Kvinnor pressas tillbaka

Rapporten Arbetsmiljö 2012 visar det svenska klassamhället svart på vitt:
• Andelen arbetare som ständigt upprepar samma arbetsmoment har ökat och ligger idag på 55-60 procent.
• 8 av 10 kvinnliga arbetare inom privat sektor upprepar samma arbetsmoment flera gånger per timme under större delen av dagen.
• Arbetsinnehållet vid montering vid löpande band är ofta nere på 60-120 sekunder. Före 1990-talskrisen – under krisen blev det återigen populärt med löpande band – var arbets-innehållet 30-120 minuter.
• Drygt 70 procent av de kvinnliga arbetarna har bara små möjligheter att ta en kort paus i arbetet.
• Bara en av tre kvinnliga arbetare jobbar enbart vardagar på dagtid.
• Runt 70 procent av arbetarna är uttröttade varje vecka.

Detta är några av siffrorna som visar en allt tyngre och mer monoton arbetsmiljö för arbetare i allmänhet, och för kvinnliga arbetare i synnerhet.

Det bör noteras att rapporten talar om en ”klasstrappa” med tre steg: arbetare, lägre/mellan tjänstemän och högre tjänstemän. Med utgångspunkt i facklig tillhörighet placeras de som rapporten berör i kategorierna. Samhällets toppskikt ingår inte i rapporten överhuvudtaget.

Det görs inte heller någon klassanalys. De flesta som i rapporten kategoriseras som ”lägre tjänstemän”, och många som kategoriseras som ”mellan tjänstemän”, tillhör i själva verket arbetarklassen. Resultatet av den aktuella undersökningen visar också att de här grupperna av anställda många gånger jobbar under samma villkor som de som kategoriseras som arbetare i rapporten. På flera områden har kvinnor som kategoriserats som lägre/mellan tjänstemän till och med sämre villkor än manliga arbetare.

Istället är det andra klyftor som rapporten lyfter fram som är uppseendeväckande. Inte minst blottlägger siffrorna hur arbetarkvinnor halkar efter inom en rad områden.

Bland annat har deras inflytande över sitt arbete minskat betydligt. En majoritet av kvinnorna kan inte påverka sin arbetstakt och när olika arbetsuppgifter ska göras. De har inte heller möjlighet att ta en kortare paus för att prata.

Inte minst gäller detta arbetarkvinnor i offentlig sektor. Här sätter nedskärningarna tydliga spår. Underbemanning och stress gör att vårdtagarens behov får styra helt.

För arbetarkvinnor inom privat service, så som kassörskor, hotell- och restauranganställda, affärsbiträden med flera, är arbetets monotona karaktär ett stort problem. En stor majoritet av dem tvingas utföra samma arbetsmoment flera gånger per timme.

Trenden är att andelen som upprepar samma arbetsmoment flera gånger per timme ökar, och idag tvingas också varannan kvinna inom offentlig sektor göra detta.

En annan tydlig klassmarkör är hur arbetstiden förläggs. Det är anmärkningsvärt att bara en av tre kvinnliga arbetare endast jobbar dagtid på vardagar. Detta kan jämföras med att närmare 80 procent av de högre tjänstemännen gör detta.

Den ojämlika arbetsmiljön får fysiska konsekvenser. Såväl manliga som kvinnliga arbetare är i långt större utsträckning än de högre tjänstemännen uttröttade i kroppen och har problem med värk. Men även här är arbetarkvinnorna hårdare drabbade än arbetarmännen.

Paradoxalt nog är det de som har minst behov av företagshälsovård som har bäst tillgång till det. På tjänstemännens arbetsplatser pågår det i högre utsträckning ett systematiskt arbetsmiljöarbete och de har bättre tillgång till företagshälsovård än arbetarna.

Till exempel saknar fler än sex av tio kvinnor i privat service tillgång till företagshälsovård.

LO-rapporten Arbetsmiljö 2012 undersöker utvecklingen på arbetsplatserna mellan 1991 och 2012. Det är en period när det händer mycket i arbetslivet. Under 1990-talskrisen försämras arbetsmiljön snabbt. Därefter går försämringarna långsammare.

Om försämringarna idag har stannat upp eller inte är svårt att avgöra. Många på svensk arbetsmarknad nås inte längre av Statistiska Centralbyråns frågor, som LO:s rapport bygger på. Exempelvis gäller det anställda från utlandet. Dessutom är svarsfrekvensen lägre bland unga, personer med utländsk bakgrund, lågutbildade och andra med en utsatt position på arbetsmarknaden. Författarna till rapporten befarar därför att SCB:s undersökning underskattar andelen med en sämre arbetsmiljö.

Trots detta visar rapporten en tydlig utveckling.

Denna beskrivs också visuellt med hjälp av klasstrappan: Sedan 1991 har högre tjänstemän i princip stått stilla på sitt trappsteg. Samtidigt har manliga arbetare tagit ett helt steg nedåt. Kvinnliga arbetare har tagit ett och ett halvt steg nedåt på trappan.

Utvecklingen kan också beskrivas i termer av utarmning och alienation. Allt fler tvingas utföra enkla, repetitiva arbetsmoment som sliter på kroppen och som inte upplevs som utvecklande. För att uttrycka det med rapportförfattarnas egna ord: Kunskapssamhället är allt längre bort.