Dags för en jämställd föräldraförsäkring

Publicerad 26 februari 2014

Föräldraförsäkringen fyller 40 år men det är fortfarande mammorna som stannar hemma längst. För att jämställdheten ska ta nya kliv framåt måste dagarna delas lika mellan könen.

Bilder
Fakta och bakgrund
Föräldraförsäkringen

Sverige och resten av världen

  • Fram till 1974 fanns endast en moderskapsförsäkring som omfattade 180 dagar, en moderskapspenning på 1080 kr samt tandvård.
  • EU:s minimiregler ger kvinnor rätt till minst 14 veckors sammanhängande mammaledighet och småbarnsföräldrar rätt till minst tre månaders föräldraledighet. Någon särskild pappaledighet finns inte reglerad.
  • I USA har mamman enbart rätt till 12 veckors obetald ledighet. Inkomstbortfallet kan täckas med privata försäkringar.

Så här fungerar föräldraförsäkringen

  • Föräldrapenning betalas ut i 480 dagar per barn.
  • 390 dagar är inkomstrelaterade och ersätts med knappt 80 procent av lönen.
  • 90 dagar ersätts på grundnivån 180 kronor per dag.
  • 60 av de inkomstrelaterade dagarna är reserverade till vardera föräldern, så kallade pappamånader.
  • Föräldradagar kan plockas ut till dess att barnet fyllt åtta år eller avslutat första skolåret. För barn födda från 1 januari 2014 kan dagar plockas ut till dess att barnet fyller tolv år.
  • Ersättningen i föräldraförsäkringen har ett tak som baseras på 10 basbelopp, vilket motsvarar drygt 900 kronor per dag.
  • Försäkringskassan ersätter omkring 50 miljoner föräldradagar per år.
  • 76 procent av föräldradagarna plockas ut av kvinnor.

När föräldraförsäkringen ersatte moderskapsförsäkringen 1974 blev det för första gången möjligt för pappor att ta ledigt från jobbet för att vara hemma med sina barn. Reformen var ett avgörande steg i kampen för jämställdhet som utmanade synen på moderskap och kvinnans roll i familjen.

Redan från början var föräldraförsäkringen könsneutral, vilket innebär att lika många föräldralediga dagar tillfaller respektive förälder. Men den ena föräldern (läs pappan) kan överlåta dagar till den andra föräldern (läs mamman).

Strukturer tar tid att förändra och de föräldralediga papporna var sällsynta i början, trots statens ihärdiga kampanjande. Många minns bilderna av tyngdlyftaren Hoa Hoa Dahlgren i Sverigetröja och med bebis på armen. Barnledig pappa! löd rubriken på affischen och utropstecknet tycktes understryka att umgänge med spädbarn faktiskt inte är ett hot mot manligheten. Ett könsrollstänkande kring föräldraskap som inte är ett lika stort problem på 2000-talet, men strukturerna lever kvar och i statistiken är mammor fortfarande mer föräldrar än pappor.

Efter 40 år är det fortfarande kvinnorna som tar ut den stora majoriteten föräldradagar. Hela 76 procent. Visst har det skett en avsevärd förbättring sedan 1990-talet då mammorna stod för närmare 90 procent av föräldraledigheten, men utvecklingen har planat ut och pappornas andel växer med försvinnande små promilleenheter varje år.

Ett viktigt steg mot ett mer jämställt utnyttjande av föräldraförsäkringen togs 1995 då den första ”pappamånaden” infördes, vilket innebar att 30 dagar i försäkringen var reserverade till respektive förälder och inte längre kunde överlåtas till den andra.

2002 infördes en andra ”pappamånad” men då förlängdes hela försäkringen med lika många dagar vilket innebar att kvinnornas uttag inte minskade i samma utsträckning som männens ökade. Experimentet visar att jämställdheten inte självklart gynnas av en längre föräldraförsäkring. Det som ger effekt är när en större andel av det totala antalet dagar inte längre går att överlåta till den andra föräldern.

De som argumenterar mot en föräldraförsäkring som delas rättvis mellan mamman och pappan och där inga dagar går att överlåta använder sig ofta av ekonomiska argument. De säger att kvinnor är hemma mer för att kvinnor generellt har lägre lön. Den som är föräldraledig får ju nöja sig med knappt 80 procent av lönen vilket innebär att den totala försämringen av familjens ekonomi blir mindre om den som har lägst inkomst stannar hemma. Men i föräldraförsäkringens barndom var ersättningen precis som i flera andra socialförsäkringar 90 procent och då var de föräldralediga papporna ännu färre än i dag.

Föräldraledighet är en dyr historia, inte minst för arbetarfamiljer som känner varje inkomstbortfall in på bara huden, och det finns all anledning att kräva att föräldraförsäkringen återigen ska ge 90 procent i ersättning, men det finns ingen anledning att tro att det automatiskt leder till att papporna tar ledigt för att vara hemma med barnen.

Försäkringskassans egna analyser visar att ekonomin spelar en viss roll för hur föräldrarna väljer att dela på ledigheten. Om pappan är höginkomsttagare blir jämställdheten sämre, men också om han är låginkomsttagare. Men om mamman är höginkomsttagare är hindren för föräldraledighet plötsligt betydligt mindre.

Mest jämställda är storstadspar där föräldrarna, särskilt pappan, arbetar i offentlig sektor. Här skvallrar statistiken om att många privata arbetsgivare i mansdominerade branscher utgör ett hinder för de män som vill vara föräldralediga. Så länge möjligheten att överlåta dagar till mamman kvarstår kommer också arbetsgivarna att utnyttja det.

Att ekonomi spelar en så begränsad roll i föräldrarnas fördelning av ledigheten innebär också att ekonomiska incitament för att förbättra jämställdheten fungerar dåligt. Den jämställdhetsbonus som högerregeringen införde i försäkringen 2008 har haft liten effekt trots att de föräldrar som delar lika på föräldraledigheten kan få upp till 13 500 kronor extra på ett år.

I de olika analyser som har gjorts av föräldraförsäkringen är det tydligt att kön är den avgjort viktigaste förklaringen till hur föräldraledigheten fördelas mellan mammor och pappor. Hur länge du är föräldraledig avgörs mer av om du är man eller kvinna än av hur stor inkomst du har eller hur stor andel av hushållets inkomst du har.

Samtidigt är det viktigt för både barnen och jämställdheten att föräldradagarna delas lika mellan könen. Den förälder som under en längre tid när barnen är små har huvudansvaret hemma kommer också fortsätta att ta ett större ansvar för hemarbete och barnomsorg när båda föräldrarna förvärvsarbetar. För att arbetarkvinnor som saknar möjlighet att köpa rut-tjänster ska kunna delta i yrkesliv, samhällsliv och klasskamp på samma villkor som män så måste hemarbetet fördelas rättvist.

Om vi på allvar menar att föräldraskap är ett delat ansvar mellan män och kvinnor så är det enda rimliga att också föräldraledigheten delas lika mellan könen. Föräldraskap kan inte överlåtas och vi måste bryta med de strukturer som förmår kvinnor att ta den största delen av föräldraledigheten. Därför ska inte heller föräldradagarna kunna överlåtas.

Föräldraförsäkringen var en milstolpe när den infördes för 40 år sedan. Nu är det dags att ta nästa steg och låta papporna ta sin halva av föräldraansvaret.