Svår situation för Vattenfall

Tysk kolkraft en belastning

Publicerad 23 augusti 2013
Vattenfall har gjort stora investeringar i miljöfarlig kolkraft. Framtida planer innebär att 3000 invånare ska förflyttas när deras hem jämnas med marken.
Vattenfall har gjort stora investeringar i miljöfarlig kolkraft. Framtida planer innebär att 3000 invånare ska förflyttas när deras hem jämnas med marken.

Utanför Sveriges gränser, främst i östra Tyskland, sitter statliga Vattenfall AB i en minst sagt besvärlig knipa genom sitt ägande av cirka 20 miljöskadliga kolkraftverk.

På Greenpeace tio i topp-lista över de smutsigaste anläggningarna äger Vattenfall fyra stycken.

I efterspelet till den skandalartade förlustaffären med Nuon tyder mycket på att Vattenfalls styrelse förbereder en försäljning av verksamheten utanför Sverige, men det lär leda till nya politiska komplikationer.

Samtidigt spricker den fasad av miljöomsorg som den svenska energijätten lagt mycket möda på byggt upp där Vattenfall ligger i fronten vad gäller ny teknik för att minska skadeverkningarna av fossila bränslen. Med fallande energipriser blir miljösatsningen inte längre ekonomiskt hållbar.

Häromveckan briserade en energipolitisk bomb när helstatligt ägda Vattenfall AB skrev ner bolagets värde med 30 miljarder kronor, ett resultat av det misslyckade köpet av holländska energibolaget Nuon. I Proletären nr 31 behandlade vi den i grunden politiska skandalen och krävde en återreglering av Vattenfall som statligt verk.

Kommunisternas uppfattning är glas- klar, Vattenfall skall drivas som ett statligt verk. Svenska folkets behov av energi ska produceras och distribueras av staten till lägsta möjliga kostnad för enskilda konsumenter samtidigt som privata vinstdrivande bolag ska betala marknadsmässigt pris för den energi de förbrukar.

Vattenfall startades 1909 som Kungliga Vattenfallstyrelsen, senare under namnet Statens Vattenfallsverk, med uppdrag att bygga ut vattenkraften, skapa ett nationellt stamnät och leverera energi till den elslukande svenska industrin. Den svenska elmarknaden var reglerad och leverans till privatkunder skedde genom lokala elleverantörer. Med nyliberalismens inträde förvandlades statliga Vattenfallsstyrelsen till Vattenfall AB av Carl Bildts borgerliga regering år 1992.

De första åren därefter drevs den bolagiserade verksamheten som tidigare, nästan enbart i Sverige och nästan all el producerades genom inhemsk vattenkraft och kärn- kraft. Sverige bytte regering men det ledde inte till att bolagiseringen av Vattenfall

revs upp. Istället förfinade Göran Perssons socialdemokrater den nyliberala politiken genom att 1996 avreglera elmarknaden.

Två år senare skedde samma sak i Tyskland vilket öppnade dörren för en monopolkapitalistisk förvandling av helstatliga Vattenfall. Under ledning av förre vd Lars G Josefsson köpte Vattenfall AB i rasande takt energibolag i flera europeiska grannländer, främst Tyskland.

Till råga på eländet var de flesta köpen miljöskadlig brunkoleldade kraftverk med tillhörande brunkolsbrytning. På Greenpeace tio i topp-lista över de smutsigaste anläggningarna i Tyskland äger Vattenfall hela fyra stycken.

Vid förbränning släpper brunkol ut stora mängder svaveldioxid, kväveoxid och luft- burna partiklar som enligt Greenpeace beräkningar årligen förorsakar 373 dödsfall i Tyskland. Lägg därtill att brunkolfälten som består av dagbrott som ödelägger stora markområden. Redan har tusentals tyskar tvingats bort från sina hembyar som omvandlats till brunkolsbrott. Vattenfalls framtida planer innebär att ytterligare 3000 invånare ska förflyttas när deras hem jämnas med marken.

Med köpet av nederländska energibolaget Nuon 2009 blev Vattenfall ett av Europas största energibolag med en omsättning förra året på otroliga 178 miljarder kronor. Företagets tillgångar värderades 2012 till 528 miljarder kronor och vinsten efter skatt var 17,2 miljarder kronor.

Sedan Vattenfall kring millennieskiftet vände blicken mot den europeiska elmarknaden och till stor del började investera i brunkolsbaserad elproduktion, som då var billig och lönsam, har företaget varje år levererat tiotals miljarder i vinst till ägaren svenska staten. Vinster som gått direkt in i statskassan till glädje för finansministrarna Bosse Ringholm (S), Pär Nuder (S) och Anders Borg (M). Till skillnad från de stinkande miljöfarliga brunkolverken så luktar ju som bekant inte pengar.

Det svenska statliga företagets satsning på köp av miljömässigt tveksamma energiföretag i främst Tyskland hade stöd från regeringarna, först de socialdemokratiska och sedan högeralliansen. I en intervju i Dagens Nyheter berättar Vattenfalls förre verkställande direktör Lars G Josefsson att han fått ett regeringsuppdrag att investera i Europa.

Trots att den tyska regeringen redan 2000 beslutade att fasa ut kärnkraften och minska fossilkraft genom att införa förmånliga tariffer för förnybar energi valde Lars G Josefsson och Vattenfalls styrelse att i Tyskland inhandla två kärnkraftverk, och ett stort antal kol- och även gaskraftverk. Idag är Vattenfall den största kolkraftägaren i Tyskland.

I förstone en affärsmässigt lyckad strategi för under århundradets första decennium steg energipriserna mycket kraftigt. År efter år står brunkolet för nästan hälften av Vattenfalls koncernresultat. Svenska staten tjänade miljarder, men vinsterna spillde också över på vd Lars G Josefsson som åren 2000-2010 plockade ut över 82 miljoner kronor i lön och ersättningar från Vattenfall. Till detta ska läggas de cirka 50 miljoner som Josefssons pensionsavtal värderas till.

Vattenfalls från början lyckade affärer under Lars G Josefssons ledning gav också pengar till miljösatsningar med bland annat utveckling av dyrbar CCS-teknik som kraftigt ska minska utsläppen av koldioxid från fossila bränslen.

Trots att tekniken ännu inte är i produktion tilldelade tidskriften Time Josefsson titeln European Hero 2005. Angela Merkel utsåg honom till sin klimatrådgivare och Josefsson fick presentera sin globala miljöplan inför FN:s kommission för hållbar utveckling.

Där makthavare hyllade Vattenfalls beslut att investera 54 miljarder i förnyelsebar energi åren 2009-2013 så utpekar såväl den samlade miljörörelsen som vi kommunister Vattenfall som en av de värsta miljöbovarna och därtill en aktiv aktör på den oligopolstyrda europiska energimarknad som medvetet drivit upp vanliga konsumenters elpriser till tidigare aldrig anade höjder.

Så står Vattenfall idag med byxorna nere. Genom misslyckade företagsköp, som senast Nuon. Med stillastående osäljbara kärnkraftverk i ett Tyskland som fasar ut all kärnkraft. Med miljöfarliga kolkraftverk som kanske kan göras lönsamma för framtiden med en teknik som är för dyr på dagens elpriser. Med brunkolfält och godkända utbyggnadsplaner som visserligen behövs under en övergångstid men som blir betydligt mindre lönsamma än för några år sedan.

Lägg därtill krav från fackföreningar, arbetare och ortsbor i östra Tysklands kolfältbälte där Vattenfall har 8000 anställda och där brunkolshanteringen direkt och indirekt sysselsätter över 33000 personer. Det miljöfarliga, till delar livsfarliga, arbetet med brunkol betyder också liv i bygder där arbetslösheten redan är betydligt högre än genomsnittet i Tyskland.

Inte konstigt att tyska miljöpartiet De Gröna i delstaten Brandenburg, där Vattenfall årligen bryter 60 miljoner ton brunkol och driver tre stora kolkraftverk, i ett brev till partivännerna i svenska Miljöpartiet vädjar att dessa ska påverka Sveriges riksdag och regering så att ”brunkolverksamheten inte säljs ut utan att det genomförs en ordnad avveckling.”

Så tycks Sveriges skattebetalare, det arbetande folket, stå med skägget i brevlådan. Ska vi vara för att Vattenfall snabbt avvecklar den på rent kapitalistiska grunder drivna utländska verksamheten. En verksamhet som drivits i strid med de svenska elkonsumenternas intresse av god tillgång på billig inhemskt producerad el. Eller ska den svenska arbetarklassen i solidaritet med utsatta klassbröder i Tyskland ställa krav på statliga Vattenfall att avveckla den brunkolsbaserade elproduktionen på ett socialt acceptabelt sätt? En ägande som måste fortgå i ytterligare minst ett halvt århundrade.

Vi kommunister menar att ansvaret helt och fullt vilar hos de makthavare, i Sverige såväl som Tyskland, som med rent kapitalistiska metoder tillskansat sig och sugit ut såväl arbetskraft som miljö i östra Tyskland. De tidigare mestadels kommunalt ägda energibolag som Vattenfall köpt måste givetvis återföras i händerna på politiskt valda organ i Tyskland. På samma sätt som Vattenfall måste återföras som statligt verk i vårt land.

Det är mot den egna nationens politiker på alla nivåer som respektive lands arbetare måste driva sina politiska krav.