Lönekrav till nytta för vem?

För en dryg vecka sedan sprack LO:s beramade samordning i avtalsrörelsen 2016. Till radikala arbetares glädje och sörjd av få andra än LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som enligt egen utsago ”blev deprimerad”. Men redan i måndags kom industriförbunden inom LO, TCO och Saco med sitt gemensamma lönekrav vars syfte är att också i 2016 års avtalsrörelse sätta märket för alla landets löneanställda.

Vi misstänker starkt att Thorwaldssons själsliga status i samma stund kraftigt förbättrades när industrifacken trots LO:s debacle tog på sig uppgiften att uppnå liknande lönenormerande effekt som LO:s samordning. Utgångspunkten för industrifackens lönekrav var som nyårssketchens ”the same procedure as last year”. Vilket enligt Anders Ferbe, ordförande i det starkaste industriförbundet IF Metall, betyder lönekrav ”som gör att svensk industri kan konkurrera på ett bra sätt.”

Utgångspunkten för Ferbe & Co är alltså industrikapitalisternas väl. Detta är den åttonde avtalsrörelsen där Ferbe och hans föregångare Stefan Löfven tar på sig rollen som lönepoliser med uppgift att hålla tillbaka allt som luktar lönehöjningar på profitens bekostnad. För att inte tala om att hålla tillbaka löneutjämning mellan klasser eller att angripa det könsmässiga lönegapet, att kvinnodominerade arbetaryrken ligger cementerat sämst i lönestatistiken.

Logiken i industriförbundens avtalsstrategi utgår från tanken att svenska industrikapitalister inte får ”belastas” med större lönekostnader än de avgörande konkurrentländernas kapitalister. Vilket fått till följd att ledningen i de fackliga organisationerna låtit de svenska medlemmarnas löner bestämmas utifrån avtalen i Europas största industriländer.

På så sätt har fackpamparna i ledningen för arbetarfacken IF Metall, Livs och GS-facket som organiserar grafiker, skog- och träarbetare, spelat bort allt vad medlemsinflytande heter. De svenska arbetarnas uppfattning om den egna lönens storlek och syn på övriga avtalsvillkor har inte med saken att göra.

Men detta synsätt har också spillt över på LO:s övriga förbund som under dessa snart tjugo år har accepterat industrins märke som norm för de egna lönekraven.

Vilket gjort LO:s övriga förbund, men också LO självt, betydelselösa i det för varje facklig rörelse grundläggande kampavsnittet om hur de av arbetarna skapade värdena ska fördelas.

Så har LO:s samordning i praktiken varit ett spel för gallerierna, att inför medlemmarna ge sken av att LO spelar en roll i avtalsfrågan, för att söka dölja det fackliga sveket i lönekampen. I samma syfte hörs i avtalstider från många förbundspampar en skenbart radikal retorik.

Så också i år där, sedan LO:s samordning spruckit, industins märke och dess normerande roll ifrågasätts i LO:s tidning Arbetet av företrädare för fackförbund som Transport, Handels och 6F bestående av Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets och Seko.

– Industrins normerande roll är otroligt försvagad. Den är på väg att bli historia, påstår Ronny Wenngren, ordförande i Elektrikerförbundet. Det finns inget märke förrän LO har stänkt vigvatten över det.

Enligt dessa förbund är LO:s samordning inte underordnad industrins normerande roll. Den är överordnad.

Men tyvärr talar all erfarenhet under snart tjugo år med Industriavtalet ett annat språk, att det är Industriavtalet som utgör normen för övriga avtal. En bild som också framkommer från övriga förbundsledningar, bortom de radikala fraserna.

– Jag vill ha stabilitet och en fungerande lönebildning, säger Ronny Wenngren.

– Mycket beror på om industrins avtal blir klart i tid, så att andra kan förhålla sig till det, förklarar Per Bardh, Handels avtalssekreterare.

Här framskymtar en klassisk facklig defaitism där på socialdemokratiskt vis frågan om medlemmarnas kampvilja och möjligheten till strejk inte ventileras.

Dock låter Transports ordförande Lars Lindgren, allt annat än defaitistisk:

– Jag tror inte det innebär någon försvagning att vi förhandlar utan LO:s samordning. För oss finns inte märket.

Men låt oss avstå från att skriva historia i förväg. För visst skulle sammanbrottet i LO:s samordning kunna göras fruktbar.

Dock hävdar vi envist att det förutsätter att LO:s förbundsledningar vänder ryggen åt allt vad klassamarbete heter och låter medlemmarna avgöra såväl storleken på lönekraven som med vilka metoder kampen ska drivas.