Hoppa till huvudinnehåll
Av

Hur mycket ska Volvo få pressa oss arbetare?

Färre anställda ska jobba hårdare. Den gamla kapitalistiska visan spelas än en gång på Volvo lastvagnar.


AB Volvo har skapat flera rubriker den senaste tiden. Först meddelade Dagens industri att Volvo skulle spara 3,5 miljarder kronor. 3.000 jobb skulle bort, främst i lastbilstillverkningen. Företaget dementerade genast, i media och på arbetsplatsernas veckomöten.

Några dagar senare meddelades att Volvo Construction Equipment ska göra sig av med 1000 anställda. 150 jobb försvinner i Mellansverige, när tillverkningen av vissa anläggningsmaskiner flyttas till Asien.

Volvo har byggt eller genom uppköp skaffat sig fabriker på alla kontinenter utom Antarktis. Nu ska verksamheterna samordnas och effektiviseras. Så har busstillverkningen i Säffle redan flyttats till Polen.

Som bäst pågår en flytt av jobb från Umeå till Göteborg, från Göteborg till Belgien, från Belgien till Frankrike. Målet är att Volvo ska bli en av de största och lönsammaste i branschen.

Nästa Volvonyhet kom från EU, som anser sig ha belägg för en 10 år gammal kartellbildning mellan Volvo och andra lastbilstillverkare, i syfte att hålla priserna uppe. EU må vara kapitalets union, men myten om den effektiva konkurrenskapitalismen måste försvaras.

Dryga böter hotar därför. Volvo dementerade så klart, men satte samtidigt av 400 miljoner euro för en eventuell fällande dom. Ett belopp i klass med det sparbeting DI skrev om.

På veckomötena har följetongen fortsatt. Vi har fått veta att lönsamheten jämfört med konkurrenterna har rasat sedan 2012. Försöket att bli störst har kanske kostat mer än det smakat?

En fällande dom skulle urholka vinsterna ytterligare. Tuvefabrikens bidrag för att lösa detta bekymmer ska vara att ”uppnå världsklass”. I klartext: Vi arbetare ska jobba betydligt mer för samma lön.

För detta har man för en tid sedan rekvirerat både chefer och rationalise-ringsexperter från Renault.

Man har också hjälp av att facket för några år sedan släppt den gamla avtalsskrivningen om ”beläggning efter maxvariant”. Numera gäller genomsnittsbalansering – vi ska jobba upp oss på lättare vagnar för att sedan glida med längre på tyngre varianter.

Detta trots att flexibiliteten för några år sedan byggdes bort när monteringsflödenas batteridrivna autocarriervagnar ersattes av kedjor i golvet för 300 miljoner kronor.

En återgång till Henry Fords metoder som utan minsta humor kallas ”Future Factory Tuve”. Ett stelt system, där tappad tid inte längre går att arbeta igen, som på ACS-vagnarnas tid.

Flexibiliteten ska nu istället komma genom att vi fläker oss. Kvalitetsproblemen som blir resultatet kontras med småaktiga ordningsregler som mobiltelefonförbud.

Även arbetsväxlingen har inskränkts trots protester från facket, skyddsombuden och en massiv namninsamling. Redan efter den första rationaliseringsrundan är resultatet att allt fler montörer går sönder i allt snabbare takt, medan kvalitets-problemen envist biter sig fast.

Men det är bara början. När slutmonteringen av lastbilshytterna under våren flyttas ned från Umeå ska inga nyanställningar ske. 300 arbetare i Umeå ska i Tuve bli 250, som dessutom ska stampas fram genom rationaliseringar bland oss som idag arbetar där.

Delvis genom att trucktrafiken minskas efter att den ena kedjan gjutits igen (ajöss 150 miljoner kronor) så att förarbetsstationerna kan placeras i ett fiskbensmönster tätt intill flödet, delvis genom nya yamazumi-övningar efter japansk förebild.

Tidigare i år sparkades alla inhyrda ut. Något hundratal Volvoanställda arbetare har förmåtts säga upp sig (och därmed avstå sin återanställningsrätt) genom avgångsvederlag och avtalspension.

Trots en påstådd övertalighet har personalbristen under hösten därigenom blivit så akut att man åter börjat hyra in arbetare. Tillfälligt, sägs det, för målet är att fiskbenet och höjd arbetstakt ska frigöra 20 procent av den nuvarande arbetsstyrkan. Därefter ska ”förbättringarna” givetvis fortsätta. I all oändlighet, är det tänkt.

Den gamla vanliga visan, som sagt: färre anställda ska jobba hårdare. Men nu inte bara för att återställa lönsamheten efter de kostsamma förvärven av konkurrentföretag. Utan också för att kompensera eventuella böter efter en eventuell kartelldom.

Liksom de 150 miljoner kronor som gick förlorade när den ena kedjan gjöts igen bara något år efter att den frästs ned i betongplattan.

Att ledningen som beslutade om den misslyckade 300-miljonerskedjan på något sätt skulle pynta, som göteborgarna säger, för sitt misstag är ju lika otänkbart som att aktieägarna skulle betala tillbaka vad de redan plockat ut i extra hög aktieutdelning tack vare den eventuella kartellen.

Sådan är ju en gång kapitalismen. Det är alltid arbetarna och den breda massan som ska betala. Inte bara för de rikas girighet utan också för konsekvenserna av deras misstag, brott och ogenomtänkta beslut.
John Näsman

Volvoarbetare