Nytt bemanningsavtal väcker frågor

Bemanningsavtalet som sedan 2000 sluts mellan LO:s samtliga 14 förbund och arbetsköparna i Almega bemanningsföretagen är som sådant bekymmersamt ur ett klasskampsperspektiv. Avtalet innebär att facken accepterat företeelsen bemanningsföretag, vilket också i praktiken inneburit att de socialdemokratiskt ledda förbunden tystnat i kravet på förbud av bemanningsföretag.
Bemanningsavtalets konstruktion leder också till att bemanningsarbetarna många gånger är organiserade i ett annat fackförbund än sina arbetskamrater med anställning i det inhyrande företaget. Att organisatorisk splittring av arbetarkollektivet är till kapitalisternas fördel är en gammal sanning inom arbetarrörelsen som Kommunisterna numera ensamt lyfter fram. Samtidigt är det bra att bemanningsarbetare ges det skydd som ett kollektivavtal innebär.

Det nya ettåriga bemanningsavtalet gäller först när det godkänts av samtliga 14 förbundsstyrelser. Här avtalas inte om lön för arbetad tid, då den sätts i förhållande till den genomsnittliga förtjänsten i det inhyrande företaget.
Det är garantilönen som den anställde får när hen inte är uthyrd som förhandlas. Här misslyckades LO:s förhandlare med ambitionen att få samma garantilön för alla. Nu höjs lönen för ”kvalificerad arbetskraft” från 108 till 110 kronor per timme och för ”okvalificerad arbetskraft” från 100 till 103 kronor.

Facken försöker göra en poäng av att lägstalönen höjs mest. Men vad betyder en ynka krona hit eller dit? Betydlig värre då med misslyckandet att få bort den regel som säger att den anställde som under dagen får ett uppdrag går miste om den dagens garantilön.
Det innebär att en anställd kan vara bunden i väntan på jobb i säg sju timmar för att sedan få ett ”påhugg” i åtta timmar. Totalt är bemanningsarbetaren tillgänglig för arbetsköparen under femton timmar men hen får då bara betalt för åtta timmars arbete.
Ett oacceptabelt förhållande som nu hänskjuts till en partssammansatt arbetsgrupp som ska se över frågan inför nästa års förhandling.

Facket ville också avskaffa alla andra anställningsformer än tillsvidare och visstid hos bemanningsbolaget. Det lyckades inte.
Den ur arbetarperspektivet mest intressanta förändringen i bemanningsavtalet är en skrivning om att det fackförbund som har kollektivavtal lokalt på det inhyrande företaget ska företräda medlemmarna i förhandlingar eller tvister, istället för det förbund som centralt har tecknat bemanningsavtalet med det aktuella bemanningsföretaget.
LO:s tidning Arbetet skriver att med denna regel så skulle Handelsklubben på Icas lager i Helsingborg ha getts förhandlingsrätt med Proffice i den strid förra året som slutade med att bemanningsbolaget vägrade erkänna klubben och slutligen sparkade klubbens ordförande André Börvall.

Återstår att se hur denna avtalsförändring fungerar i praktiken. Men ännu är det långt till en situation där samtliga arbetare på ett företag, ordinarie anställda och inhyrda, kan samlas till gemensamma fackliga möten och fatta kollektiva beslut i kampfrågor.