Kompakt motstånd mot ny arbetsorganisation på SKF

Det handlar om att SKF vill ”vässa” organisationen och ta än större kontroll över hur arbetet ska läggas upp på de olika produktionskanalerna. Istället för två divisioner har fabrikerna i Göteborg blivit en enhet. Företaget planerar också att dra ner 15 procent på tjänstemannasidan men har ännu inte angett någon liknande siffra för kollektivanställda.

Företaget skrotar ett väl inkört system med ”ombud” på varje skiftlag. Arbetare som i praktiken har varit just ombud för sina arbetskamrater, inte sällan direktvalda, inom fyra kategorier: personalombud; teknikombud; kvalitetsombud; logistikombud.

Istället ska fabriksledningen nu utse två ombud på varje skiftlag. Personal/logistik, en arbetare som i praktiken får funktionen av personalman och förman. Kvalitet/teknik, också en arbetare vars roll blir ställföreträdande chef.

De tidigare, åtminstone något mer demokratiskt tillsatta ombuden fick 360 kronor i månaden för varje uppdrag. Alla hade möjlighet att tilldelas ombudsroller. Som genom ett trollslag, utan förhandlingar har dessa arbetare berövats en för dem inte oviktig ersättning. Men än mer upprörs de flesta anställda av att de själva berövas rätten att påverka valet av ombud.

Det nya systemet byggs upp kring av företaget utsedda ombud och begränsas till två i varje skiftlag, som efter utbildning kommer att få 1080 kronor per månad. Detta är givetvis långt under vad motsvarande arbetsuppgifter skulle betalas med om de besattes med tjänstemän. Inte konstigt att SKF vill göra sig av med tjänstemän.

– Omorganisationen kommer utan någon som helst dialog med oss arbetare, säger Thomas Dahlén, skiftarbetare och kommunist på E-fabriken.

– Ingen i vår kanal har tagit på sig rollen som produktionssamordnare. Vi anser att detta är en chefsroll.

– Också på fabriken där jag arbetar skift har företaget problem att genomföra förändringen. Vi ser också hur kontrollen ökar, hur de går och klockar gubbarna. Ledordet för förändringarna är ökad effektivitet, säger Stevan Tomulevski, kommunist på D-fabriken.

– På verkstadsklubbens möte i oktober fick fackklubbens ledning sina fiskar varma. Det var över hundra medlemmar som bara bombarderade dem om förändringarna, berättar Thomas Dahlén.

Därefter har två gruppmöten på liknande sätt tydliggjort motståndet mot förändringarna. Missnöjet är som sagt utbrett, förutom mot ett kallare och cyniskt arbetsklimat så reagerar arbetarna på en rad avgörande frågor som skifttider, uttag av komptimmar, för att inte tala om lönefrågan.

Klubbordförande Kenneth Carlsson framhåller att det inte finns något förhandlings-protokoll och att han är emot förändringarna.

Men ett är säkert, att klubben har varit rejält insyltad i förändringsprocessen. Saken är känd genom ett skrivet PM med titeln Flex 2010-11-08 som läckt ut på verkstadsgolvet och som Proletären anonymt har fått sig tillskickat.

Här berättas om ett möte denna dag med syfte att sätta igång ett projektarbete under ledning av en arbetsgrupp bestående av elva höga chefer och företrädare för Metall-klubben. Mest namnkunniga i gruppen var tillverkningschefen Björn Sellén och Martin Björkman förhandlingsansvarig i verkstadsklubben. Det framgår också att arbetsgruppen ska rapportera till Carl Orstadius, då vd för SKF Sverige och Kenneth Carlsson, verkstadsklubbens ordförande.

Gruppens uppgifter är många och här finns ett tydligt samband med den omorganisation som nu genomförs. De första punkterna handlar om att ”hitta verktyg för flexibilitet hela tiden” och särskilt ”vid nedgång i produktionen”. Längre ner på listan nämns ”minska bemanningen” och ”mer flexibel att flytta personal mellan kanalerna.”

Mest anmärkningsvärt är hur dokumentet slår fast att gruppen är strikt hemlig. Ingen information får läcka ut till de anställda, till fackklubbens medlemmar. Vi återger ordagrant några punkter:

• Tystnadsplikt – grundregel
• Stor försiktighet med vårt material
• Alltid lämna konferensrummet städat (inget i papperskorgen och utsuddat whiteboard)
• Inga telefoner/datorer osv.
• Teknik som används (datorer och telefoner osv.) endast för gruppens arbete
• Samma info ”utåt”
• Hur och vad informera utåt

Ett minst sagt avslöjande dokument om hur insyltad den socialdemokratiskt styrda metallklubben är med det Wallenbergkontrollerade monopolföretaget SKF. Sällan får svenska arbetare en tydligare dokumentation över det klassamarbete som sedan Saltsjöbadsavtalet på 1930-talet har försiggått från klubbnivå upp till de högsta ledningarna inom svensk fackföreningsrörelse.

Inte undra på att avslöjandet spätt på det stora missnöjet med omorganisationen. Men givetvis är det företagets egenmäktiga agerande som detta missnöje riktas mot.

Det går inte att förklara bort verkligheten, att fackklubben under tre år suttit i hemliga möten utan något uppdrag från medlemmarna och utan någon som helst insyn från dem som berörs av förändringarna. Låt vara att verkstadsklubbens ordförande Kenneth Carlsson förklarade på klubbmötet i oktober att klubben inte står bakom organisationsförändringarna, att saken inte är förhandlad.

Kommunisterna på SKF gör vad de kan för att få till ett enigt uppträdande ifrån arbetarkollektivet. Så antogs på verkstads-klubbens möte härom veckan enhälligt ett uttalande på förslag av Thomas Dahlén som vänder sig mot att SKF flyttar produktion utomlands. Uttalandet kräver att produktionen behålls i Göteborgsfabrikerna.

Trots allvaret i höstens händelser på SKF i Göteborg ser Thomas Dahlén och Stevan Tomulevski också möjligheter för framtiden:

– Maken till enighet har vi aldrig varit med om tidigare.