Hoppa till huvudinnehåll
Av

Många myter om otrygga anställningar – de flesta vill ha fast jobb

Kommunals rapport om osäkra anställningar slår hål på en del myter och bekräftar annat som många redan anar. Men vad är Kommunal beredda att göra för att skapa trygga jobb för välfärdens arbetare?


Kommunals nysläppta rapport ”Status: Prekär – En rapport om tidsbegränsat anställda” slår hål på myten om att osäkra anställningar är ett ungdomsfenomen, och att de fungerar som en inkörsport till arbetsmarknaden. Även om den största åldersgruppen bland tidsbegränsat anställda är 19-30 år så är medelåldern för tidsbegränsat anställda 31,2 år på hela arbetsmarknaden. Bland arbetare inom kommun och landsting är medelåldern hela 37 år.

I en tidigare av Kommunals rapporter, ”Visstid på livstid” (2013) visade det sig att över hälften av Kommunals medlemmar var kvar i en tidsbegränsad anställning efter tre år. Regeringens reform av Las från 1 maj i år har varken gjort till eller från.

Det är inte heller någon självvald situation att ha en visstidsanställning. Till exempel är det bara sex procent av Kommunals yngsta medlemmar (upp till 29 år) som har en tidsbegränsad anställning för att de studerar. Den absoluta majoriteten vill ha en tillsvidareanställning men får ingen. Det är främst de äldsta kommunalarna som tycker att en tidsbegränsad anställning passar dem just nu, men även i denna åldersgrupp vill en majoritet ha fast jobb, det vill säga en tillsvidareanställning.

Om man lämnar arbetarna inom Kommunals arbetsområden och tittar på hela arbetsmarknaden, kan man se att de tidsbegränsat anställdas inställning till sin anställningsform beror på hur attraktiv ens arbetskraft är på arbetsmarknaden. För dem som har ett yrke som är eftertraktat bland arbetsköparna – de som har ”hög anställningsbarhet” – kan en tidsbegränsad anställning innebära att man själv har kontroll över hur mycket och när man arbetar.

För dem som har låg anställningsbarhet innebär en tidsbegränsad anställning i regel bara otrygghet. Ju mer utbytbar arbetaren är, desto mer otrygga anställningsvillkor.

Tidsbegränsade anställningar är vanligast i kvinnodominerade arbetaryrken där 27 procent har tidsbegränsade anställningar. Bland arbetarmän är andelen 18 procent. Yrkesgruppen med högst andel tidsbegränsade anställningar är vårdbiträden med hela 61 procent, följt av restauranganställda (38 procent), personliga- och elevassistenter (37 procent) samt barnskötare och fritidsledare (34 procent).

Bland tjänstemän är andelen tidsbegränsade anställningar knappt 10 procent bland männen och cirka 13 procent bland kvinnorna. Tjänstemännen har som regel också högre anställningsbarhet än arbetarna, och även högre lön, vilket innebär att en tidsbegränsad anställning i allmänhet inte innebär samma otrygghet.

De mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar är tim- och behovsanställningar, och det är också de som står för den största andelen av det ökade antalet tidsbegränsade anställningar sedan alliansregeringen införde allmän visstidsanställning 2007.
Allmän visstid innebär att arbets-köparen inte – som tidigare – behöver uppge något skäl till varför en anställning ska vara tidsbegränsad. Både tim- och behovs-anställningar kan vara allmän visstid.

För att öka anställningstryggheten ställer Kommunal flera krav, bland annat att anställningsformen allmän visstid ska avskaffas, ett krav som LO:s kongress antog i juni, mot LO-ledningens yrkande på att driva frågan avtalsvägen. Även de övriga kraven skulle innebära förbättringar, men frågan är till vem Kommunal riktar kraven. Är det till arbetsköparna eller till regeringen? Och vad är Kommunal beredda att göra för att driva igenom kraven?

I årets avtalsrörelse gav Kommunal bort rätten att förhandla om sina egna medlemmars kollektivavtal under de närmaste tre åren. Ett svek som saknar motsvarighet i historien. Detta, tillsammans med försämringar i Las, bytte man mot en tveksam satsning på undersköterskelönerna – en satsning som inte kostar en krona för arbetsköparna i SKL och Pacta.

Vilken medlem i Kommunal väntar sig att ett sådant fackförbund på allvar ska ta kampen för anställningstryggheten?

Självklart ska allmän visstid bort som anställningsform, men det räcker inte. Trots att Kommunals rapport pekar på konkurrensutsättningen av välfärdssektorn som en viktig orsak till att otryggheten ökar på arbetsplatserna, och att Lagen om valfrihetssystem (LOV) som infördes 2009 har en stor skuld i det, så ställer man inga krav på att avskaffa, eller ens inskränka, LOV.

Rätten till heltid, avskaffandet av delade turer och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är andra krav som borde vara självklara att ställa för att förbättra situationen för de vård- och omsorgsanställda.

Även budgetslaveriet måste avskaffas. Det som kallas goda offentliga finanser betalas i andra ändan av välfärdens arbetare i form av utslitning, deltidsarbete och låga löner. Sist men inte minst måste kapitalisterna kastas ut ur välfärden.

Allt det här är möjligt, men bara om arbetarna bestämmer sig för att gemensamt ta kamp för sin rätt till trygga jobb. Kanske börjar det med en lokal kamp mot små försämringar på en enskild arbetsplats.