Ta tillbaka det som är vårt – dags för sex timmars arbetsdag!

Publicerad 7 mars 2017
Den faktiska arbetstiden per anställd och år har ökat med nästan 100 timmar sedan 1981 när den var som lägst.
Den faktiska arbetstiden per anställd och år har ökat med nästan 100 timmar sedan 1981 när den var som lägst.

Omfördela företagens vinster till kortare arbetstid och högre löner. Det är dags att vi tar tillbaka det som är vårt.

Fakta och bakgrund
Ökande arbetstid
  • Den lagstadgade normalarbetstiden i Sverige är 40 timmar per vecka eller 40 timmar i veckan i genomsnitt under en period på högst fyra veckor.
  • Arbetstiden kan efter avtal vara kortare, vilket är vanligare för tjänstemän än för arbetare.
  • Den faktiska arbetstiden per anställd och år har ökat med nästan 100 timmar sedan 1981 när den var som lägst.
  • Övertid får tas ut med högst 48 timmar under en period på fyra veckor. Övertiden får uppgå till 200 timmar om året.
Vägen till åttatimmarsdagen
  • Åtta timmars arbetsdag infördes i Sverige 1920. Normalarbetsveckan blev då 48 timmar eftersom lördagen också var arbetsdag.
  • 1958-1960 sänktes veckoarbetstiden med en timme per år och blev 45 timmar. 1967-1969 sänktes veckoarbetstiden med 50 minuter per år till 42,5 timmar. 1971 och 1973 sänktes veckoarbetstiden i två etapper till dagens 40 timmar.
Utbrett deltidsarbete
  • 33 procent av alla arbetare är deltidsanställda. 53 procent av de kvinnliga arbetarna är deltidsanställda, jämfört med 17 procent av männen.
  • Deltidsarbete är vanligast i detaljhandeln där 69 procent jobbar deltid, därefter vård och omsorg där 58 procent jobbar deltid. Även inom hotell- och restaurang är över 50 procent av arbetarna deltidsanställda.
  • Den vanligaste anledningen till deltidsarbete bland arbetare är att det inte finns några hel-tidstjänster att få.
  • Inte ens hälften av arbetarna jobbar enbart på kontorstid.

Vi kan kräva att företagens vinst ska omfördelas till både löneökningar och sex timmars arbetsdag.

När den svenska arbetarrörelsen tog fart i slutet av 1800-talet stod kravet på åtta timmars arbetsdag högst upp på dagordningen tillsammans med rösträtten. Kampen om arbetstiden handlar då som nu om möjligheten till liv vid sidan av lönearbetet.

Men kampen om arbetstiden ställer också motsättningen mellan arbete och kapital på sin spets. Hur ska resultatet av det vi producerar fördelas?

Sedan arbetarklassen vann striden om åttatimmarsdagen har produktiviteten i Sverige blivit tjugo gånger högre. En person idag kan producera lika mycket som tjugo personer för hundra år sedan. Samtidigt som många människor går arbetslösa blir de som har jobb sjuka av stressen.

Det finns helt enkelt ingen vettig anledning för oss att arbeta 40 timmar i veckan. Det enda vi åstadkommer är en allt större anhopning av rikedom hos ett fåtal.

Eller som sociologen Roland Paulsen uttryckte det i en debattartikel i Aftonbladet för några år sedan: ”Här arbetar vi inte längre för att bli rika, här låter vi de rika bli rikare för att vi andra ska kunna arbeta mer.”

Han riktade sin kritik mot fackföreningsrörelsen och LO som inte låtsas om att det finns ett samband mellan den långa normalarbetstiden och arbetslösheten. De vägrar erkänna att den enda rimliga lösningen är att vi delar på de jobb som finns.

I samma anda beslutade fackförbundet Kommunal för tio år sedan att överge kravet på 30 timmars arbetsvecka till förmån för kravet på heltidsjobb åt sina medlemmar, utan att nämna att en arbetstidsförkortning automatiskt skulle omvandla många deltidstjänster till heltidstjänster. En direkt omfördelning av samhällets resurser till alla lågbetalda och ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor som utgör Kommunals största medlemsgrupp.

I LO:s värld är det arbetarna själva som ska betala för kortare arbetstid. ”Den fackliga kampen kommer alltid att handla om hur produktiviteten ska fördelas, till exempel genom ökade reallöner eller kortare arbetstid”, skrev Lasse Thörn, chef på LO:s enhet för avtalsfrågor, i ett svar till Roland Paulsen.

Thörn har naturligtvis rätt i att facklig kamp borde handla om hur produktiviteten ska fördelas. Men valet behöver inte stå mellan lön och arbetstid. Vi kan kräva att företagens vinst ska omfördelas till både löneökningar och sex timmars arbetsdag.

Lasse Thörn har rätt när han skriver att en arbetstidsförkortning måste betalas på något sätt. Men det är inte vi som ska betala när vinstfesten på storföretagens bolagsstämmor bara fortsätter. Arbetarklassens kvinnor har redan betalat. Med ökad arbetsbelastning, med ofrivilliga deltider och med usla pensioner.

Nu är det dags att ta tillbaka det som är vårt.