Avslöjande lönestatistik

Visar system i djup kris

Publicerad 23 december 2014
Statistik från OECD visar på rekordstora löneklyftor. Sverige är ett av de länder där skillnaderna ökar mest. Arbetarnas reallöner står stilla medan de mest välbetalda, som SEB:s Annika Falkengren, fördubblat sina inkomster.
Statistik från OECD visar på rekordstora löneklyftor. Sverige är ett av de länder där skillnaderna ökar mest. Arbetarnas reallöner står stilla medan de mest välbetalda, som SEB:s Annika Falkengren, fördubblat sina inkomster.

Stagnerande reallöner, hög arbetslöshet och ökade inkomstklyftor visar att kapitalismen blir allt orimligare. Systemet saknar förmåga att leverera och tappar oundvikligen i lyskraft.

Förra året fick SEB-chefen Annika Falkengren 29,4 miljoner kronor i sitt lönekuvert. Året innan gick hon i god för 14,2 miljoner kronor. Den monstruösa löneökningen försvaras som marknadsmässig av bankens styrelseordförande Marcus Wallenberg.

Annika Falkengren och hennes kollegor utgör bara toppen av ett isberg. De senaste decennierna har löneracet och bonusfesten gått som en epidemi runt världen. Giriga företagsledare och bankdirektörer har tävlat om vem som kunnat roffa åt sig mest.

Resultatet går att avläsa i statistik. I de utvecklade industriländerna är inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga de högsta på 30 år. De tio rikaste procenten av befolkningen tjänar 9,5 gånger mer än de tio fattigaste procenten. 1980 tjänade de sju gånger mer.

Siffrorna kommer från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som nyligen presenterat en färsk rapport i ämnet. Materialet är otvetydigt. Ojämlikheten har ökat i 16 av organisationens 21 medlems-stater. Endast i två av dessa har klyftorna minskat.

En gång i tiden räknades Sverige som ett av världens jämlikaste länder. Det var länge sedan. Enligt OECD kvalar Sverige numera in bland de fem stater där inkomstskillnaderna ökar mest. Föga smickrande, men kanske inte heller helt förvånande.

Höga inkomster och förmögenheter hör naturligtvis ihop. Den som tjänar mycket kan lägga pengar på hög, spekulera och investera och därmed bli ännu rikare. Den globala förmögenhetspyramiden skapas och förstärks av växande inkomstklyftor.

Inkomststatistiken inkluderar både löner, generösa kapitalavkastningar och arbetslöshetsunderstöd. Med kapitalismens kris ökar inkomstspridningen båda uppåt och neråt. Annika Falkengren är knappast representativ för den breda majoriteten.

Den internationella arbetsorganisationen ILO publicerar återkommande material om reallöneutvecklingen i världen. Global Wage Report 2014 kan berätta om stagnerande löner i de ledande kapitalistiska länderna.

Världens reallöner ökade med i genom-snitt tre procent per år innan den kapitalistiska krisen slog till 2008. Under krisen bromsade lönerna dramatiskt in. Därefter har löneökningstakten återhämtat sig något, men fortfarande ligger den någon procentenhet under förkrisnivån.

I tillväxtekonomierna i Asien och Öst-europa ökar lönerna med 6-7 procent per år. Här befinner sig kapitalismen i en expansiv fas. Siffrorna är inte alls lika ljusa för länderna i Afrika och Latinamerika.

Lönestatistiken blinkar däremot rött i de avancerade kapitalistiska ekonomierna. Här räknas reallöneökningarna snarare i promille än i procent. Om ens det. I flera länder, som till exempel i Storbritannien, Japan och Spanien, är reallönerna idag lägre än vad de var 2007.

Den dystra statistiken bottnar inte i att arbetarna i Nordamerika, Europa och Japan skulle vara mindre flitiga och arbetsamma än sina kamrater i Asien och Östeuropa. Tvärtom. Sedan millennieskiftet har vår produktivitet ökat mer än våra löner.

Förklaringen ligger i att en växande del av produktionsresultat hamnar någon annanstans än i löntagarnas fickor. Detta har fått till följd att lönernas andel av bruttonationalinkomsten minskat i den rikare delen av världen. Det varslar om att något inte står rätt till.

Saken är självfallet problematisk ur rättvisesynpunkt. De som producerar samhällets värden borde rimligen själva ha rätt till dessa. Men som Karl Marx en gång i tiden påvisade är just denna inbyggda exploatering själva essensen i det kapitalistiska systemet.

För det andra rubbas också den ekonomiska balansen. För det enskilda företaget kan det låta som en god affär med ett fåtal anställda som jobbar hårt till låga löner. Desto högre blir vinster och avkastningen.

ILO konstaterar emellertid att ekvationen blir svår att få ihop på ett globalt och nationalekonomiskt plan. Om lönernas andel av bruttonationalinkomsten sjunker minskar även efterfrågan på företagens produkter. Följden blir fördjupad ekonomisk kris.

Karl Marx skulle i allt väsentligt hållit med om detta. Han skulle dessutom ha lagt till att profiterna tenderar att sjunka i takt med en svällande produktionsapparat. Just det senare är rimligt att anta vad gäller de utvecklade industriländerna.

Kapitalisternas svar är att pressa lönerna eller att investera profiterna i något land där lönekostnaderna är lägre och produktionen mer arbetskraftsintensiv. Båda påståendena finner stöd i OECD:s och ILO:s statistik.

När hänsyn är tagen till olikheter i köpkraft och valutakurser hamnar den globala genomsnittslönen på 1600 USD eller 12 000 kronor i månaden. Men skillnaden är stor mellan arbetare i olika länder, allt beroende på det kapitalistiska systemets mognadsgrad.

I den rika världens etablerade kapitalistiska ekonomier ligger snittlönen på 3000 USD eller 22 500 kronor i månaden. Motsvarande snitt i utvecklingsländerna cirklar runt 1000 USD eller 7500 kronor. Här finns med andra ord stora pengar att göra för den rika världens investerare.

OECD för resonemanget om det självmotsägande i kapitalismens växande klyftorna ytterligare ett steg. Om breda grupper i samhället saknar medel till utbildning och sjukvård hämmas den sociala rörligheten. Detta slår i sin tur mot den ekonomiska tillväxten.

Organisationens tjänstemän har räknat ut att medlemsländerna under en 25-årsperiod i genomsnitt förlorat 8,5 procent i utebliven tillväxt på grund av att inkomstskillnaderna ökat. Då har de ändå inte tagit med effekterna av 2008 års kris och dyrtiden därefter.

Stagnerande reallöner, hög arbetslöshet och ökade inkomstklyftor. Det kapitalistiska systemet saknar förmåga att leverera och tappar oundvikligen i lyskraft i vår del av världen. Frukten har mognat och är redo att falla. Det är dags för något annat – socialismen.