Nystart i jämtländsk skog: utnyttjande eller integration?

Publicerad 10 mars 2017
”Jag längtar faktiskt till jobbet när jag inte är där”
”Jag längtar faktiskt till jobbet när jag inte är där”

Mulu Tessamicael, Petit Mukambilwa och Issak Mohamed kommer från olika delar av Afrika men har hamnat på samma arbetsplats i de jämtländska skogarna. De trivs med skogsarbetet men vill helst ha fasta anställningar. – Det här blir lite av ett utnyttjande, säger Jonas-Petter Eriksson, arbetsledare i arbetsmarknadsprojektet i Östersunds kommun.

Bilder

”Vi arbetar hårt och blir bra på jobbet. Men sen får vi inte vara kvar.”

– Just nu håller vi på att gallra, avverka en del av träden så att de träd som är kvar får mer ljus och utrymme att växa till sig.

Skogsarbetaren Stig-Erik Johansson visar området utanför jämtländska Lit där han och hans arbetskamrater jobbar för tillfället.

Solen skiner och det är bara några få grader kallt. Fyra renar vandrar omkring och betar lavar från de fällda träden.

– De är väldigt tama och helt orädda, så vi får vara försiktiga för att de inte ska hamna under ett fallande träd. Då får vi nog en arg renägare efter oss, säger Stig-Erik Johansson.

– Har ni inga renar i södra Sverige? undrar Issak Mohamed.

Issak Mohamed, Stig-Erik Johansson och de andra arbetskamraterna är anställda av Östersunds kommun för att sköta om delar av kommunens 6000 hektar skog.

– De som jobbar här är i olika arbetsmarknadsåtgärder, berättar arbetsledaren Jonas-Petter Eriksson. Några har OSA, offentligt skyddad anställning. Det låter kanske värre än det är, men det kan handla om människor med alkoholproblem, ADHD, utbrändhet eller något annat.

Det senaste året har det också kommit in många nyanlända som anställs i introduktionsanställningar eller instegsjobb. Till skillnad från dem med OSA-anställning är de nyanländas anställningar tillfälliga.

Något som en del av dem har haft svårt att förstå. På grund av språkförbistring eller för att de svenska subventionerade jobben nog kan framstå som märkliga för en som kommer utifrån.

Issak Mohamed tycker att det är slöseri att han får en utbildning som både kostar pengar och tar tid, för att sen knappt få användning av den.

– Vi arbetar hårt och blir bra på jobbet. Men sen får vi inte vara kvar. Man blir skickad till Arbetsförmedlingen där de säger att man ska söka jobb. Men jag hade ju ett jobb igår!

– Hade jag fått bestämma hade de blivit fast anställda. De är väldigt duktiga och ambitiösa, och det här blir lite av ett utnyttjande, säger Jonas-Petter Eriksson.

– Men det är ett jättebra jobb. Vi pratar svenska hela dagarna och lär oss språket, säger Mulu Tessamicael.

Det är dags att inta de medhavda matlådorna, och vi tränger ihop oss kring bordet i den lilla baracken som fungerar som matsal och rastlokal. Toalettbesök får man göra i skogen.

Issak Mohamed, Mulu Tessamicael och Petit Mukambilwa berättar om sina hemländer och varför de kommit till Sverige.

– Jag var grisbonde hemma i Kongo Kinshasa, berättar Petit Mukambilwa. Men militären kom och krävde att få våra grisar.

Han visar en bild på sin mamma som han har i sin mobiltelefon. Hon har fått sitt öga utstucket för att hon inte ville lämna ifrån sig grisarna.

Han lägger ifrån sig telefonen och pekar på den.

– I den här finns det metaller och mineraler som kommer från Kongo. I hela Afrika finns massor av värdefulla naturtillgångar. Men folken i länderna är ändå fattiga.

– USA och Europa stjäl ju diamanter och guld av de här länderna, säger Per-Göran Nyström.

Mulu Tessamicael lämnade Eritrea för att komma undan den långa militärtjänstgöringen.

– Jag var chaufför i armén. Men man får inte några pengar och tjänstgöringen kan vara hur länge som helst. Min bror har till exempel varit i det militära i 26 år.

Han beskriver ett samhälle där militär och polis syns överallt. Att protestera mot diktaturen är livsfarligt.

För att komma till Europa fick han ta sig först till Sudan och sedan till Libyen för att ta sig över Medelhavet till Italien.

För resan fick flyktingsmugglarna 3500 dollar, pengar som skramlades ihop av släkt och vänner.

Men den lilla båten var inte byggd för de över 200 passagerarna och den kantrade. Mulu Tessamicael lyckades rädda ett barn som han simmade med i tre timmar innan räddningen kom. Hur många av passagerarna som överlevde vet han inte.

– Förstod ni hur farligt det var att gå i den båten? frågar Stig-Erik Johansson.

– Det var farligt att stanna kvar också.

Att ge sig i lag med flyktingsmugglare är riskfyllt även på andra sätt. Issak Mohamed berättar om organiserade kriminella med kontakter längs flyktrutterna och i ankomstländerna i Europa.

– Det finns maffia i Libyen. De lovar att hjälpa en gratis men istället kidnappar de människor mot lösensummor på tusentals dollar. Kan inte familjen betala så dödar de dig och säljer organen. Om du är kvinna turas männen om att våldta dig.

Själv kommer Issak Mohamed från Etiopien. Hans dotter var svårt sjuk och behövde opereras, men läkaren i Etiopien gjorde bara besvären värre.

– Men han tog ändå betalt. När jag frågade varför han utförde en operation han inte hade kompetens till, hotade han att döda mig om jag berättade för någon. I Uppsala fick hon operationen hon behövde och nu är min dotter frisk.

Lunchrasten är slut. Alla klär på sig, hämtar sina verktyg och går ut i skogen.

– Det är sågen som ska jobba. Därför måste man se till att klingan alltid är filad.

Per-Göran Nyström tar en kort paus i arbetet och berättar om en arbetskamrat som fick ont i ben och rygg av att hans motorsåg var oslipad.

– Han fick använda kroppen för mycket. Det är inte bra.

Per Göran Nyström har haft en lång rad jobb under sitt arbetsliv. Järnverk, Saab, vägbygge, sågverk, plattsättning.

– Ska jag fortsätta?

Han oroar sig en del för hur det ska gå för hans nyanlända arbetskamrater. Alla har de en oviss framtid på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland utomeuropeiskt födda var förra året 31,3 procent. För Per-Göran Nyström är det svåra frågor.

– De har haft ett helvete i sina hemländer. Men det är ett helvete i många länder i hela världen. Hur många kan vi ta emot här i Sverige? När det inte finns jobb och bostäder till dem blir de en ny underklass, med fattigdom och kriminalitet.

– Men Sverigedemokraterna har i alla fall inte lösningen, konstaterar han.

Över en kopp kokkaffe i baracken kommer samtalet åter in på arbetsmarknaden. Petit Mukambilwa kämpar för att kunna få fru och barn till Sverige, men för det behöver han en större lägenhet och en fast inkomst.

Per-Göran Nyström tycker att han och hans arbetskamrater borde få fast anställning.

– Här finns hur mycket jobb som helst i skogen. De skulle kunna anställa många fler.

Jonas-Petter Eriksson håller med, och menar att det inte saknas jobb som behöver göras i samhället.

– I vården och omsorgen behöver de ju till exempel massor av folk.

– Ja, jag blir ju gammal och någon ska byta blöjor på mig, säger Per-Göran Nyström.

– ”Blir” gammal? Du är gammal, pikar Petit Mukambilwa och skrattar.

– Men jag tänker inte gå i pension på ett bra tag. Jag ska vara kvar här länge och plåga er!

Trots tunga erfarenheter i bagaget är stämningen i arbetslaget uppsluppen. Det skämtas, skrattas och pikas. Tonen är bitvis hård, men den är alltid hjärtligt.

– Ännu värre blir det mot slutet av veckan när alla är trötta, säger Stig-Erik Johansson. Då är nivån extremt låg. Men kul har vi!

Det är sen eftermiddag och arbetsdagen är slut. Alla tränger in sig i den lilla folkabussen. Stig-Erik Johansson skjutsar alla dit de vill, hem eller till bussen. Han lägger mycket av sin fritid på att hjälpa sina arbetskamrater.

– Jag hjälper dem med svenskan, att fylla i papper och blanketter. Vi har varit ute och övningskört också. Det är väldigt roligt även för mig.

Han släpper av sina arbetskamrater vid deras hem eller vid bussen. Alla är trötta efter en dags hårt arbete.

– Men jag längtar faktiskt till jobbet när jag inte är där, säger Per-Göran Nyström innan vi skiljs åt.