju vem besluten är obekväma för.

Våga ta obekväma beslut?

Ja, nu har ni chansen! Men jag kan förstå att moderaterna tycker att det är mer bekvämt att skära ned i verksamheten, än att ta ett beslut om en skattehöjning för att förstärka den gemensamma välfärden.”

Debatten blev lång och intensiv men majoriteten höll fast vid den hårt kritiserade rambudgeten. Med röstsiffrorna 29 mot 5 visade borgarna och socialdemokraterna var man står men man lade förhoppningsvis också grunden för fortsatta protester som kan tvinga fram ett annat beslut när budgeten slutligen tas i november.
Yngve Berlin

Lysekil