Dags att återvända till kvinnokampens rötter

Publicerad 2 mars 2016
Snart 140 år efter att första upplagan av ”Kvinnan och socialismen” smugglades ut till de tyska läsarna kan vi konstatera att både kapitalismen och patriarkatet har visat sig betydligt mer seglivade än vad arbetarrörelsens tidiga företrädare kunde föreställa sig.
Snart 140 år efter att första upplagan av ”Kvinnan och socialismen” smugglades ut till de tyska läsarna kan vi konstatera att både kapitalismen och patriarkatet har visat sig betydligt mer seglivade än vad arbetarrörelsens tidiga företrädare kunde föreställa sig.

Men i grunden är det samma kapitalism idag som på Bebels tid. Huvudpunkterna i den socialistiska kvinnokampen måste därför vara desamma.

Vart tog kvinnokampen vägen? Vi som var tonåringar och unga kvinnor på 1990-talet och politiskt aktiva på vänsterkanten förenades ganska enkelt kring vissa gemensamma kampfrågor.

Vi genomförde aktioner utanför porrbutiker, målade över Hennes & Mauritz reklamaffischer och demonstrerade tillsammans på 8 mars bakom paroller mot mäns våld och låga kvinnolöner.

Vår bibel var Nina Björks ”Under det rosa täcket” som i en marxistisk tradition klarlägger det strukturella kvinnoförtrycket.

Idag är vänsterns traditionella kvinnokrav inte lika tongivande i debatten. Genusvetenskapen flyger högt över det stora flertalet kvinnors vardag och de feministiska diskussionerna i sociala och traditionella medier rör sig ofta kring enskildheter som könsidentitet eller kvinnlig representation i den kulturella, ekonomiska och politiska eliten.

Samtidigt är kvinnoförtrycket minst lika påtagligt nu som då. Lönediskrimineringen är densamma, liksom våldet och det ojämna ansvaret för hemarbete och barn.

I tider av förvirring kan det finnas anledning att återvända till rötterna. Och för den som vill förstå den marxistiska traditionens grundläggande analys av kvinnors underordning är det omöjligt att inte stöta på August Bebels ”Kvinnan och socialismen”.

Boken gavs ut första gången 1879 i ett Tyskland där socialistisk litteratur var förbjuden och därför distribuerades i hemlighet. Vi befinner oss i arbetarrörelsens barndom. Marx är fortfarande i livet och det tyska socialdemokratiska arbetarepartiet är bara tio år gammalt.

Men ”Kvinnan och socialismen” visade sig hålla väl över tid. Redan under Bebels livstid översattes boken till femton olika språk och gavs ut i över femtio upplagor.

30 år efter första upplagan skriver Bebel ett nytt förord som sätter stor tilltro till de sociala omvandlingar som är resultatet av kapitalismens utveckling och arbetarnas organisering. ”Vi lever mitt i den sociala revolutionen!”

Och Bebel hade anledning att vara hoppfull. Mellan 1892 och 1908 ökade antalet fackligt organiserade kvinnor i Tyskland från 4000 till 168000. Och revolutionen i Ryssland mindre än ett decennium senare gav honom i viss mån rätt.

Samtidigt är ”Kvinnan och socialismen” skriven i ett Tyskland där konservativa krafter dominerade samhällslivet.

Kvinnor saknade politiska och juridiska rättigheter, de var utestängda från universiteten och antogs sakna både sexualitet och intellekt.

Fler kvinnor dog i barnsäng än män på slagfälten. De ogifta mammornas desperation var så stor att dödligheten hos deras spädbarn var tre gånger så hög jämfört med barn till gifta mammor.

Det är lätt att föreställa sig hur ”Kvinnan och socialismen” slog ner som en bomb i detta kristet borgerliga fäste. Redan i inledningen tar Bebel spjärn mot de konservativa krafter i samhället som tycker att kvinnans uppgifter av ”naturlig kallelse” är begränsade till moderskap och hemarbete.

I hårda ordalag anklagar han kvinnofrigörelsens motståndare för trångsynthet och bärare av fördomar. Han strider mot den hycklande synen på det heliga äktenskapet och slår fast att kvinnor är lika mycket sexuella varelser som män. Han förordar ordentlig sexualupplysning i skolan och kritiserar hur flickor och pojkar uppfostras olika.

”Kvinnan och socialismen” är ett försök att presentera en grundlig analys av kvinnans ställning historiskt och i det kapitalistiska samhället. Samt en flammande appell för den socialistiska samhällsomvandling som Bebel föreställer sig ska frigöra både kvinnan och arbetarklassen.

I långa stycken upplevs texten av dagens läsare som daterad, konstigt vore ju annat, med mycket statistik från dåtidens Tyskland och en människosyn till stora delar präglad av den då så populära biologismen.

Men för den som kan se bortom det föråldrade erbjuder ”Kvinnan och socialismen” fortfarande en nyttig påminnelse om den marxistiska grunden för kvinnokampen.

”Allt socialt beroende och förtryck har sin rot i det ekonomiska beroendet av förtryckaren”, skriver Bebel.

Kvinnan är ekonomiskt beroende av mannen för att hon inte är självförsörjande och för att hennes arbetskraft utnyttjas gratis i hemmet.

Även om kvinnans ekonomiska och sociala handlingsutrymme har ökat påtagligt sedan Bebels dagar så är den grundläggande strukturen densamma i varje kapitalistiskt samhälle. Deltidsarbete och låga löner gör även i Sverige 2016 att många kvinnor hamnar i fattigdom om de väljer att skilja sig. Och kvinnor lägger i genomsnitt en timme mer varje dag på obetalt hemarbete.

Grunden är att kvinnoförtrycket är nära sammankopplat med samhällets egendomsförhållanden. Varje typ av klassamhälle sätter sin prägel på kvinnoförtrycket och därför är förhållandet mellan män och kvinnor föränderligt genom historien.

Under kapitalismen uppstår en motsättning mellan kvinnans roll i hemmet och hennes roll i produktionen. Mannen har ett intresse av att kvinnan servar honom hemma samtidigt som det kapitalistiska produktionssättet kräver att hon yrkesarbetar.

I våra dagar uttrycks motsättningen i termer av ett svårlagt livspussel, där kvinnor tvingas bränna sitt ljus i båda ändar.

Bebel var en av de första att erkänna hur själsdödande det oupphörliga hemarbetet är för kvinnor. Men han för aldrig någon konkret diskussion om att männen borde dela på ansvaret.

Istället ser han framför sig hur teknikens utveckling kommer att göra hemarbetet mindre tidskrävande och hur socialismen kommer att göra enskilda kök överflödiga.

Bebel påpekar att överklassens kvinnor alltid har valt att avstå från hemarbete. Det är arbetarklassens kvinnor som städar i rikemansvillorna och i dagens Sverige får överklassen till och med bidrag från staten för att avlöna sin hemhjälp.

Socialism handlar om att de framsteg som idag är förbehållna de rika, till exempel församhälleligandet av hushållsarbetet, ska bli tillgängliga för alla.

Vad gäller tekniken fick Bebel delvis rätt, tiden vi lägger på hushållsarbete har minskat även på senare decennier.

Samtidigt skapar konsumtionssamhället nya krav och behov som ska tillfredsställas i familjen. Barnen har fler fritidsaktiviteter och vi har fler prylar som måste underhållas.

Trots att en stor del av kvinnors arbete har gjorts avlönat i Sverige med den offentliga sektorns utbyggnad så förs striden om hemarbete och egentid fortfarande till största delen i den enskilda familjen.

När Bebel såg framför sig ett socialistiskt samhälle som stod för barnomsorg och uppfostran kunde han inte föreställa sig den stora förändring i synen på männens föräldraskap som har skett i det kapitalistiska Sverige. Här har kvinnorörelsen riktat sina krav både mot staten och mot papporna.

Individens frihet att välja bort föräldraskapet diskuterar Bebel bara i manliga termer. För kvinnans räkning sitter han fast i ett biologistiskt träsk där barnafödande är det sunda och riktiga.

Visserligen erkänner han att ”intelligenta och energiska kvinnor inte har någon böjelse att ge liv åt ett stort antal barn och tillbringa sina bästa år i havande tillstånd” men teknikerna för att undvika oönskade graviditeter undanhåller han läsaren.

Här misslyckas Bebel med att förutse den enorma betydelse kravet på preventivmedel och aborter skulle få för kvinnorörelsen under 1900-talet.

Men i de flesta frågor ställer sig Bebel reservationslöst på kvinnornas sida. Han rasar mot hur fattiga kvinnor tvingas in i prostitution och hur ”kvinnan i första rummet endast är ett föremål för mannens njutning”.

I vissa stycken riktar han anklagelserna direkt mot männen och menar att de är nöjda med kvinnans underordning eftersom de drar fördel av den.

”Det tilltalar deras stolthet, deras fåfänga och deras egennytta att spela härskaren, och i denna roll är de, liksom alla härskande, föga tillgängliga för förnuftsskäl. Så mycket mera ligger det i kvinnornas intresse, att entusiastiskt arbeta på åstadkommande av ett tillstånd, som skulle kunna befria dem ur denna förnedrande ställning. Kvinnorna få lika litet vänta att männen skola komma till hjälp, som arbetarna väntade på borgarklassens hjälp.”

I arbetarrörelsens barndom fanns det ett motstånd mot kvinnors intåg i industrin. Männen såg hur hemmen och barnen försummades och hur kapitalisterna utnyttjade kvinnorna för lönedumpning.

Men för Bebel var kvinnans yrkesarbete, trots dess uppenbara baksidor i den givna situationen, en nödvändig och i grunden positiv utveckling. När kvinnan lämnar hemmet skapas de första förutsättningarna för jämställdhet.

Bebels grundhållning är att det borgerliga samhället har skapat en mängd ”glädjande företeelser” som självklart också har mörka sidor men att ”bakåtsträvande inte botar tidens sjukdomar”.

Som för många socialister och marxister efter honom är kvinnans frigörelse för Bebel intimt förknippad med arbetarklassens frigörelse.

Det är kampen mellan arbete och kapital som är avgörande och kvinnoförtrycket är en del av den ”stora sociala frågan”. Men kvinnofrågan, som han kallar den, har en särskild plats för att den berör halva befolkningen och därmed halva arbetarklassen.

Han menar att jämställdhet för socialister inte är ett agitatoriskt krav utan en tvingande nödvändighet. ”Ingen befrielse för mänskligheten kan tänkas utan könens sociala oavhängighet och likställighet.”

Den marxistiska grundsynen att socialismen är nödvändig för alla förtryckta gruppers frigörelse har hos en hel del marxister och kommunister misstolkats som att det inte finns någon särskild ”kvinnofråga”.

De menar att kvinnor är dubbelt förtryckta av kapitalet som arbetare och kvinnor men de är inte förtryckta av arbetarklassens män. Det finns inget patriarkat. All feministisk kamp som inte har ett särskilt intresse för arbetarkvinnor är per definition borgerlig.

I dessa avseenden är Bebel en frisk fläkt även 2016. För honom är patriarkatet ett historiskt faktum och kvinnan är den första förtryckta gruppen. Alla kvinnor, inte bara arbetarklassens kvinnor, är förtryckta just som kvinnor i det kapitalistiska samhället.

Visst ser han att klassfrågorna skapar motsättningar även inom kvinnorörelsen men han ser inga problem med att kvinnor som grupp ställer gemensamma krav på förbättringar under kapitalismen.

När ”Kvinnan och socialismen” skrevs stred borgarklassens kvinnor för rätten att studera vid universiteten och att få utöva akademiska yrken.

Bebel konstaterar att deras krav inte berör arbetarklassens kvinnor i konkret mening, men att frågan om kvinnors deltagande i politik, kultur och vetenskap är en viktig principiell fråga.

Återigen ser han de bättre bemedlade kvinnornas krav som en föraning om en ljusare framtid för hela mänskligheten.

Visst kan Bebels blinda tro på att patriarkatet skulle utplånas med en socialistisk revolution diskuteras. Socialism måste snarare ses som en förutsättning för kvinnans frigörelse än en mirakellösning. Kvinnokamp var nödvändig i Sovjetunionen och den är nödvändig i dagens Kuba.

Marxistiska genusforskare har också genom åren nyanserat, kritiserat och byggt vidare på den grundläggande analys av kvinnoförtrycket som ”Kvinnan och socialismen” här får representera.

Bland annat har en större vikt lagts vid reproduktionen av arbetskraften, där kvinnan har en särskild roll både för att hon bär och föder barn och för att hon står för omvårdnad och uppfostran.

Snart 140 år efter att första upplagan av ”Kvinnan och socialismen” smugglades ut till de tyska läsarna kan vi konstatera att både kapitalismen och patriarkatet har visat sig betydligt mer seglivade än vad arbetarrörelsens tidiga företrädare kunde föreställa sig.

Den kapitalistiska utsugningen har fördjupat mänsklighetens kris med förödande krig och katastrofal miljöpåverkan. Flertalet av världens kvinnor lever fortfarande i bojor.

Men i grunden är det samma kapitalism idag som på Bebels tid. Huvudpunkterna i den socialistiska kvinnokampen måste därför vara desamma.

Det handlar om rätten till egen försörjning, det handlar om kampen mot det oavlönade hemarbetet, om sexuell frihet och om kampen mot exploateringen av och våld mot kvinnokroppen.

I en tid när även feminismen liberaliseras behöver vi vårt marxistiska ursprung mer än någonsin. En omläsning av våra egna klassiker är en bra början.