Lex Laval dumpar svenska löner

I april 2010 införde regeringen Lex Laval och EU-domstolens beslut i det så kallade Vaxholmsmålet blev antifacklig lagstiftning. Svensk fackföreningsrörelses möjlighet att hävda svenska löner och villkor för utländsk arbetskraft har kraftigt beskurits.

Enligt en nyligen utgiven rapport från LO arbetar idag omkring 18000 utländska arbetare som utstationerade i Sverige. Av dessa jobbar 15000 inom Byggnads avtalsområde. Det motsvarar 19 procent av den totala arbetskraften i branschen.

LO:s rapport ”Gäst i verkligheten – om utstationerad arbetskraft i praktiken” är författad som ett underlag till den kommitté som riksdagen utsett att utreda och föreslå ändringar i Lex Laval. Undersökningen bygger i första hand på en enkätundersökning bland LO:s medlemsförbund.

Förutom byggbranschen är andelen utstationerad arbetskraft påtaglig inom skogsbruket, 11 procent eller omkring 1200 personer. Övriga fackförbund redovisar knappt märkbara siffror.

Men utöver de arbetare som räknas som utstationerade, det vill säga anställda av ett utländskt företag som tillfälligt är verksamt i Sverige, finns det en stor andel arbetare som formellt befinner sig i Sverige som egenföretagare med F-skattsedel.

I rapporten uppskattas 3700 arbetare med F-skattsedel vara verksamma inom Sverige. Särskilt inom Transportsektorn är detta tillsammans med EU:s cabotageregler (gods- transporter inom ett land utfört av företag registrerat utomlands) ett kännbart problem som etablerat en regelmässig dumpning av löner och villkor inom branschen.

LO:s rapport är en bra lägessammanfattning, men utöver de konkreta siffrorna över utstationeringens omfattning tillför den egentligen inte mycket nytt utöver redan kända fakta. Att utländska arbetare utnyttjas hänsynslöst – tvingade till låga löner, långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö, undermåliga bostäder – har numera uppmärksammats så många gånger att var och en måste inse att det handlar om regel snarare än undantag.

Så sent som i förra veckan avslöjades hur polska arbetare på ett kommunalt parkeringsbygge i Råcksta, Stockholm, betalats 35 kronor i timmen. Arbetarna har bott på golvet i trånga baracker inne på arbetsplatsen.

Det kommunala bolaget Stockholms Parkering har anlitat ett tyskt företag vid namn Züblin för att bygga ett parkeringshus. Züblin har anlitat underentreprenören Byggon, som i sin tur anlitat ännu en underentreprenör där de polska byggnadsarbetarna är anställda. Ett exempel av många där en lång kedja av underentreprenörer slutar i lönedumpning.

Att Byggnads för två år sedan tecknade ett hängavtal med Byggon som säger att de ska betala sina arbetare 171 kronor i timmen spelar ingen roll. Företagen har satt i system att teckna avtal som i verkligheten bara är fasader att visa upp för facket och svenska myndigheter, de verkliga lönerna är lägre. Möjligheten att kontrollera att avtalen följs är små, och med Lex Laval har facket fråntagits rätten att ta till stridsåtgärder för att hävda avtalsenliga löner.

Facket kan inte heller ta till stridsåtgärder om det utstationerade företaget tecknat kollektivavtal i hemlandet. Men även om utländska arbetare jobbar under sitt hemlands kollektivavtal tjänar de som regel mindre än sina svenska arbetskamrater. Själva syftet med den fria rörligheten på arbetskraft är inget annat än att pressa löner och villkor.

Så kan LO i sin rapport också slå hål på myten om att det är brist på inhemsk kompetens som gör att utländsk arbetskraft anlitas. Det är ett i sammanhanget fåtal utstationerade arbetare som anlitats för att deras yrkeskunskaper inte går att uppbringa inom landets gränser.

Istället konstateras att det avgörande motivet till att anlita utstationerad arbetskraft ”är en önskan att minska kostnader på ett eller annat sätt”.

Frågan om utstationerad arbetskraft kan inte ses isolerad från Sveriges medlemskap i EU. Fri rörlighet för tjänster och arbetskraft hör tillsammans med motsvarigheten för kapital och varor till de fyra ”friheter” som utgör EU:s grundvalar.

Redan 1996 antog EU ett utstationeringsdirektiv där vissa grundläggande arbetsrättsliga regler för utstationerad arbetskraft slås fast. Direktivet blev svensk lagstiftning 1999, men det var först fem år senare som låglönekonkurrensen blev kännbar.

Den 1 maj 2004 utvidgades EU med tio nya medlemsländer i Östeuropa, länder med hög arbetslöshet och lönenivåer långt lägre än på arbetsmarknaden i de tidigare EU-länderna. Flera fackförbund, liksom Kommunistiska Partiet, varnade för att utvecklingen skulle medföra en organiserad lönedumpning.

Redan på hösten samma år ställdes frågan på sin spets när Byggnads och Elektrikerförbundet försatte ett skolbygge i Vaxholm i blockad. Den lettiska firman med det numera välkända namnet Laval Un Partneri vägrade teckna svenskt kollektivavtal med Byggnads. Istället hävdade de att löner enligt lettiskt avtal skulle gälla. I praktiken visade det sig att de lettiska arbetarna tjänat omkring 50 kronor i timmen. En svensk byggnadsarbetare i Stockholmsområdet tjänade vid den här tiden 145 kronor i timmen.

Med konflikten i Vaxholm inleddes en segdragen strid som fick sitt slutgiltiga avgörande först tre år senare när EU-domstolen gick arbetsköparna till mötes. Fackliga stridsåtgärder för att kräva värdlandets löner och arbetsvillkor för utländska arbetare anses strida mot EU:s utstationeringsdirektiv.

Sedan EU-domstolens beslut införts i svensk lagstiftning kan svenska fackförbund idag i princip bara ta till stridsåtgärder för att hävda kollektivavtalens lägsta löner för utländska arbetare, i enlighet med EU:s utstationeringsdirektiv. Det är dock få eller inga svenska arbetare som jobbar för så låga löner.

Kritiker, inte minst inom fackföreningsrörelsen, menar dock att Lex Laval är mera långtgående och antifacklig än vad EU-domstolens beslut kräver.

I juni 2011 beslutade en majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott om en översyn av Lex Laval. Samma majoritet kräver också att Sverige ska ratificera FN-organet ILO:s konvention 94. ILO underkänner Lex Laval och de lagändringar som Sverige gjorde till följd av domen i EU-domstolen.

Svenska LO har formulerat ett antal krav som de menar skulle hindra löne- och villkorsdumpning, och som nu presenteras som förslag till Lavalutredningen.

Det är en lång och detaljerad lista. Där ingår bland annat krav på att huvudentreprenören ska hållas ansvarig för att lagar och regler följs, att villkor motsvarande kollektivavtalens ska gälla vid offentlig upphandling, anmälningsplikt för utstationerade företag och ändringar i Lex Laval som tillåter bekräftelseavtal. Det sistnämnda innebär att utstationerade företag som säger sig tillämpa löner och villkor motsvarande kollektivavtal också måste kunna bekräfta dessa villkor för facket.

LO:s förslag är för all del bra, och de knyter också an till en konkret samhällsdebatt:

• Kollektivavtal vid offentliga upphandlingar är exempelvis ett krav som även Kommunistiska Partiet driver sedan många år.
• Frågan om huvudentreprenörens ansvar var en stridsfråga för Byggnads i den senaste avtalsrörelsen. Efter ett strejkhot fick facket ett visst gehör för frågan, som nu i sedvanlig ordning är hänskjuten till en partsgemensam grupp.

Frågans aktualitet ser vi i fallet med det tidigare nämnda parkeringsbygget i Råcksta. Det kommunala bolaget Stockholms Parkering säger sig bli förvånade och upprörda över att de polska arbetarna betalats rena slavlöner, för att i nästa andetag försöka avsäga sig det egna ansvaret genom att skylla på den tyska underentreprenören.

• Den 1 juli infördes anmälningsplikt för utstationerade företag, som nu måste meddela till Arbetsmiljöverket hur många anställda de har i Sverige och var de jobbar. Det ger facket en överblick av utstationeringens omfattning, men LO menar att den nya lagen är otillräcklig och kräver också att den ska omfattas av ett sanktionsansvar för den som anlitat det utstationerade företaget.

LO begränsas dock av att de inte ifrågasätter EU-medlemskapet som sådant. Istället är rapporten noga med att påpeka att de föreslagna åtgärderna bedöms som möjliga att genomföra inom ramen för EU:s regelverk. Oaktat att erfarenheten säger att det inte är lätt att komma undan EU:s snåriga och arbetarfientliga regelverk, så innebär LO:s krav i slutändan bara ett lappande och lagande av ett felaktigt system.

Inför folkomröstningen 1994 hävdade Ja-sidan – med benäget bistånd från ledargarnityret inom fackföreningsrörelsen – att ett svenskt EU-medlemskap inte skulle innebära lönedumpning och försämrad arbetsrätt.

Verkligheten har visat sig vara en annan, vilket inte minst Lex Laval är ett bevis för. Då borde den svenska fackföreningsrörelsen i konsekvensens namn ompröva sin inställning till EU-medlemskapet och kräva Sverige ut ur EU.