Högerpiska över arbetslösa

De försämringar av arbetslöshetsförsäkringen som högerregeringen i olika omgångar genomfört sedan 2006 har hela tiden kombinerats med att skuldbelägga de arbetslösa. Frågan individualiseras när möjligheten att få ett jobb sägs handla om den egna förmågan att framstå som attraktiv på arbetsmarknaden. Underförstått att det i slutändan är upp till den arbetslösa om hon eller han förmår få ett arbete eller inte.

Så bestod regeringens insatser när den kapitalistiska krisen drabbade Sverige som värst, med tusentals arbetslösa som följd, av att satsa mångmiljonbelopp på så kallade jobbcoacher. Dessa har ingen annan funktion än att ideologiskt rättfärdiga att den enskilda arbetslösa skuldbeläggs.

För att skuldbeläggningen av de arbetslösa ska vara riktigt effektiv har regeringen också infört en mängd åtgärder som sammantaget inte kan ses som annat än medel för att hota och straffa de som ställts utan arbete; utstämpling med förnedrande Fas 2- och 3-åtgärder som följd, krav på arbetssökande att flytta och risk för sänkt eller helt indragen a-kasseersättning.

Det är mot den bakgrunden man ska se de skärpta krav på arbetssökande som regeringen nu inför från och med den första september. Nu ska arbetssökande månadsvis lämna skriftlig rapport till sin handläggare på Arbetsförmedlingen över sökta jobb. Om rapporten inte kommit in i tid kommer a-kassan omedelbart att underrättas.

Samma sak gäller om den arbetslösa inte sökt ett anvisat jobb eller uteblivit från möte med handläggare. I värsta fall kan den arbetslösa helt förlora sin a-kasseersättning.

För all del så har arbetslösa redan tidigare varit ålagda att muntligen rapportera sökta jobb till sin handledare, och hotet om indragen ersättning är inte heller nytt. Faktum är att i och med de nya reglerna så mildras sanktionerna mot de arbetslösa något. Idag får en arbetslös som vägrar att söka anvisat jobb en nedsättning av ersättningen från a-kassan med 25 procent under en 40 dagarsperiod, vilket motsvarar tio heldagar. Efter 1 september blir motsvarande straff fem dagars avstängning.

Å andra sidan är den nyinförda rapportplikten kopplad till en femdelad straffskala. Första gången den arbetslösa bryter mot reglerna tilldelas denna en varning, sedan blir hon eller han i fallande skala av med ersättningen i en, tre, fem och tio dagar. När den arbetslösa för femte gången inte lämnat den utkrävda aktivitetsrapporten förlorar hon eller han helt sin a-kasseersättning och måste jobba ihop en ny period.

Det är svårt att se någon annan nytta med de nya reglerna än att det handlar om att ytterligare skuldbelägga de arbetslösa. Bakom kravet på rapportplikt finns en underförstådd antydan om att arbetslösa är lata och inte aktivt anstränger sig för att söka jobb.

Men ingen kan väl på allvar tro att fler kommer att få ett arbete bara för att de blir tvungna att skriva en rapport en gång i månaden, med undantag för den extra personal som a-kassorna nu tvingats att anställa.

Det nya systemet kommer av förklarliga skäl att skapa en ännu mer tungrodd och med all säkerhet krånglig byråkrati, till nackdel för såväl de arbetslösa som de som ska administrera de inlämnade rapporterna eller utdela de olika straffen till de som försummat sin rapportplikt.

I skrivande stund är såväl Arbetsförmedlingen som A-kassornas samorganisation i full färd med att räkna ut hur de varje månad ska hantera de hundratusentals rapporter som kommer att lämnas in framöver.

Samtidigt tvingas arbetslösa till ännu ett stressmoment, som inte blir mindre av att information om de nya reglerna lyser med sin frånvaro på såväl Arbetsförmedlingens som A-kassornas samorganisations hemsidor. Detta trots att till exempel A-kassornas samorganisation, enligt samtal med biträdande kanslichef Katarina Mattson, arbetat med att anpassa verksamheten till de nya reglerna sedan i maj.