Så plundrar kapitalägarna Sverige

I tv-dokumentären ”Lönesänkarna” talade riskkapitalisten Rune Andersson lyriskt om krisen i början på 1990-talet, den som under några dramatiska dagar gav en styrränta på över 500 procent.

”Det var härliga tider, underbara tider”, njöt Andersson vid minnet av denna kris.

Man kan förstå honom. Visserligen slöt krisen i en devalvering på 26 procent, när kronan lämnades att flyta, och arbetslösheten steg till närmast ofattbara nivåer. Men konsekvenserna drabbade inte Andersson och hans gäng. Tvärtom. Devalveringen gav dramatiska lönesänkningar, som alla devalveringar, och massarbetslösheten gav sedan ytterligare press på lönerna.

Det var verkligen underbara tider för storföretagen, som i ett huj tillskansade sig dramatiska konkurrensfördelar. Ja, tillskansade sig är rätt ord i sammanhanget, för i efterhand visade det sig att det var de svenska storföretagens som spekulerade mot kronan i akt och mening att sänka den. Det var Andersson & Co som regisserade krisen.

Resultatet syns i bokföringen, som i bytesbalansens utveckling (Diagram 1). Som synes pendlade bytesbalansen kring noll under hela 1980-talet (liksom dessförinnan) för att från och med 1994 ge allt större överskott.

Så bra, utropar någon! Överskott är väl alltid bra. Alls inte invänder vi. Bytesbalansen är ett nationalekonomiskt mått på skillnaden mellan vad ett land producerar och självt använder. Underskott i bytesbalansen innebär att ett land konsumerar mer än vad det producerar och därför måste låna pengar till konsumtion, som USA. Överskott innebär istället att landet producerar mer än vad det konsumerar, att det som land lever under sina tillgångar.

Det senare gäller alltså Sverige. Sedan snart 20 år lever vi under våra tillgångar. Överskottet av det vi tillsammans producerar hamnar inte som konsumtion och investeringar inom landet, att användas för ekonomisk och social utveckling, utan som finansiella fordringar i utlandet. Samhället plundras på pengar.

Det började lite försiktigt 1994 med ett överskott på 18,2 miljarder kronor. Under 2000-talet har kurvan sedan stigit brant med 2008 som toppåret. Då producerade det svenska folkhushållet för 290,1 miljarder kronor mer än vad det förbrukade. Krisen 2009 gav en liten dipp, men bara en kortvarig. Redan 2010 vände överskottet upp igen för att i fjol landa på 254,5 miljarder kronor.

Summor i denna storleksordning är så ofantliga att det är omöjliga att greppa. Men vet då att den svenska sjukvården kostar i storleksordning 180 miljarder kronor per år. År 2012 exporterade Sverige alltså mer än en hel sjukvårdsbudget!

Kapitalexporten har som sagt pågått sedan 1994, i nitton år. Varvid den frågvise undrar hur stort det ackumulerade utlands-kapitalet hunnit bli. Svaret finns i Statistiska Centralbyråns databas över bytesbalansens utfall år för år. Vi räknar och räknar om igen för att kontrollera resultatet, men det står sig. Under nitton år har Sverige exporterat sammanlagt 3012,3 miljarder kronor, pengar som nästan undantagslöst hamnat i finansiell spekulation.

Vet då att bruttonationalprodukten – värdet av det som produceras i Sverige under ett år – för närvarande anges till 3500 miljarder kronor och plundringens omfattning blir begriplig. På nitton år har nästan en hel bruttonationalprodukt exporterats utomlands!

Urban Bäckström och hans hov av politiska eftersägare hävdar att höga vinster och stora överskott i bytesbalansen är bra, att det över tid ger nya investeringar och nya jobb. Det var också den linjen Kjell-Olof Feldt och hans beryktade kanslihushöger drev efter sossarnas återkomst till regeringsmakten 1982. Vinsterna skulle premieras på lönernas bekostnad på det att välvilliga kapitalister skulle investera och skapa nya jobb.

Det skall sägas att Feldt i den redan nämnda tv-dokumentären var hederlig nog att medge att den listiga uträkningen var fel, att facit blev ett präktigt fiasko. Visst steg vinsterna – i Sverige liksom i alla andra länder som ungefär samtidigt växlade över till nyliberal politik. Men investeringarna hängde inte med, de fortsatte tvärtom att minska. Det gav den explosion i spekulation som är så typisk för den nyliberala eran (Diagram 2) och som idag byggt upp för kapitalismens värsta kris sedan depressionen på 1930-talet.

Förklaringen är i grunden ganska enkel. Om vinsterna tillåts stiga på lönernas bekostnad och om detta sker i de flesta länder samtidigt, så pressas den samlade köpkraften tillbaka och därmed motiven för att investera i ny produktion. Stigande vinster placeras istället i finansiella fordringar, som ger bättre avkastning på kapitalet.

Så är det med det svenska bytesbalansöverskottet. Storföretagen har tacksamt tagit emot lönenedpressningens konkurrensfördelar och de höga vinster som de gett. Men utan att ge tillbaka, som Kjell-Olof Feldt och hans naiva eftersägare hoppades på. Det blev inga nya investeringar, utan nästan en hel bruttonationalprodukt i finansiella fordringar.

Vad innehåller dessa fordringar? Ja, framförallt statsskuldsväxlar, det vill säga lån till länder som lever över sina tillgångar, på det att svenska exportföretag fortsatt skall kunna sälja till dem. Fordringarna finansierar kreditköp med den listiga uträkningen att länder inte kan gå i konkurs och att pengarna därför är säkert placerade.

Numera kan som bekant inte heller banker gå i konkurs – de är ”för stora för att falla”, som det så vackert heter på ekonomspråk – och måste därför räddas av skattebetalarna, om de hamnar i beknip. Det gör också bankpapper av olika slag till säkra placeringar.

Lite tillspetsat kan man säga att storföretagen numera lånar ut pengar man tidigare betalade ut i lön. Det ger en dubbel vinstbong. Försäljningen hålls uppe samtidigt som räntan på de numera utlånade lönepengarna ger extra klirr i kassan.

Till det hittills sagda skall sägas att det inte är hela sanningen. Det finns ytterligare en faktor bakom de jättelika och alltmer destruktiva överskotten i bytesbalansen. Som representeras av åtstramningspolitiken.

Minns Rune Anderssons ord om den underbara krisen. Han njöt framförallt av devalveringens massiva lönesänkningar, som gav en vinstexplosion, men också av den budgetsanering som inleddes 1994 och som sedan dess gjort offentlig sektor allt magrare. När det offentliga bantar blir det mer över till kapitalet.

Budgetsaneringen och den offentliga sparregim som följt på den, genom de budgetpolitiska överskottsmålen, har minskat också de offentliga investeringarna, med välkänt resultat. Sverige har idag i en järnväg i förfall och förslumning av goda delar av offentlig sektor.

Bostadsbyggandet är kanske det tydligaste exemplet. Under 1960- och 70-talen användes de då nya AP-fonderna till investeringar i bostäder. Genom miljonprogrammet byggdes bostadsbristen bort. Idag är bostadsbyggandet rekordlågt och miljonprogrammets fastigheter förfaller i brist på underhåll. Pengar saknas inte. AP-fonderna finns kvar. Men de används inte längre för social utveckling i Sverige. Enligt politiskt diktat flyter de istället runt på världens spekulationsmarknader.

Forskning visar att en finanspolitisk åtstramning om 1 procentenhet av BNP ger en ökning av bytesbalansen med 0,6 procentenheter, framförallt genom fallande inhemska investeringar. Åtstramningspolitiken gör helt enkelt ont värre.

Permanenta överskott i bytesbalansen är som sagt rent destruktiva; de innebär att delar av produktionsöverskottet går på spekulationsexport istället för att användas till ekonomisk och social utveckling. Angelägna ändamål saknas sannerligen inte. Vi har redan nämnt järnvägen och bostadsbyggandet, där otillräckliga investeringar skapar ett snabbt förfall, men kan också nämna skolan, vården och omsorgen, som ropar efter större resurser.

Tänk om de 254,5 miljarder kronor som exporterades i fjol, till nytta enbart för spekulanterna, istället hade gått till dessa sektorer; till att utveckla landet. Då hade inte bara livet blivit bättre för de många, för alla de som sliter ihop överskottet, utan Sverige hade också stått bättre rustat för framtiden. En skola i förfall är ingen framtids-hit, lika lite som en järnväg som slutar gå när det faller lite snö eller en bostadsmarknad som gör det allt svårare att flytta till nya jobb.

Vad göra? Svaret är i grunden ganska enkelt och faktiskt inte kontroversiellt i ekonomkretsar. Ett osunt överskott i bytesbalansen – och för ett land är det osunt att över längre tid leva under sina tillgångar – kan åtgärdas på två sätt: Genom höjda löner och höjda investeringar.

Att detta inte skulle vara kontroversiellt kan låta fantastiskt, men då vill vi påminna om att den svenska ekonomkårens nestor, Assar Lindbeck, redan 2008 ställde krav på slopade överskottsmål och aktiva insatser för att öka resurserna för inhemsk användning.

”Men en viktigare metod vore att styra över resurser från kapitalexport, det vill säga överskott i bytesbalansen, till inhemsk användning”, skrev Lindbeck i en debattartikel i Dagens Nyheter (20/1 2008), där han propagerade för ”förbättringar för nu levande generationer, exempelvis till vård och ökad konsumtion för låginkomsttagare”.

Sent skall syndaren vakna!

Tänk den svindlande tanken att 254,5 miljarder om året överfördes från vinster till löner med mest till dem med lägst inkomster. Det skulle inte bara sätta stopp för den spekulativa kapitalexporten, utan dessutom ge behövlig stimulans av såväl privat som offentlig köpkraft i Sverige.

Kom för all del ihåg att cirka 60 procent av företagens lönesumma går till stat och kommun via arbetsgivaravgifter, inkomstskatter, moms och andra indirekta skatter. En sådan omfördelning, till arbetets fördel, skulle därmed ge en offentlig budgetförstärkning om 147 miljarder kronor om året, att användas till nyttigare ting än spekulation.

Nu är det enkla inte alltid så enkelt. Kapitalägarna och deras horder av avlönade förvaltare tjänar på den nuvarande lönesänkningspolitiken och de har inte minsta avsikt att ge upp en enda plundrad krona. Detta handlar om klassintresse, inte om vad som är bra för Sverige; handlar om ett klasskrig, fört av de rika och med de rika som segrare, för att återigen citera den amerikanske finansmagnaten Warren Buffet.

Det riktiga alexanderhugget vore naturligtvis att helt sonika avskaffa kapitalägarna för att inrätta en ekonomisk regim, där landets resurser planmässigt används till folkflertalets bästa. Det kallas socialism.

Men för den som tycker att det är att gapa över för mycket, att det inte går att kräva allt genast, vill vi komma med några mer anspråkslösa åtgärder att kämpa för.

För det första: Tryck ner lönegnället i halsen på Urban Bäckström och på alla som gnäller med honom, inklusive de fackliga potentater som sätter företagens vinster före medlemmarnas löner. Höjda löner är bra för Sverige, framförallt höjda löner för dem som måste vända på slantarna för få hushållsbudgeten att gå ihop; höjda löner sätter fart på ekonomin och ger utrymme för ökad offentlig konsumtion och ökade offentliga investeringar.

För det andra: Stoppa omedelbart spekulationen med pensionspengarna! AP-fondernas tillgångar skall användas till investeringar här hemma, inte till spekulation på världens finansmarknader, som i begynnelsen. Offentliga investeringar ger avkastning i utveckling.

För det tredje: Höj bolagsskatten och skatten på kapitalinkomster. Lättnader för företag som placerar allt större vinster i finansiell spekulation ger inga nya jobb.

Vi säger inte att dessa enkla åtgärder är lätt genomförda. Bäckström & Co kommer att skrika som stuckna grisar om deras plundrande gräddfil hotas. Men någonstans måste man börja. Varför inte med klasskamp.

Det socialdemokratiska klassamarbetet har bevisligen nått vägs ände.