Usel arbetsmiljö på Subway

Många oerfarna arbetarungdomar i Sverige hamnar i anställning hos någon av snabbmatsjättarna. Det spelar ingen roll om du packar mackor, vänder burgare eller korv - villkoren är ofta förskräckliga och de anställda har ytterst begränsade möjligheter att påverka sin arbetsmiljö.

Många ser ingen annan lösning än att säga upp sig innan de blir utbrända.

Stina Eriksson är nitton år gammal och har arbetat inom snabbmatskedjan Subway i snart ett år. Jobbet hade hon fått via en Facebooktråd. För en månad sedan flyttade hon från sin hemort i Norrbotten för att arbeta på en annan av kedjans restauranger i Stockholm.

När Proletären träffar henne på jobbet har hon just sagt upp sig. Hon stod inte ut med den fruktansvärda arbetsmiljön.

– Det var väl inte perfekt på den förra Subwayrestaurangen heller. Jag fick till exempel arbeta i tre månader utan att egentligen ha skrivit på något kontrakt. Men där kunde man åtminstone engagera sig fackligt.

På sin första dag på den nya restaurangen berättade Stina Eriksson för kollegorna att hon var med i Hotell och Restaurangfacket. De avrådde henne genast från att berätta det för chefen.

– De sa att man ska akta sig för att säga det högt. Chefen avskyr facket.

Stina Erikssons arbete på den nya restaurangen var lika stressigt som innan men arbetsmiljön var tio gånger värre. Bland det värsta var arbetstiderna och schemasättningen.

– Vi fick bara scheman för en vecka framåt. Det gick inte att planera in någonting i vardagen. Det kändes jättefrustrerande.

Hon berättar att problemet med schemat hade tagits upp av hennes kollegor vid ett tidigare tillfälle. De krävde att få rullande scheman på perioder av minst fjorton dagar. Chefen avfärdade bara kravet och det rann ut i sanden. Sen vågade ingen ta upp det igen.

– Vi är ju rätt unga här allihop, snittåldern är väl kring tjugo. Det är svårt att ställa krav om man är rädd om sin anställning och inte har något fackligt ombud på arbetsplatsen. Chefen blev bara förbannad om man sa något.

Hennes chef blev ofta väldigt arg på de anställda. Speciellt när de sjukanmälde sig.

– En tjej som inte jobbar här längre var sjuk i ett par dagar. Chefen vägrade godkänna det och skrev av det som ledighet.

Det var just den typen av fasoner som fick Stina Erikssons bägare att rinna över. Hon diskuterade läget med sin syster som är fackligt ombud i Hotell och Restaurang. Det kulminerade i frågeställningen: Vill du ens jobba kvar där? Stina Eriksson blev osäker. Ingen på arbetsplatsen förutom hon själv var organiserad eller hade anställningsvillkor som möjliggjorde kamp. Snabbmatskedjans själva existens bygger på att anställa unga människor med begränsade möjligheter att organisera sig. Efter mycket övervägande tog hon det tunga beslutet att säga upp sig.

– Jag tror att sista droppen för mig var att jag hade gått till jobbet med feber en hel vecka för att jag inte vågade sjukanmäla mig. Då tänkte jag – vad är det jag håller på med egentligen?
När hon sa upp sig fick hon skriva det på en liten lapp.

– Chefen bara suckade och sa åt mig att skriva ner det på en lapp och lägga den i kassaskåpet så att han skulle komma ihåg det. Sen gick han för dagen.

Stina Eriksson tycker ändå att det är viktigt att vara med i facket och ställa krav på sin arbetsplats.

– Men i det här fallet såg jag ingen utväg. Jag mådde så dåligt. Jag ville inte jobba kvar på Subway. Jag avråder alla från att göra det.

Man slås av hur tragisk den här berättelsen är. Tragisk och dessvärre väldigt typisk. Unga människor som friteras av snabbmatskapitalet. Utan trygg anställning, utan möjlighet att organisera sig ordentligt. Många av dem ser bara en enda utväg – att säga upp sig och åter utsätta sig för arbetsmarknadens förnedring.

Kanske hamnar man på en bättre restaurang. Kanske inte. Personalrotationen i snabbmatsvärlden är hög. Det är aldrig meningen att man ska få till förändringar. Det är meningen att man ska bytas ut.