Hopplöshet eller kamp mot företagsflyttarna?
Hopplösheten kryper sig på när företag som Ericsson och Electrolux packar och lämnar landet, med arbetslöshet som följd. Men det behöver inte vara så.
– Att Ericsson vill vara kvar i Borås är mycket bra, säger Ulf Olsson (S), kommunstyrelsens ordförande.
– Det är ett tufft läge, men sedan är det bättre än vad de gick ut med i oktober, konstaterar ordföranden för IF Metallklubben på Ericsson.
Att Centrum för arbetsliv och vetenskap i dagarna bjöd in Ericssons ”innovation manager” för att föreläsa i Borås om innovation som konkurrensmedel är närmast ett hån mot de varslade anställda.
– Utmaningen är att hitta de som verkligen vill bidra, var hans budskap.
Ville inte Ericssonarbetarna det?
”Måla inte fan på väggen” uppmanar ledarsidan i Borås Tidning, trots att även klädföretaget Haléns lägger ner, och Brämhults juiceproduktion flyttar till Danmark.
Skribenten läxar också upp alla boråsare som är emot att Ericsson flyttar produktionen till Ungern med att ”nationalism och bytänkande” inte får stå i vägen för de nödvändiga förändringarna.
Lika uppgiven är stämningen i Mariestad, där Electrolux lägger ner tillverkningen av kylskåp. Liksom Ericsson är vitvarujätten ett av de svenska företag som växte sig starka tillsammans med folkhemmet.
Reallöneökningar, modernisering och så småningom miljonprogramsbygget stod för intäkterna och när de anställda var som flest arbetade 152 000 människor, varav 30 000 svenskar i företaget.
Det finns ingen anledning att moralisera över att företagen som har Sverige att tacka för sin framgång och rikedom bara sticker när det passar dem. Det kan vara bekvämt att drömma sig tillbaka till gamla tiders ”folkhemskapitalister” som brydde sig om de anställda och sin hembygd. Sådana finns det inte längre plats för i det kapitalistiska systemet.
Att många arbetare upplever företagsledningarna som mindre empatiska nuförtiden är alltså inte orsak till försämringarna utan en följd av systemets utveckling.
Det kan kännas hopplöst, både för de arbetare som tvingas från sina jobb och för alla som oroar sig för utvecklingen i Sverige. Och visst, om vi låter kapitalet diktera villkoren för samhället och politikerna ha som sin uppgift att skapa ett ”näringslivsvänligt” samhällsklimat, då är det ganska hopplöst för arbetare och vanligt folk.
Men om vi säger ifrån, om vi vägrar gå med på att kapitalisterna lägger ner våra arbetsplatser och flyttar utomlands, om vi vägrar gå med på ytterligare skattelättnader för företagen med offentliga nedskärningar som följd, och om vi vägrar att acceptera en permanent arbetslöshet – ja, då behöver det inte vara så hopplöst.
Det gäller bara att vi kämpar för ett annat samhälle. Ett samhälle som är bra för folkmajoriteten, och inte för den lilla minoriteten som äger.