Hoppa till huvudinnehåll
Av

Inga fasta anställningar för barnskötare

Barnskötare är en grupp som allt som oftast glöms bort. I dag vill de flesta kommuner bara ha utbildade förskollärare, vilket gör att barnskötare hänvisas till kortare vikariat, visstidsanställningar och timvikariat.


Ute på förskolorna behövs barnskötarna mer än någonsin. Stora barngrupper och barn med speciella behov ställer stora krav på personalen. Men oavsett erfarenhet och kompetens så är de oönskade som fast anställd personal.

Eftersom förskolan har blivit en skolform med en egen läroplan och behörighetskrav har förskollärare det pedagogiska ansvaret och är oftast de som har utvecklingssamtal, leder det pedagogiska arbetet och går på fortbildning.

Just fortbildning är på många förskolor ett problem. Det är sällan barnskötare får delta i den viktiga fortbildning som förskollärarna erbjuds. Ändå förväntas barnskötare många gånger att delta i verksamheten på lika villkor. Både förskollärare och barnskötare skall känna till läroplanen och arbeta efter den.

Många barnskötare har ansvarsbarn och är delaktiga i det pedagogiska utvecklingsarbetet, men det är inte på lika villkor barnskötare och förskollärare förväntas arbeta tillsammans.

Barnskötare blir man efter ett treårigt yrkesförberedande program på gymnasiet. Barnskötaryrkets status har växlat. I samband med att barn- och fritidsprogrammet flyttades från vårdskolor till gymnasieskolan sjönk statusen. Eftersom utbildningen sedan Björklunds gymnasiereform varesig ger fasta jobb eller högskolebehörighet, ses den som en lågstatusutbildning.

För att bli behörig förskollärare läser man tre och ett halvt år på högskola eller universitet. Förändringarna i läroplanen och skollagen innebär att skillnaderna förstärks mellan barnskötare och förskollärare.

Skillnaderna i vardagsarbetet är inte lika stora, men hur det ser ut kan skifta från förskola till förskola. Det är naturligtvis bra att pedagoger är välutbildade, men eftersom det inte är tillräckligt många som kan eller vill utbilda sig på högskolenivå, så skapar det ett A- och B-lag av pedagoger på förskolan.

Föräldrar däremot, vet inte alltid vem som är barnskötare eller förskollärare, utan har ofta lika stort förtroende för dem som ansvarar för deras barn. Än så länge är det också en självklarhet för barnen att alla är ”fröknar”.

På en del håll har situationen dragits till sin spets och barnskötare sköter allt praktiskt som att torka, städa och plocka undan, medan förskollärarna tillbringar allt mindre tid i barngrupp och inte lämnar något pedagogiskt ansvar. Då blir barnskötarna reducerade till passopper som inte har förtroende att fatta egna beslut, delta i planering, möten eller fortbildning.

Det är naturligtvis eftersträvansvärt att de pedagoger som arbetar i förskolan är välutbildade och kompetenta och förskollärarna har många delar i sin utbildning som barnskötarna saknar. Men utsorteringen av barnskötare som yrkeskategori slår inte rättvist.

Känslan att vara ett andrahandsval, är utbredd hos barnskötarna. Tanken att barnskötarna skulle bort, började redan på 80-talet när lekskolan slogs i hop med daghemmen. Vid gymnasiereformen 1992 blev barnskötarutbildningen aldrig godkänd av arbetsgivarsidan och kvalitén kunde skifta. Detta sammantaget spädde på motståndet mot barnskötare som yrkesgrupp.

Problemet är inte att barnskötarna inte behövs. Tvärtom behövs de mer än någonsin ute på förskolorna. Därför är det vansinnigt att barnskötare skall hålla till godo med visstidsanställningar.

I Härryda, i Västsverige och i östgötska Ydre har Kommunal engagerat sig i frågan och varnat för effekten av den här politiken genom skrivelser till kommunen och debattartiklar i lokalpressen. Vikarierar man som barnskötare på en förskollärartjänst kan man inte tillgodoräkna sig tiden, när det är dags att omvandla anställningen till en fast tjänst. Därmed blir man dömd till visstidsanställning.

En av dem som mot alla odds, ändå fått en fast anställning, är Mette Bejerholm-Hansen, barnskötare på Torpstugan, Lerums kommun.

– Att bli barnskötare var ett naturligt val för mig. Redan på högstadiet kände jag efter en praktikplats att det här var ett arbete för mig. Jag valde att gå barn- och fritids-programmet och under mina tre år där blev jag ännu mer säker på att det var rätt för mig.

Mette Bejerholm-Hansen tog studenten 2009 och sökte in till förskollärarprogrammet på Göteborgs universitet eftersom alla sa att det var bättre att läsa vidare.

– Egentligen ville jag bara ut och arbeta direkt. Jag läste en termin, men kände att jag inte riktigt var redo att fortsätta plugga. Jag var skoltrött, men har också dyslexi, vilket gjorde det extra svårt.

I stället började hon som vikarie i barnomsorgen i Lerums kommun.

– Jag blev inringd för jobb varje dag. Ibland kunde det innebära att jag skulle vara på två olika förskolor samma dag, men jag vågade aldrig tacka nej, för då tog de någon annan. Efter ett tag fick jag längre vikariat, men bara ett halvår i taget. Det märktes att cheferna var rädda att jag skulle bli lasad. Varje gång jag närmade mig att bli lasad blev jag uppsagd. Så är det för alla de barnskötare jag känner.

Till slut hade Mette Bejerholm-Hansen turen att få en fast anställning på en förskola hon trivs på. Hon blev lasad till en fast tjänst inom kommunen och tror själv att det berodde på att cheferna inte riktigt hade koll på hur länge hon varit anställd.

Mette Bejerholm-Hansen kan inte se någon skillnad på de arbetsuppgifter hon utför jämfört med sina kollegor som är förskollärare.

– Jag har lika många ansvarsbarn, håller i utvecklingssamtal och dokumenterar på samma sätt som förskollärarna gör. Det enda jag kan komma på som skiljer sig åt, är att de får mer planerings- och mötestid och att de har lärarlegitimation, konstaterar hon.

– Jag är stolt över mitt jobb. Jag tycker att det behövs både barnskötare och för-skollärare på våra förskolor. Jag har tur och arbetar på en bra förskola där ingen ser ner på mig för att jag ”bara” är barnskötare, men jag vet att många av mina kompisar känner så.

Mette Bejerholm-Hansen har inte helt gett upp tanken på att studera vidare till förskollärare, men i så fall blir det för att hon själv vill lära sig mer, inte för att hon är tvungen för att få ett fast jobb.