”Kan det här verkligen kallas ett liv?”

De har bollats runt mellan ströjobb, arbetsmarknadsåtgärder, kurser och praktikplatser. Nu är de båda sjukskrivna och beskriver hur arbetslösheten påverkar deras vardag och syn på framtiden.

– Ända sedan gymnasiet har jag varit stressad och orolig över min situation, berättar Jessica Malm som just nu är sjukskriven för depression och stressymptom.

Hon är 24 år och berättar hur hon ändå hade planer och förväntningar på hur hennes liv skulle se ut efter skolan.

– Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här sitsen. Jag sökte ju en massa jobb, skickade ansökningar och kontaktade företag, men tiden gick och efter ett år började jag tappa gnistan, säger Jessica.

Det var också först efter ett år som hon fick en så kallad jobbcoach genom Arbetsförmedlingen. Jessica Malm är skeptisk till vilken nytta den där coachen verkligen gjorde.

– Det kändes inte som att hon hade någon speciell utbildning för att göra sitt jobb, utan det hela handlade mest om att vi skulle prata om våra intressen och göra lekövningar som inte kändes seriösa. Efter ett tag slutade jag att gå dit och jag blev erbjuden ett så kallat nystartsjobb, säger Jessica Malm.

Hon lyser upp lite när hon berättar om jobbet som trots att det inte var något riktigt arbete och tidsbegränsat till ett halvår, ändå är det närmaste hon kommit en anställning. Det var ett städjobb som räckte i sex månader och lönen var enligt avtal, vilket gjorde att hon klarade sig, men efter sex månader tog det slut och någon annan tog hennes plats.

– Det är så det fungerar. Efter sex månader tar de in någon annan, oavsett hur bra du jobbar så är du hela tiden utbytbar, säger Jessica Malm.

Daniel Hallberg som suttit tyst ett tag och lyssnat instämmer.

– De där nystartsjobben är ändå en av de bästa av alla dåliga åtgärder, men alla de här bidragsjobben är en bra affär för företagarna. De har satt i system att byta ut arbetskraften med jämna mellanrum för att slippa anställa. De skiter i människorna, vi reas ut till lägstbjudande.

Daniel Hallberg är 30 år och en av dem som får sjukersättning. Efter flera år av ströjobb och tillfälliga åtgärder är han ganska nedbruten. Hans läkare har sagt rakt ut, att hur ska du kunna konkurrera med alla friska välutbildade ungdomar om de få jobb som finns.

– Det är nedbrytande att hela tiden matas med budskapet att det är ditt eget fel att du är arbetslös. En ständig oro för att pengarna inte ska räcka och hot om indragen ersättning om du missar ett möte. Det känns som att bli slängd på soptippen och det är svårt att vara hoppfull inför framtiden, säger Daniel Hallberg.

– Det värsta är det där beroendet, att hela tiden befinna sig i ett underläge. På ett sätt känns det nästan som prostitution, att vara ständigt beredd och följa allt de säger från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialförvaltningen. De skiter i människan bakom.

Daniel har med sig två stora pärmar med brev och intyg från Arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Nästan varje kallelse innehåller varningar och hot om ekonomiska straff om tiden missas eller inte avbokas i tid.

Häften med stämplar och sökta jobb. Det är ingen rolig läsning och om syftet är att peppa så lyckas de inget vidare. De har båda erfarenheter av aktiviteter med salsa, kortspel och filmvisningar.

Utbildningar som mer liknar förvaring och vuxendagis. Liksom nyskapande projekt där arbetslösa får rensa sly och måla staket åtta timmar om dagen mot socialbidragsersättning. Rehabiliteringstanken verkar långt borta när de visar vilka insatser som de tilldelats.

Jessica Malm beskriver hur det känns att studsa mellan olika projekt hela tiden.

– Det känns på ett sätt som att livet har stannat av, jag kan inte planera någonting egentligen. Det påverkar psyket att inte ha ett arbete att gå till. Alla rutiner försvinner och självförtroendet finns knappt kvar längre.

Daniel Hallberg och Jessica Malm är inte ensamma. I dag ligger ungdomsarbetslösheten på över 20 procent. Allt fler ungdomar hamnar i den hopplösa snurr av bidragsjobb som Daniel Hallberg och Jessica Malm beskriver.

De bor i en förort till Göteborg där en stor andel av de boende är arbetslösa och de är inte ensamma om att leva under ekonomisk stress. De berättar hur flera av deras grannar och vänner kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är inte en självklarhet att ha pengar till mat i slutet i månaden.

De sociala problemen, missbruk och kriminalitet ökar och Daniel Hallberg ser sammanhangen som naturliga.

– Det är inte konstigt. När människor blir så tillbakatryckta och lämnas maktlösa är det inte så svårt att förstå att kriminalitet och missbruk ökar. Jag kan själv bli förbannad när jag tänker på hur människor i vår situation behandlas. Som skit! Samtidigt som klassklyftorna bara ökar, det gör mig så arg.

Jessica Malm instämmer och berättar om hur våldet är närvarande. När folk är så här pressade händer det saker.

– Går det verkligen att kalla det här ett liv, den frågan ställer jag mig ofta. Det beskriver så bra vad jag känner. Visst är jag glad för det jag har, men perspektiven flyttas. Nu är jag glad över att ha tak över huvudet och mat, men jag trodde att livet skulle vara så mycket mer. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ha det så här i många år. Samtidigt vet jag att ingen går säker, jag är långt ifrån ensam.

Daniel Hallberg beskriver hur han tycker att utvecklingen går bakåt. Han tycker att det är dags att börja dela på jobben, förbjuda bemanningsföretag och anställa människor där de behövs. På rättvisa villkor.

– Kapitalismen gör människor till slit- och slängvaror, säger Daniel Hallberg som själv inte är säker på att någonsin komma in på arbetsmarknaden igen. Han har liksom Jessica Malm valt att engagera sig i Kommunistiska Partiet för att kämpa mot klassorättvisor.

– Det finns en väldig solidaritet som gör att vi orkar fortsätta, avslutar Jessica Malm.

Dagens arbetsmarknad är ett cyniskt system där arbetslösa skall skrämmas och hotas till åtgärder.

När inga arbeten finns att söka, ska du nöja dig med bidragsjobb, korta påhugg eller praktikplatser som inte leder någon vart. Det är inte ovanligt att människor som är arbetslösa under längre perioder blir sjukskrivna.

Den ekonomiska och sociala pressen är svår att beskriva för den som inte själv upplevt att leva arbetslös under en längre period. Vad det gör med en att i slutet av varje månad aldrig veta hur mycket pengar som kommer in och om de ska räcka till räkningarna och att alltid tvingas tacka nej till aktiviteter som kostar pengar, vilket det mesta gör i dag. Medan företagen hålls med billig arbetskraft riskerar en stor grupp arbetslösa att hamna allt längre bort från samhället.