Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

”Vi är produkter som hyrs ut”

Att ständigt veta att man är utbytbar. Så känns det att vara bemanningsarbetare. Meys Jalil och Robert Sandh, som båda jobbat inom bemanningen på Volvo Personvagnar i Göteborg, beskriver vardagen inom den växande bemanningsbranschen.


Det är onsdagsmorgon när vi ses. Meys Jalil ska egentligen plugga inför en tenta. Hon läser till sjuksköterska och det är mycket plugg just nu, berättar hon.

Robert Sandh är ledig från jobbet på Volvo men även om han hade jobbat hade han inte börjat skiftet förrän efter lunch. Han är sedan 1 december fast anställd.

Äntligen. Det tog bara fem år.

– De behövde massor av folk, och till slut fick de anställa även mig. Jag har ju jobbat på Volvo i 10 år totalt.

Robert Sandh var tidigare fast anställd, men slutade när han inte fick studieledigt. Senare blev han återanställd som bemanningsarbetare via Lernia.

– Jag fick sparken vid varje semester, på grund av arbetsbrist. Så egentligen har jag jobbat i fem år utan att ha haft en enda riktig semester. Med a-kassa istället för lön. Det är egentligen rätt konstigt att de kan göra så.

Meys Jalil reagerar på Robert Sandhs berättelse. Att jobba fem år som bemanningsanställd. Själv jobbade hon och hennes pojkvän tre månader i bemanningen på Volvo. Sedan fick de gå ”på grund av arbetsbrist”.

– Trots att vi blev lovade ett halvår. Så vi stack till Norge istället.

Även i Norge fick de främst jobba inom bemanningsföretag, men det var ändå skillnad.

– Där behövde de folk hela tiden, så där har man ju chans att bli anställd rätt snabbt.

Nu bor Meys Jalil och hennes pojkvän i Sverige igen och hon pluggar alltså till sjuksköterska. Men tre månader som bemanningsarbetare på Volvo var tillräckligt för att få stämpeln ”utbytbar”.

– Vi fick mail från Volvo när vi var i Norge om att de behövde folk igen. Vi anmälde intresse och min pojkvän fick erbjudande att komma tillbaka. Men inte jag, till mig sa de att det var fullt.

Hon är ganska säker på varför.

– Jag hade haft en knäskada på jobbet, som jag anmälde. Chefen sa att jag inte skulle anmäla men vi ville ju ha knäskydd.

Robert Sandh bryter in.

– Det är samma med hjälpverktygen. Man blir visad hur man ska använda dem men många struntar i det eftersom det blir förseningar.

Hjälpverktygen är till exempel lyftverktyg som ska minska risken för skador och belastning vid tunga lyft. Inköpta för dyra pengar.

– Ändå säger cheferna att vi inte hinner använda dem.

Meys Jalil berättar att hon var en av dem som trots det ofta använde hjälpverktyg, trots att det tog lite längre tid och kostade lite mer.

– Ja, det var ju meningen att vi skulle använda verktygen! Men även om cheferna inte sa något märkte man att de blev irriterade.

Medan vi dricker var sin kopp kaffe fortsätter Meys Jalil och Robert Sandh berätta om sina erfarenheter. Både som bemanningsanställda men också som politiskt engagerade arbetare. Robert Sandh är medlem i Kommunistiska Partiet och Meys Jalil i Revolutionär Kommunistisk Ungdom,  RKU.

– Egentligen handlar det inte bara om bemanningsföretagen. Utan hela samhället, påpekar Meys Jalil och berättar att hon fått sparken från Ica för att hon inte hade ”tillräcklig utstrålning”.

– Allt handlar om att tjäna pengar.

Robert Sandh håller med och menar att bemanningsbranschen har gett arbetsgivarna helt andra möjligheter.

– Jag var ju fast anställd som bemanningsarbetare, men ändå visste de exakt när de skulle säga upp kontraktet, tre månader innan vi inte skulle behövas längre.

Han påpekar att det också handlar om hur facket behandlar frågan.

– IF Metall hade aldrig godkänt något sådant för oss fastanställda.

Egentligen skulle hela intervjun kunna handla om fackets förhållande till bemanningsfrågan. Båda har mycket att säga om saken. Och de är kritiska.

– Facket har sina stadgar. Alla under samma tak ska vara i samma fack. I teorin. Facket har inte löst detta, trots att bemanningen kom redan på 90-talet, Säger Robert Sandh.

Meys Jalil håller med.

– Facket var så stolt över att de förhandlat till sig en introduktionskurs. De pratade om hur bra de var. Men de gjorde ingenting när vi blev sparkade! De kunde väl krävt någonting! En krona, vad som helst!

Robert Sandh påpekar att det är skillnad från klubb till klubb och att verkstadsklubben på Lastvagnar faktiskt krävde saker.

– Problemet är att de inte har mandat att förhandla.

Själv var Robert Sandh med och startade upp ett fackligt nätverk och sedan en klubb för de bemanningsanställda. I tidigare intervjuer med Proletären har han och de andra i klubben berättat hur de ställde krav på säkerhetsutrustning och hur stämningen förbättrades när de kämpade tillsammans.

Han tycker att det är självklart att klubbarna för de fastanställda borde företräda även bemanningen.

– Det är ju inte så att bemanningsarbetare är ett särskilt jobb.

Vi kommer in på bemanningsavtalet, som tecknades år 2000. Ett avtal som ger bemanningsarbetarna GFL, genomsnittlig förtjänstlön, uträknad bland andra arbetare på arbetsplatsen. Men problemet är att det är en förhandlingsfråga hur genomsnittet ska räknas ut, menar Robert Sandh.

– Och garantilönen, som vi får om vi får gå tidigt, den är fortfarande låg.

Samma avtal borde gälla för alla på arbetsplatsen, menar de båda.

– Nu är det som om det skulle finnas ett ”vikarieavtal” eller liknande.

– Ja, enda skillnaden är ju att ett annat företag betalar ut lönen, fyller Meys Jalil i.

Vi fortsätter att prata om vad skillnaden mellan att arbeta som bemanningsanställd och fast anställd är. En sak som påverkas är sammanhållningen och stämningen på arbetsplatsen.

De beskriver förhållandet mellan bemanningsarbetarna som påtvingad konkurrens. Alla vet att om de är för långsamma, om de kostar för mycket tid, så kanske de inte får nya uppdrag. Alla vet att de är utbytbara.

– Man mäter sig hela tiden mot varandra, förklarar Robert Sandh. Som fast anställd är det tydligare att man har gemensamma intressen, även om man förstås också har det i bemanningen.

Dessutom kan bemanningsföretagen i princip välja och vraka mellan vilka de ska ta in på uppdrag. Även om det kanske inte alltid går att bevisa menar både Meys Jalil och Robert Sandh att den som klagar minst, är lojal och förstås arbetar snabbast har betydligt större chans att få uppdrag, eller bli fast anställd.

Den som är allt för besvärlig däremot, får vänta. Robert Sandh engagerade sig i facket och tog politiska diskussioner. Kanske var det därför han fick gå fem år utan fast anställning?

Den som blir skadad? Ja då kan det också vara tack och hej.
– Om jag blir skadad kan jag få sparken, men samtidigt blir vi tillsagda att inte använda hjälpverktygen…
Robert Sandh berättar hur han en gång fastnade med foten i en kedja på grund av det höga tempot. Han blev först uppmanad att inte anmäla det. Först senare skrevs en rapport som främst handlade om hans eget ansvar att inte arbeta i skyddszonen.
– Trots att jag blivit beordrad att göra detta! Istället fick jag skriva under ett papper på att jag ”inte skulle stoppa foten i kedjan”.

Det är ofta oklart vem som har ansvaret om någon skadas. Och någon rehabilitering eller företagsvård är det knappast tal om. Hur ska känslan sammanfattas?

– Vi är produkterna som företaget hyr ut, och de har ingen användning för defekta produkter.

Meys Jalil känner igen sig. Känslan av att vara varor, produkter, till uthyrning. Går en produkt sönder går den ju inte att hyra ut längre.

Att vara bemanningsarbetare är att ständigt oroa sig.

Hela livssituationen påverkas av osäkerheten. För Meys Jalil var det ett mindre problem. Hon och pojkvännen bodde inte tillsammans, de hade inte allt för mycket räkningar och visste att de kunde åka till Norge om, eller snarare när, de blev arbetslösa.

Men Robert Sandh befann sig i en annan situation, med sambo och familjeplaner. Han berättar om oron.

– Jag var livrädd för att bli pappa. För vem vill anställa en som vill vara pappaledig?

Meys Jalil reagerar starkt.

– Det är sjukt. Kul att jobba på Volvo om man blir gravid. Då är det bara ”hejdå”!

Det är inte svårt att tänka sig hur möjligheterna för politiskt eller fackligt arbete under dessa omständigheter ser ut. Osäkerheten gör att många inte vågar diskutera politik, inte säga för mycket.

Samtidigt har den höga arbetslösheten skapat en känsla av tacksamhet. Att arbeta inom bemanning är åtminstone bättre än arbetslöshet. ”Vi har i alla fall jobb”, är en vanlig kommentar.

En känsla många, framförallt unga, arbetare känner igen i en kapitalism där flexibilitet och osäkerhet blivit ledord.

För kapitalisterna är just detta den stora fördelen med bemanningsföretag.

– För Volvo är det nog flexibilitet mer än lönepress som är anledningen, resonerar Robert Sandh som lägger till att det också är ett sätt att krossa fackföreningarna genom att helt enkelt gå runt dem.

– De vill helt enkelt kunna kicka folk när de vill, om någon blir ett problem eller vid ordernedgång, säger Meys Jalil.

Men så som det är behöver det förstås inte förbli. Bemanningsföretag har faktiskt varit förbjudna i Sverige fram till 1993.

Vad tycker Meys Jalil och Robert Sandh om ett sådant krav? Är det möjligt att återinföra?

– Vi har ju redan gjort det en gång, så det är klart det går, säger Robert Sandh bestämt. Men det är förstås svårt med tanke på hur det ser ut idag.

Även Meys Jalil hade velat se ett förbud men påpekar samtidigt att det politiska läget på många arbetsplatser är väldigt tillbakapressat.

– Många håller med vad man säger, men upplever att det inte går att förändra något. Många vet heller inte hur det var innan bemanningsföretagen tilläts.

Några genvägar finns inte. I det gemensamma engagemanget och i de små kraven växer den kraft som kan genomdriva förändring.

Idag dominerar otryggheten och osäkerheten hela arbetsmarknaden, ja rentav hela samhället. Men känslan av att vara utbytbar, att vara en produkt till uthyrning, är aldrig så kännbar som i bemanningsbranschen.