Nej, löneutrymmet är inte begränsat
Istället för att utmana arbetsköparna i början av avtalsrörelsen har fackförbunden mest bråkat sinsemellan. Det är helt naturligt så länge de godtar arbetsköparnas villkor att det finns ett begränsat löneutrymme att samsas om.
Avtalsrörelsen är i inledningsfasen och parterna har så smått börjat brösta upp sig. Dessvärre är det mest fackförbunden som positionerar sig mot varandra. Först gick Kommunals Annelie Nordström och Lenita Granlund ut och hotade att lämna LO-samordningen om inte undersköterskorna får utrymme för högre löneökningar utöver industrins märke.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä konstaterade i sitt svar på utspelet att ”Kommunal har gjort hemläxan” och ”visat mod och sagt att inte alla deras medlemmar ska ha mer”.
Samtidigt sticker det i ögonen på andra låglönegrupper inom exempelvis Handels, Hotell och restaurang och Fastighets med en prioritering på enbart undersköterskorna. Transports Lars Lindgren vägrar ställa sig bakom kravet men önskar att LO tog strid för en satsning på alla låglönegrupper.
Det inbördes käbblet mellan arbetarnas företrädare utgår ifrån att det bara finns ett begränsat utrymme för löneökningar och att det gäller för facken att enas kring fördelningen. En ordning som arbetsköparna förstås gärna behåller.
Arbetsköparnas organisation Svenskt Näringsliv menar självklart att ”löneutrymmet” är litet eller till och med obefintligt. De hänvisar till de senaste årens ”höga” reallöneökningar och att höga lönelyft hotar svenska företags konkurrenskraft i världen.
För att få lite perspektiv på det hela kan det vara bra att återkomma till Erik Sandbergs bok Lönesänkarna från 2014 och den mer omtalade tv-dokumentären med samma namn från året innan. Lönesänkarna visade hur reallönerna sedan mitten av 1970-talet ökat avsevärt långsammare än produktiviteten.
Vad det handlar om kan uttryckas på flera sätt: En stor omfördelning av inkomster från arbete till kapital, kapitalisterna lägger beslag på en större andel av den ekonomiska tillväxten än arbetarna, eller helt enkelt att vinsterna ökar på lönernas bekostnad.
För ökar det gör vinsterna verkligen. Mellan 1980 och 2013 ökade vinsterna med i genomsnitt 9 procent om året, en takt som lönerna aldrig kommer i närheten av.
Inte heller återinvesteras vinsterna i företagen utan majoriteten delas ut till aktieägarna. Bara i år delar de 40 största börsbolagen ut hisnande 167 miljarder kronor till sina ägare, en ökning med drygt 24 miljarder kronor sedan ifjol. Av dessa 40 delar 27 börsbolag ut mer än hälften av sina resultat till ägarna.
Med ovanstående siffror och statistik i åtanke kan man fråga sig varför det är just lönerna som ska hållas nere för att stärka företagens konkurrenskraft på den internationella marknaden.
Sedan är idén att hålla lönerna nere för konkurrenskraftens skull inte något som bara Sverige gör. I alla kapitalistiska länder vill kapitalisterna hålla lönerna nere. Det blir ett race mot botten som till slut skapar fattiga arbetare som inte har råd att konsumera det de själva producerar. Vem ska då hålla igång kapitalismens hjul?
Men det räcker inte att motbevisa arbetsköparnas argument och hävda att löneutrymmet är större än vad de påstår. En arbetarrörelse som vill mer än att slåss om smulor måste bryta med tanken på att det finns ett begränsat löneutrymme och att det bara gäller att fördela detta rättvist sinsemellan.
Det kräver en arbetarrörelse som är beredd att ta till riktig kamp för klassens krav. För arbetarklassen vinner inga strider genom klassamarbete och inte heller med goda argument. Det är klasskamp som gäller.
Därför behöver arbetarklassen inse sin kollektiva styrka. Till och med klassfienden inser den. Som Kreabs Marcus Uvell, tidigare vd på Timbro, sa i Almedalen 2013: ”Arbetarrörelsen är Sveriges mäktigaste kraft.”