Våras det för Keynes?

Publicerad 21 maj 2015
Den brittiska ekonomen John Maynard Keynes såg krisen som ett resultat av allt för svag efterfrågan. För att få fart på ekonomins hjul krävdes en aktiv statlig politik för att stärka efterfrågan, både genom offentliga investeringar och genom att inom vissa gränser öka vanligt folks köpkraft.
Den brittiska ekonomen John Maynard Keynes såg krisen som ett resultat av allt för svag efterfrågan. För att få fart på ekonomins hjul krävdes en aktiv statlig politik för att stärka efterfrågan, både genom offentliga investeringar och genom att inom vissa gränser öka vanligt folks köpkraft.

Den svenska krispolitiken sedan 2008 har varit misslyckad. Ekonomin står still, bubblorna växer och massarbetslöshet råder. Nu reses allt fler röster för en krispolitik utifrån ekonomen Keynes idéer. Kan en sådan politik lösa arbetarklassens problem och hur ska ett revolutionärt arbetarparti se på saken?

Bilder

Ökad statlig inblandning eller en mer expansiv finanspolitik är i sig inget progressivt. Det beror på det klassmässiga
innehållet i politiken.

Om man ska tro de ekonomiska räkenskap-erna i regeringens tilläggsbudget så är läget i Sverige stabilt, lite skakigt just nu, men vi går mot ljusare tider. Men budgeten bygger på glädjekalkyler.

Svensk ekonomi mätt som BNP per capita har stått helt still i sju år. Arbetslösheten sjunker inte. Däremot hamnar Sverige i topp när det gäller skuldsättning. Sverige är näst Japan världens mest skuldsatta land, om vi räknar ihop privat och offentlig skuldsättning.

Under krisåren då ekonomin har stått stilla så är Sverige det land i världen där skulderna har ökat mest, framförallt den privata skuldsättningen. Enligt SCB har hushållens lån sedan krisen slog till 2008 ökat med 1100 miljarder kronor, eller 56 procent.

Kombinationen av stagnation och skuldbubbla får Svenska Dagbladets Andreas Cervenka att kalla svensk ekonomi för ”en fullt synlig trampmina som bara väntar på en fot”.

Men skuldsättningen är bara ett symptom på mer grundläggande fel. Det är inte de ökade skulderna som orsakar krisen, utan tvärtom är det bubblorna som håller det kapitalistiska systemet med näsan ovanför vattenytan. Lite förenklat kan man säga om världskapitalismen att det är militarism, skuldsättning och bubblor som håller liket levande.

Att kapitalismen i Sverige, liksom i större delen av världen, befinner sig i stagnation bekräftades av LO i den rapport om investeringar och sysselsättning i Sverige som publicerades i november förra året.

Rapporten är skriven av LO:s chefsekonom Ola Pettersson och det är en ganska bedrövlig läsning skriven med den borgerliga nationalekonomins glasögon. Rapporten visar att Sverige haft en trendmässigt fallande investeringskvot sedan 1970. Sverige har haft ett bytesbalansöverskott varje år sedan 1994. Både privat och offentlig sektor har visat överskott, det vill säga sparat mer än man har investerat.

När det gäller offentliga investeringar är svaret på varför det ser ut som det gör enkelt. Det är den nyliberala nedskärningspolitiken som är boven. Det beror på den politiska motviljan mot att göra offentliga satsningar som syftar till att montera ned det gemensamma och öppna upp för det privata. Inte minst är det avsaknaden av bostadsbyggande som ligger bakom de låga offentliga investeringarna.

Men när det gäller det privata blir frågan besvärligare. Hur kan det komma sig att trots enorma vinster och att alla regeringar sedan 1994, och även tidigare än så, har gjort allt för att skapa ett bra företagsklimat och vara näringslivet till lags, så investeras inte kapitalet?

LO:s chefsekonom Ola Pettersson – med ett förflutet inom både finansvärlden och riksbanken – blir svaret skyldig. Det han har att säga är att ”Nivån på näringslivets investeringar anses sällan vara intressant, eftersom den antas vara ett resultat av välfungerande marknader.”

Möjligen, spekulerar Ola Pettersson, har det att göra med företagsledarnas ersättningssystem, men som han skriver ”På detta område vet vi ännu alltför lite för att ha konkreta policyförslag”. Att ta strid mot företagsledningarnas ersättningsnivåer alldeles oavsett hur dessa påverkar investeringskvoten faller inte LO-ekonomen in.

Men framförallt är det ynkligt att tro att låga investeringskvoter, som är ett tydligt tecken på en kapitalism i kris, kan förklaras av ledningarnas ersättningsnivåer. Det är istället tvärtom så att det ständigt växande överskottskapitalet, som kommer av stigande vinster och låga investeringar, möjliggör de gigantiska ersättningarna till ägare och direktörer.

Att LO:s chefsekonom inte har mer att säga om att vinsterna inte återinvesteras är rent skamligt. LO missar aldrig en chans att lära arbetarklassen att vi ska värna vinsterna. LO har till och med godkänt att storföretagen får sätta ett lönetak för hela arbetarklassen, så att lönerna aldrig ska nagga företagens vinster i kanten. Allt under prat om att vinsterna ska investeras och skapa jobb och välfärd.

Men arbetarklassens återhållna löner blir alltså varken jobb eller välfärd. De investeras inte i produktionen i någon större utsträckning, vilket LO själva erkänner.

Och de plockas inte heller in i den gemensamma skattkistan. Innan skattereformen 1991 låg bolagsskatten på 52 procent. Sedan dess har den kontinuerligt sänkts och ligger sedan 2013 på endast 22 procent. Detta och andra exempel fick tidningen Affärsvärlden nr 17 att stämpla Sverige som ett skatteparadis för kapitalister.

Poängen med LO-rapporten om investeringar och sysselsättning är att trycka på för en mer aktiv offentlig investeringspolitik. Därmed ansluter sig LO till den växande kör av kritiker som sågar den förda krispolitiken, både borgaralliansens och den nuvarande regeringens.

Historiskt sett finns i grova drag två vägar att förvalta kapitalistiska kriser. Lägg märke till ordet förvalta, därför att det givetvis finns en tredje väg, att bekämpa den krisande kapitalismen.

Den första vägen vilken personifieras av nationalekonomen Joseph Schumpeter som var aktiv under 1930-talskrisen. Schumpeter ansåg mycket förenklat att krisen berodde på ett näringslivsfientligt samhällsklimat och att lösningen låg i att befria entreprenörerna. En politik för att stödja de små och medelstora entreprenörerna skulle skapa jobb och lyfta samhället ur depressionen.

Den andra vägen personifieras av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes som var aktiv vid samma tid. Han och hans efterföljande keynesianer såg krisen som ett resultat av allt för svag efterfrågan. För att få fart på ekonomins hjul krävdes en aktiv statlig politik för att stärka efterfrågan – både genom offentliga investeringar och genom att inom vissa gränser höja vanligt folks köpkraft.

Varken Schumpeter eller Keynes ägnade något större intresse åt att förstå varför kapitalismen befann sig i kris och stagnation. De utgick båda från att kapitalismen i grund och botten var ett rationellt och välfungerande system, även om det då och då behövde lite hjälp på traven. Men ingen av dem hade de fundamentalistiska nyliberalernas naiva tilltro till den fria kapitalismen, vilket för övrigt inte många ekonomer, politiker och kapitalister tror idag heller.

Alla utom en liten grupp fundamentalister inser att marknaden och näringslivet inte förmår lösa den nuvarande krisen. Nyliberalismens antistatlighet är ett propagandaverk. En kapitalism utan statsmakt är en omöjlighet.

Men hittills har krispolitiken i mycket följt Schumpeters recept. Den svenska staten har varit synnerligen aktiv för att befria entreprenörerna – undergräva arbetarnas trygghet, sänka trösklar, öppna upp nya marknader och till och med betala en stor del av deras lönekostnader.

Trots detta har den svenska ekonomin inte ens krypfart. Vinsterna är visserligen skyhöga, men investeringarna och det så eftertraktade jobbskapandet har uteblivit.

Därför höjs fler och fler röster för en mer keynesiansk politik. Till och med Svenskt Näringsliv – som sedan 1980-talet varit de ivrigaste försvararna av den nyliberala nedskärningspolitiken och budgetslaveriet – talar nu om att det finns en infrastrukturskuld på 300 miljarder kronor, på grund av uteblivna offentliga satsningar, och att denna skuld ska betalas tillbaka de kommande 10 åren.

Per Lindvall som står för ekonomiska analyser på Svenska Dagbladet tillhör en av dessa nyvakna keynesianer. I en artikel förra året tog han USA som ett skräckexempel. Landets storföretag har samlat över 1000 miljarder dollar på sina utlandskonton. Pengar som kapitalisterna väljer att lägga på hög trots att lönsamheten i det amerikanska näringslivet är mycket god.

Per Lindvall avslutar med en bekännelse till Keynes som visste att staten är ”den aktör som bör kliva fram och investera när de privata ekonomiska aktörerna sparar mer än de investerar och som får de ekonomiska hjulen att vilja gå baklänges”.

Vi kommer nog att få se fler och fler omvända keynesianer. Och det går nästan att ana en propagandakampanj inom borgerligheten – bortom det rent partitaktiska spelet i riksdagen – för att sälja in tanken att hålla tillbaka lite. Som bekant växer aptiten under måltidens gång och kapitalisterna har blivit så hungriga att de håller på att äta sig själva ur huset.

Affärsvärldens stora uppslag om kapitalistparadiset Sverige är ett exempel, en pedagogiskt upplagd text som berättar för de svenska kapitalisterna hur enormt bra de har fått det för att försöka lägga band på det ryggradsmässiga hatet mot skatter.

I artikeln skriver Affärsvärlden att svensk socialdemokrati kan vara stolta över att den har förvandlat konflikten mellan arbete och kapital till något som liknar ett symbiotiskt förhållande: Kapitalismen gynnas av välfärdsstaten som i sin tur är beroende av skatteintäkter från näringslivet. I texten citeras statsvetarprofessorn Leif Lewin som försvarar välfärdsstaten med argumentet ”Varför slakta den gås som värper guldägg?”.

I samma anda skrev Svenska Dagbladet en artikel på sin webbsida i veckan med den något ovanliga rubriken ”Så här gör du för att betala mer i skatt”.

Tongångarna från borgerligheten skiljer sig åt. Borgaralliansens partier kör samtidigt på i samma skattesänkarspår och Dagens Industri bedriver en kampanj i bästa kvällstidningsstil för att mobilisera näringslivsfolk för att riva upp den decemberöverenskommelse som Löfvens regering vilar på.

För att förstå dubbelheten bör man skilja på det partipolitiska spelet och de mer långsiktiga klassintressena hos kapitalisterna. Borgaralliansens partier äts upp från höger av Sverigedemokraterna och blir rent opinionsmässigt allt mer desperata. Samtidigt är Stefan Löfven storföretagens man och förstår nog bättre wallenbergarnas långsiktiga intressen än allianspolitiker som skolats hos Timbro i nyliberal floskelpolitik.

Den anade kursändringen i krispolitiken reser några frågor.

För det första visar den på ihåligheten i den idealism som spritt sig även inom vänstern, som framställer det som att det är ekonomer som styr historien. Det framställs som att den ekonomiska krisen på 1930-talet löstes genom Keynes idéer och att den nyliberala offensiven på 1980-talet och framåt var resultatet av Milton Friedmans tankekraft.

Det strömhopp till keynesianismen som vi ser just nu – precis som det motsatta massavhoppet från Keynes läror som skedde i skarven 1970- och 80-tal – visar tvärtom att det är det kapitalistiska systemets behov, eller snarare den härskande klassens intressen, som formar vilka ekonomiska idéer som är förhärskande istället för tvärtom.

För det andra så bör man skilja på kapitalismens ekonomiska utveckling och klass-kampen, de hör givetvis ihop men är två olika fenomen inom samma process.

Det sociala innehåll som den keynesianska politiken fylldes med under krisen på 1930-talet och framförallt efter kriget är inte synonymt med den keynesianska grundtanken att det behövs ett mer aktivt statligt ingripande. Såväl Hitlers regim som new deal-politiken i USA som Per-Albin Hanssons folkhemspolitik var alla uttryck för en keynesiansk politik.

Arbetarklassens framgångar efter kriget var framförallt ett uttryck för styrkeförhållandet mellan klasserna, som i denna historiska situation gick hand i hand med en kapitalism som hade behov av en keynesiansk politik.

På samma sätt var borgarklassens mot-offensiv på 1980-talet och framåt – det vi brukar kalla den nyliberala politiken – inte synonym med den stagnerade kapitalismens behov. Borgarklassen passade på att ta kamp för sina klassintressen i ett läge då det var uppenbart att efterkrigsboomen var över och att kapitalismen åter fallit ner i stagnation.

Poängen är att vi inte ska lura oss av den radikala aura som omger keynesianismen. När ledande kapitalister och deras ideologiska megafoner kräver samling runt Keynes så våras det inte för en ny skördetid för arbetarklassen. Det vittnar inte om reformismens återkomst, i varje fall inte i dess historiska socialdemokratiska form som den såg ut under förra århundradet.

Vi som har levt länge – för många av oss hela våra politiska liv – i en tid dominerad av nyliberalismen och det falska pratet om staten i allmänhet som en motkraft till den fria marknaden måste se upp här.

Vi måste som alltid ställa frågan klassmässigt: Vem ska betala och i vems intresse?

Ökad statlig inblandning eller en mer expansiv finanspolitik är inte i sig något progressivt. Det beror helt och hållet på det klassmässiga innehållet i en sådan politik.

Till detta ska sägas att en keynesiansk omläggning av politiken inte kommer att lösa krisen. Det finns en förljugen historieskrivning om att så skedde efter krisen 1929. Visserligen gav den keynesianska politiken en skjuts uppåt redan 1933, men fem år senare rådde åter depression och stigande arbetslöshet. Det var först andra världskriget och den enorma rustning, och samtidigt förstörelse, som löste krisen den gången.

Dessutom är möjligheterna för en keynesiansk politik betydligt mer begränsade idag än för 70-80 år sedan. Kapitalismen har sedan den nuvarande stagnationsperioden inleddes på 1970-talet genomgått kraftiga förändringar, så att det rent av går att tala om nyliberalismen som ett produktionsförhållande med gigantiska transnationella företag, permanenta stagnationstendenser och en finansialisering som förvandlat världskapitalismen till en kasinoekonomi där spekulationskapitalet dominerar såväl nationalstater som produktiv verksamhet.

Möjligheterna att inom nationalstaternas ramar påverka eller begränsa detta med en keynesiansk politik är små. Varken de ekonomiska eller klassmässiga förutsättningarna för någon återgång till folkhemsreformism finns.

Till detta ska läggas det svenska utlandsberoendet. Fram till 1980-talet utgjorde utrikeshandeln runt 20 procent av BNP, vilket med andra ord innebar att ett stärkande av den inhemska privata konsumtionen till 80 procent stimulerade den svenska ekonomin. Sedan många år tillbaka ligger denna siffra på över 50 procent, vilket gör att sådana satsningar till hälften blir att kasta pengarna i sjön. Det ger jobb och inkomster till arbetare i Kina eller Indien, vilket visserligen inte är något fel, men det löser inte den svenska ekonomins problem.

Detta är en anledning till att kraven från näringslivet och även LO gäller att stärka den offentliga konsumtionen – byggande av vägar eller bostadshus ger, trots en del importerad arbetskraft, direkta effekter för att blåsa liv i svensk ekonomi. En annan anledning är givetvis att offentlig konsumtion med dagens skattesystem till stor del betalas av arbetarklassen och inte naggar på vinsterna.

Med detta sagt så är en kursändring, eller till och med en samhällelig diskussion om en politisk ändring, positiv. Om den nyliberala fundamentalismen släpper sitt grepp så öppnas möjligheter, förutom det faktum att kommunisterna är för varje förbättring för arbetarklassen, och en keynesiansk politik är bättre än fjäsket för entreprenörerna.

Om överskottsmål och budgetslaveri ifrågasätts och börjar justeras – än så länge finns inga förslag om att avskaffa dem helt – så ger det mer ammunition till Kommunisternas krav att de ska avskaffas.

Om diskussionen handlar om att det finns pengar till investeringar, istället för att prata om att det saknas pengar, så blir det lättare att ställa frågan vem som ska betala och i vems intresse det ska investeras.

Om diskussionen inte handlar om att befria entreprenörerna och sänka trösklarna, utan om bristen på köpkraft, så ger det eld åt det revolutionära arbetarpartiets långsiktiga satsning på att mobilisera motstånd mot den växande otryggheten och mot lönesänkarpolitiken och det märke som innebär att storföretagen sätter lönetak för samtliga LO-arbetare.

Kommunistiska Partiet bör helt enkelt bejaka kursändringen och ta det som en utmaning för att föra fram arbetarpolitiken och bredda partiets kontaktytor utan att ge upp den grundläggande uppfattningen att den enda krispolitiken för arbetare är en arbetarpolitik mot kapitalismen.

Framtiden finns med andra ord inte hos Keynes tankar, utan hos Marx.