Varför förbjuda bemanningsföretag?

Arbetsköparorganisationen Bemanningsföretagen har som sin uppgift att ”säkerställa en fortsatt väl fungerande och expanderande bemanningsbransch i Sverige.” Vd:n Henrik Bäckström är en flitig debattör som i sina debattartiklar gärna beskriver bemanningsföretagen som flitiga jobbskapare i en bransch där både de inhyrda arbetarna och kundföretagen är nöjda och glada.

Men självklart är verkligheten inte så rosenskimrande fin som kapitalisterna själva vill ge sken av.

Att företagen är nöjda med att snabbt och lätt få tag på arbetskraft som man bara behöver betala per timme är förstås inget konstigt. Och visst finns det arbetare som trivs med sin situation som bemannings-anställd.

Men den stora frågan är vad bemanningsföretagen gör med arbetsmarknaden och med förhållandet mellan arbetsköpare och arbetare.

Bemanningsbranschens bidrag till arbetsmarknaden är att skapa splittring och osäkerhet inom arbetarkollektivet. Arbetare får betala med sin trygghet för företagens flexibilitet.

Den som är anställd via ett bemanningsföretag kan när som helst få veta att man inte är välkommen till arbetsplatsen nästa dag. Om kundföretaget, det vill säga arbetsplatsen man faktiskt jobbar på, inte är nöjda med en kan de be om en ny arbetare från bemanningsföretaget. Det är inte många som höjer röster om förhållandena på en sådan arbetsplats.

Otryggheten visar sig också i att en bemanningsanställd går miste om sin garantilön om hen blir inringd till ett jobb. I praktiken kan det gå till så att arbetaren är bunden vid telefonen i väntan på jobb i sju timmar för att sedan bli inringd för ett jobb på åtta timmar, men bara få betalt för de åtta timmarna trots att man alltså varit tillgänglig i femton timmar.

Bemanningsföretagen skapar också facklig splittring på arbetsplatserna. De fastanställda kan vara medlemmar i ett fackförbund och de bemanningsanställda i ett annat. Det beror på vilket fack bemanningsföretaget har avtal med.

Och även om arbetarna skulle vara medlemmar i samma förbund får de bemanningsanställda inte gå på samma fackmöten som sina fastanställda arbetskamrater eftersom de inte är anställda av samma företag.

När alla arbetare på en arbetsplats inte är med i samma fackförening, enligt den så kallade industriförbundsprincipen, försvagas den fackliga enheten mellan arbetarna och därmed förutsättningarna för att bedriva kollektiv kamp.

Det var insikten om detta som drev såväl socialdemokrater som kommunister att redan i arbetarrörelsens barndom kämpa för ett förbud av privata arbetsförmedlingar.

Först på 1940-talet infördes ett totalförbud, ett förbud som upphävdes av den borgerliga regeringen under Carl Bildt 1993.

Den socialdemokratiska regeringen som tog över efter valet 1994 valde att inte röra den nya lagen och lämnade fältet fritt för bemanningsbranschen att växa på bekostnad av seriösa anställningar.

”De bemanningsanställda blir ett B-lag på arbetsplatsen. Detta splittrar och försvårar sammanhållningen mot arbetsgivarna. Den fackliga organiseringen försvagas. Vi måste försvara principen att alla som behövs på en arbetsplats ska ha rätt till tillsvidareanställning på heltid på denna arbetsplats.”

Så stod det i en motion till Byggnads kongress ifjol som liksom en liknande motion på IF Metalls kongress krävde att fackförbunden ska kämpa för ett nytt förbud av bemanningsföretag.

De samförståndsinriktade ledningarna inom IF Metall och Byggnads lyckades avstyra förbudskravet men liknande motioner kommer på Kommunals kongress nästa år.

2014 arbetade 1,5 procent av de sysselsatta i ett bemanningsföretag. Inom 5-10 år beräknas branschen utgöra cirka 5 procent av arbetsmarknaden. Utvecklingen går att stoppa men då krävs det kamp – med eller utan LO-facken.