Tungt när Ericsson lägger ner i Katrineholm
Trots vinst och höjd aktieutdelning tänker Ericsson lägga ner sin anläggning i Katrineholm. Metallklubbens ordförande tycker att företaget är skyldigt att ta sitt samhällsansvar.
Ola Orre är metallklubbens ordförande på Ericsson i Katrineholm. Dagen efter det dystra beskedet möter han upp utanför grindarna. Hans min är sammanbiten, tyngd av situationens allvar. Nerläggningen är ett hårt slag mot de anställda.
– Totalt räknar vi med att 480 personer drabbas, förklarar han. 140 metallare och 260 tjänstemän. 50-60 personer är anställda via bemanningsföretag. Lägg därtill olika kringfunktioner som städ, byggnation och restaurang. Det är klart att många är ledsna idag, andra arga och besvikna.
Ericsson menar att nerläggningen både är strategiskt och ekonomiskt nödvändig. Strategin går ut på att minska produktion i egen regi och lägga över den på underleverantörer. De senare förväntas vara mer flexibla och kapabla att möta svängningar på ett kostnadseffektivt sätt.
– Företaget går med vinst och höjer aktieutdelningen, fortsätter Ola Orre. Samtidigt vill de spara nio miljarder under en treårsperiod. Det är motsägelsefullt. Vi måste åtminstone få se de siffror och fakta som ligger till grund för deras beslut.
Ola Orre vill inte kommentera uppgifterna i media om att Ericsson tänker flytta produktionen till Polen. Men han anser att företaget hade kunnat göra mera för att rädda anläggningen i Katrineholm. Enligt planen ska företaget avveckla allt på orten innan 2015 års utgång.
– Metallklubben har tidigare sagt att vi vill göra en översyn av verksamheten, berättar han. Både av arbetsmiljö- och effektivitetsskäl. Kostnadsskillnaderna mellan olika länder är inte större än att vi skulle kunna klara av att vara konkurrenskraftiga.
Ericsson har ingen anledning att klaga på det lokala företagsklimatet. Vägar, bostäder och samhällsservice finns på plats. Ändå vill de lägga ner och flytta. Ola Orre anser att kommunen har gjort allt som varit möjligt inom lagens ramar.
– Vi har all rätt att kräva något tillbaka av Ericsson, understryker han. Ericsson har ett moraliskt samhällsansvar. De har förlitat sig på arbetskraften och kommunen. Nu är det deras skyldighet att rätta till situationen.
Metallklubben har kontakt med andra fackföreningar och klubbar på Ericsson. Utöver förhandlingar förväntar de sig någon form av omställningspaket från företaget. Ola Orre tycker att samhället bör skjuta till med omskolning och utbildningsinsatser.
– Ledningen och ägarna har i princip rätt att göra vad de vill, konstaterar han. Jag kan hålla med om att det vare sig är rimligt eller moraliskt försvarbart. Men det är så samhället ser ut. Vi har själva valt det och då får vi acceptera det.