Hoppa till huvudinnehåll
Av

Karriärtjänster skapar nya hierarkier i skolan

I stället för att förbättra arbetssituationen i skolan väljer alliansen att fortsätta och utöka de så kallade karriärtjänsterna i skolan. Enligt Björklunds förslag skall den kritiserade modellen nu också komma att omfatta förskola och vård.


Skolverket har redan beviljat bidrag för 14 000 karriärtjänster och nu vill alltså Björklund tillsätta ytterligare 10 000 tjänster i ett första steg. Dessutom vill Folkpartiet skapa karriärtjänster inom vården för specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Björklund fortsätter att komma med förslag som kan leda till en katastrof för Sveriges elever och lärare. Den här gången i jämställdhetens namn.

Systemet med karriärtjänster i skolan går kortfattat ut på att ”extra dugliga” lärare skall kunna söka tjänster som förstelärare eller lektorer. Tanken är att dessa lärare ska inspirera sina kollegor och utveckla verksamheten. Tjänsterna innebär ett lönepåslag med 5000 kronor i månaden för en förstelärare och 10 000 för en lektor.

Att som Björklund, kalla satsningen för en ”jämställdhetsmiljard” är absurt. Det gynnar bara en liten grupp akademiker, som i skola och vård visserligen överrepresenteras av kvinnor, men att kalla den en jämställdhetsreform är en käftsmäll till den övervägande majoriteten kvinnor som fortsätter att arbeta för låga löner i skola, vård och omsorg.

Proletären har talat med en lärare med erfarenhet av de så kallade karriärtjänsterna, Elin Anderzen som arbetar på Almekärrsskolan i Lerum. Hon är helt emot att rangordna lärare och premiera några få på restens bekostnad.

– För att förbättra lärarnas arbetssituation behövs det i stället anställas fler lärare som delar på arbetsuppgifterna. Två pedagoger per klass skulle underlätta arbetet betydligt, tycker Elin Anderzen som också lyfter fram behovet av fler specialpedagoger, speciallärare och resurspersonal.

Grundtanken att lyfta fram lärare som är duktiga på sitt yrke tycker hon är bra, men karriärtjänster är inte rätt metod, varken för att höja läraryrkets status eller för att säkra god undervisning för elever, menar Elin Anderzen.

– Jag tycker definitivt inte att det bidrar till ett bättre klimat kollegor emellan. Alla måste få vara delaktiga och känna sig viktiga, annars tror jag inte att man gör ett bra jobb, säger Elin Anderzen.

Hon ser inte att motivationen höjs hos lärarna som får mer elevtid och lägre lön än förstelärarna. Tvärtom hamnar ”vanliga lärare” i ett slags underläge som är osunt.

Elin Anderzen arbetar som lärare för de yngre åren och betonar att hon saknar tid till egen- och gemensam reflektion i skolan i dag. De pengar som satsas på karriärtjänster tycker hon borde användas, till att hålla barngrupperna i någorlunda storlek, till fler vuxna i skolan och till att ge alla som arbetar i skolan en vettig lön.

Karriärtjänsterna handlar inte om att förbättra arbetsmiljön eller höja lönerna för alla de kvinnor som sliter i skola, vård och omsorg. Undersköterskor, assistenter eller barnskötare göra sig inte heller besvär att söka dessa tjänster. Det är en satsning enbart på några få utvalda akademiker inom offentlig sektor. Dessa utvalda lärare skall bedriva skolutveckling, men i flera kommuner är uppdraget mycket luddigt. I korthet innebär det att dessa lärare får utökad elevfri tid, men det har inte fungerat.

Enligt Skolverket har 40 procent av skolorna inte lyckats frigöra någon extra tid för uppdragen. Där det gjorts har tjänsterna i stället inneburit en ökad belastning för arbetslagen som inte får sätta in vikarier.

I ett reportage i P1 Morgon berättar flera förstelärare om hur deras arbetsuppgifter inte förändrats och att de ser lönetilläget som en ren bonus.

Det betyder att ett litet antal lärare skall premieras framför andra av en ledning som sällan eller aldrig har möjlighet att bedöma en lärares duglighet. En grogrund för godtycklighet och rädsla för att kritisera blir de självklara konsekvenserna. Lika allvarligt är att det riskerar att påverka det kollektiva arbetslagsarbetet.

I jakt på en högre tjänst/lön blir inte samarbete och utvecklande pedagogiska samtal i fokus. Vem vill dela med sig till sitt arbetslag med lyckade planeringar, larma rektorer när stressen blir för stor eller be en kollega om hjälp med en svår klass.

Den redan utbredda ”tystnadskulturen” förstärks och en stor grupp pedagoger blir rangordnade och degraderade till andra och tredje klassens lärare. Att det skapar en osund miljö är inte långsökt eller märkvärdigt.

Det så viktiga kollegiala samarbetet som är en förutsättning för en pedagogisk utveckling blir inte självklart och ersätts av en konkurrenssituation mellan lärarna.

Den blinda tron på marknadsekonomiska lösningar har lett till en rad vanvettiga förändringar som drabbar skolan.

Modellen med karriärtjänster är ett av de förslag som inte bidrar till en bättre skola. Tvärtom skapar den nya hierarkier och ett individualistiskt tänkande som inte hör hemma i skola, vård och omsorg där alla medarbetare måste arbeta som ett kollektiv för att få verksamheten att fungera. Trots en hård kritik från lärarhåll är bägge lärarfacken positiva till karriärtjänster.

Kring alla dessa nyliberala tankar och begrepp skapas också en lukrativ bransch. Det entreprenöriella lärandet som redan fått sitt fäste i den svenska skolan har fått flera hugade entreprenörer att se nya möjligheter att sälja kurser, fortbildning, material och föredrag till handfallna rektorer.

Karriärtjänsternas uppdrag att inspirera sina kollegor skapar möjligheter att sälja in nya koncept. Bedömningen och meriteringen av vilka som ska få tjänsterna läggs ut på entreprenad. Det talas till och med om att lärare ska ges möjlighet att köpa tjänsten privat och på så sätt indirekt köpa sig en karriär.

”Coacher, processledare och pausmingel” är ord som används i flera kommunala skolor sedan flera år. Pådrivna av kommuner kastar sig skolledare ut i ett nytt tänkande helt utan något stöd i forskningen. Det kostar kommun och stat miljontals kronor medan de frifräsande konsulterna och utbildningsföretagen växer.

I stället för att acceptera ännu ett huvudlöst förslag som riskerar att förvärra arbetssituationen och därigenom skolresultaten måste lärarna visa att kunskap och samarbete är viktigare än total anpassning och lydnad.

Samtidigt är det inte konstigt att skolan avspeglar samma nyliberala tankar som resten av samhället där några få gynnas på bekostnad av kollektivet.

Frågan är hur lydig lärarkåren vill vara på bekostnad av sin egen arbetssituation och elevernas framtid.

Vad är viktigast, att för 5000 kronor mer i månaden sälja sin rätt att vara besvärlig och stå upp för elevers och arbetskamraters behov. Att ge upp den kollektiva solidariteten där man delar med sig av sina erfarenheter för att i stället marknadsföra sig själv som duktigare än kollegan i klassrummet bredvid.

Karriärtjänsterna splittrar lärarkåren, försvårar kampen för en bättre arbetsmiljö och skapar nya hierarkier i skolan. I förlängningen står alla lärare som förlorare tillsammans med eleverna.