Att verka utan att synas – Wallenberg i den svenska pyramidens topp

Publicerad 31 mars 2016
Kusinerna Peter, Marcus och Jacob Wallenberg styr idag familjen.
Kusinerna Peter, Marcus och Jacob Wallenberg styr idag familjen.

Den i särklass mäktigaste kapitalistfamiljen i Sverige, Wallenberg, varken syns eller hörs särskilt mycket. Ändå utövar de ett enormt inflytande över Sverige och svensk politik.

I början av mars skrev den US-amerikanska tidningen The Economist om familjen Wallenberg under rubriken ”En nordisk pyramid”.

Det är inte första gången tidingen intresserar sig för den svenska finansfamiljen. Det är märkligt, påpekar The Economist, att ett land känt för sina ”omfördelande skatter” samtidigt kan ha en ekonomisk elit bestående av så få personer där en enda familj dessutom har en sådan särställning.

The Economist konstaterar att den rikaste procenten i Sverige kontrollerar nästan en fjärdedel, 24 procent, av landets rikedomar. Det placerar Sverige i nivå med Indien, där den rikaste procenten kontrollerar 25,7 procent, och långt över Spanien (16,5 procent) och Japan (4,3 procent).

När tidningen Affärsvärlden 2013 listade de 15 mäktigaste finansfamiljerna intog familjen Wallenberg ohotat förstaplatsen. De kontrollerade då stiftelser och företag till ett värde av 1846 miljarder kronor, vilket motsvarar 40 procent av de börsnoterade företagen på Stockholmsbörsen.

Ändå syns Wallenbergarna sällan på topplistor över de rikaste. Anledningen är att familjens tillgångar finns bundet i stiftelser som kontrolleras gemensamt av familjen. Det betyder knappast att det rått någon nöd på Pirre, Dodde, Poker, Husky eller någon annan av Wallenbergarna (ja, de har faktiskt sådana smeknamn) men deras personliga rikedomar har inte kunnat mätas med till exempel Ingvar Kamprads.

Familjen Wallenberg syns heller inte särskilt ofta i media och gör relativt sällan politiska utspel. Det är en del av familjens motto, esse non videri, verka utan att synas.

Ibland överträffar verkligheten gangsterfilmerna.

När den tidigare patriarken i familjen, Peter ”Pirre” Wallenberg Sr dog i januari förra året fylldes affärstidningarna med vördnadsfulla artiklar där såväl socialdemokrater som moderater tävlade i att betona familjens betydelse för svensk ekonomi.

Och visst har familjen Wallenberg dominerat svensk ekonomi, och framförallt industri. Genom investmentbolaget Investor kontrollerar Wallenberg bland annat Astra Zeneca, ABB, Ericsson, Atlas Copco, SKF, Electrolux, Stora Enso, Husqvarna och Saab. Familjen kontrollerar också välfärdsbolag som Academedia, flygbolaget SAS och inte minst banken SEB.

Familjen Wallenbergs inflytande går inte att underskatta. Genom sin kontroll över stora delar av svensk ekonomi har de naturligtvis ett enormt indirekt inflytande över de politiska besluten i riksdagen.

Under välfärdsåren gjorde sig Wallenbergfamiljen känd som ståendes relativt nära socialdemokratin. I ett slags ömsesidigt beroendeförhållanden säkrade Socialdemokraterna Wallenbergs särställning mot att Wallenberg stöttade, eller åtminstone godkände, socialdemokratin.

Familjen utövar även inflytande över media. 1991 var Peter Wallenberg Sr med och avsatte dåvarande chefredaktören för Svenska Dagbladet, Bertil Torekull. ”Vi ska inte ha chefredaktörer som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matar dem”, sa Peter Wallenberg Sr då.

Familjens släktband och familjekontakter ska inte heller underskattas. Marcus Wallenberg är till exempel gift med Fanny Sachs, från den förr så mäktiga Sachs-familjen, grundare av bland annat Nordiska Kompaniet. Fanny Sachs döttrar är ingifta i Bonnierfamiljen och Dinkel-spielfamiljen.

Marcus Wallenberg är också kusin med bröderna och folkfördrivningskapitalisterna Ian och Lukas Lundin från Lundin Petrolium. Jacob Wallenberg är gift med Marie Wehtje, dotter till finanskapitalisten och godsägaren Urban Wehtje. Jacobs kusin Axel ”Vava” och fabror Marc ”Boy-boy” Wallenberg, båda nu avlidna, var ingifta i Wehtje-släkten.

Familjen Wallenberg är inte den enda mäktiga finansfamiljen i Sverige, men deras särställning utgör alltjämt ett bevis för att den svenska demokratin i slutändan är begränsad av kapitalets, och i synnerhet några få familjers, enorma maktinflytande.