Sverige är ett rikemansvälde

Publicerad 17 april 2014
Villa Täcka Udden i Djurgården, Stockholm, har varit i Wallenbergfamiljens ägo sedan 1889. En symbol för det rikemansvälde som råder i Sverige.
Villa Täcka Udden i Djurgården, Stockholm, har varit i Wallenbergfamiljens ägo sedan 1889. En symbol för det rikemansvälde som råder i Sverige.

Sverige är ett rikemansvälde där en liten superrik elit av kapitalister har ett ett enormt politiskt inflytande. 

Fakta och bakgrund
Ordförklaringar
  • Överklass, borgarklass och kapitalister är olika ord för att beskriva den rikaste eliten. Själva kallar de sig oftast för “näringslivet”.
  • Det finns en större grupp av personer med chefspositioner och höga inkomster som inte själva är kapitalister, men står kapitalet nära.
  • Finanskapitalet utgörs av den sammansmältning mellan bankägare och industrikapitalister som skedde i början av 1900-talet.
  • Kapitalackumulation innebär att kapital (tillgångar) används för att växa (genom investeringar, höjda vinster eller liknande) och utgör grunden i kapitalismen.
  • Monopolkapitalism betecknar en kapitalism som inte utgör en fri marknad, som istället domineras av en eller ett fåtal aktörer.
  • Oligarki betyder fåmannavälde.
Bilderbergergruppen och frimurare
  • När det talas om finanseliten talas det ibland om mer eller mindre hemlighetsfulla sällskap som Bilderbergergruppen eller Frimurareorden. Dessa sällskap härstammar från äldre sammanslutningar av personer i överklassen men har i sig ingen reell makt.
  • Kapitalisterna och finanseliten styr genom sitt ägande och sitt inflytande, inte genom hemliga sällskap. Många rika är medlemmar i olika sällskap men andra är det inte.
  • Sällskapen kan däremot bidra till bättre personliga kontakter och relationer med andra kapitalister.

Den rikaste procenten i Sverige äger 40 procent av rikedomarna. Det är en högre andel än vad som gäller för USA.

Denna enda procent av Sveriges befolkning utgör i runda slängar borgarklassen, eller kapitalistklassen om man så vill. Och de har inte bara pengar, utan också makt.

Vilka är då denna rika elit? Är det kanske din barndomsvän som lyckades bli läkare och nu bor flott och använder städhjälp? Eller chefen, som kanske är en skrytsam typ med sin fina bil och dyra klocka? Nja, dessa må kanske tjäna löner över det rimliga, men de är inte nödvändigtvis kapitalister.

– De rika blir rikare och det sker snabbare i Sverige än i många andra länder, sa Jesper Roine, docent i nationalekonomi, i en intervju med SR Ekot i februari apropå att allt fler av de rika kan leva enbart på kapital – alltså i klassisk mening är kapitalister.

De är nu drygt 28.000 personer, de som får ut minst 20.000 i månaden inte som lön, utan i aktieutdelningar och räntor. Det rör sig om ca 0,3 procent av Sveriges befolkning.

Men inte heller dessa behöver nödvändigtvis utgöra den absoluta eliten, den lilla klick av kapitalister som utgör den allra mäktigaste, nämligen finanskapitalet. Finanskapitalisterna är de som kontrollerar banker, investmentbolag och de mäktigaste av de börsnoterade bolagen.

Till skillnad från gamla tiders överklass läggs merparten av deras pengar inte nödvändigtvis på lyx och överdåd (även om det förekommer). De investeras. Men bara om de kan ge ännu mer vinst. Denna kapitalackumulation är grunden i hela kapitalismen.

Finanskapitalisterna är svårare att se i statistiken. Genom skatteplanering, utlandsplaceringar och gammalt hederligt fiffel syns de inte alltid i Statistiska centralbyrån tabeller. Ännu svårare är de att se efter att Alliansregeringen avskaffat förmögenhetsskatten vilket gjorde att SCB i praktiken inte längre kan mäta klassklyftor och rikedomar i Sverige.

När förmögenhetsskatten ännu användes som mätverktyg (2008) fanns det 291 personer i Sverige som hade en finansiell förmögenhet på 100 miljoner kronor eller mer. Det är inte helt otänkbart att många av dessa tillhör ”de 15 familjerna”, ett begrepp som skapades av förre ordföranden för Vänsterpartiet Kommunisterna, CH Hermansson, i början av 1960-talet i boken Monopol och storfinans.

I den beskrev CH Hermansson hur de svenska storbankerna, försäkringskoncernerna och de största industri- och handelsbolagen ägdes och styrdes av ett antal mäktiga finansfamiljer. En liten rik finans-
elit med enormt politiskt inflytande, trots att Sverige då var ansett som en välfärdsstat och trots att klassklyftorna då var betydligt lägre än idag.

Det är lätt att tänka sig att CH Hermanssons bok och forskning skulle ha avfärdats som ”kommunistpropaganda”. Men förra året lyfte finanstidningen Affärsvärlden tvärtom fram Hermanssons granskning i ett reportage som konstaterar att ”på 1960-talet styrdes Sveriges näringsliv av 15 familjer. Så är det fortfarande.”

Av de dåvarande 15 familjerna är fyra fortfarande med i toppen. Däribland Sveriges i särklass mäktigaste finansfamilj, Wallenberg.

Flera andra familjer har halkat ner på listan, köpts upp eller konkurrerats ut och ersatts av nya och numera välkända finansfamiljer som Kamprad, Persson och Rausing.

Dagens 15 mäktigaste finansfamiljer kontrollerar bolag som tillsammans är värda runt 3950 miljarder kronor. Det är mer än hela Sveriges samlade bruttonationalprodukt, alla varor och tjänster som produceras i Sverige på ett helt år. Vi tar det igen, fast i siffror: 3.950.000.000.000 kronor.
Deras börsnoterade bolag utgör 70 procent av Stockholmsbörsen. Enbart Wallenberg-familjen kontrollerar 40 procent av börsen. Så mycket för den fria marknaden.

Inte nog med det. Samma rikemän (90 procent är just män) sitter i de olika bolagens styrelser. Det som utifrån ser ut som en fri marknad med konkurrerande bolag är alltså i själva verket en monopolkapitalism.

Sverige är i det avseendet faktiskt i särklass. I en forskningsrapport med titeln ”Sverige är en liten värld!” visar Anna Stafsudd, företagsekonom på Linnéuniversitetet, att ägandet i Sverige är mer koncentrerat än i USA och Europa, med undantag av Tyskland. Och att den centrala aktören – återigen – är Wallenbergsfären.

I media talas ibland om ryska eller östeuropeiska oligarker, ultrarika finanskapitalister med stort inflytande över sina länders politik. Men frågan är om svensk media inte borde koncentrera sig på de svenska oligarkerna?

För ingen kan väl inbilla sig att de kapitalister som kontrollerar 70 procent av Stockholmsbörsen inte skulle ha något särskilt politiskt inflytande. Den svenska demokratin, och för att inte tala om EU, bygger i allt högre grad på lobbyism. I praktiken innebär det att näringslivets intresseorganisationer lägger allt mer pengar på att påverka politiker eller politiken.

Men alla band mellan näringslivet och riksdagen är inte indirekta. Många av våra politiker är också själva kapitalister, och vice versa.

Den som gjort sig mest känd för att kombinera politiken med styrelseuppdrag och betydande aktieinnehav i tvivelaktiga bolag är vår utrikesminister Carl Bildt. Förutom betydande aktieinnehav i flera stora svenska företag har han suttit i styrelsen för det US-amerikanska investmentbolaget Legg Mason, som investerat i krigsindustrin. Tack vare Irakkriget steg värdet på Legg Masons aktieinnehav kraftigt och vips – så blev Carl Bildt mångmiljonär.

Han har också haft styrelseuppdrag och ägande i ryska Vostok Nafta, med intressen gasbolaget Gazprom, och i Lundin Oil AB, en del av finansfamiljen Lundins mäktiga imperium som anklagats för delaktigheter i krigsbrott i Etiopien.

Bildt är inte ensam. Vår finansmarknadsminister sedan 2010, Peter Norman (M), var tidigare styrelseordförande för det skandalomsusade investmentbolaget Carnegie och sitter fortfarande i styrelsen för bland annat investmentbolaget Svolder. En av Sveriges rikaste kapitalister och god för över 10 miljarder, Gustav Douglas, sitter i Moderaternas partistyrelse. Eskil Erlandsson (C), jordbruksminister, har stora aktieinnehav i gruvföretag som LKAB och Lappland Goldminers, men också i Kinnevikssfärens bolag.

I rättvisans namn ska sägas att även socialdemokratiska politiker gått samma banor. Tidigare finansminister Per Nuder är rådgivare i riskkapitalistbolag och sitter i flera styrelseuppdrag.

Andra, som Ulrica Messing, har gift in sig i kapitalistklassen, genom äktenskapet med miljardären Torsten Jansson, och intar numera själv vd-positioner i två av sin makes bolag.

Dessa är bara några exempel på politiker med inte bara indirekta utan direkta kapitalistiska intressen. Vem intressen företräder dessa politiker?

Denna enorma koncentration av förmögenhet till trots så är det inte dessa kapitalister som skapat rikedomarna. Det är miljoner vanliga människors, arbetarklassens, arbete som i generationer skapat värdet. Värde i form av produkter, varor och tjänster.

Trots det får vi inte ta del av vinsterna, de hamnar istället i företagsägarnas fickor. Det är dags att göra något åt detta!