En vanlig dag på jobbet

Klockan är fyra på morgonen en torsdag i slutet på juni, och centrala Stockholm är näst intill folktomt. Så när som på nattbussarna och en och annan taxibil är det lugnt i trafiken. Tunnelbanorna och pendeltågen har ännu inte börjat gå. På gatorna släntrar några enstaka överförfriskade och villrådiga ungdomar runt sedan de sista krogarna har stängt för natten.

Men i ett garage under Vanadisberget råder det full aktivitet. Här börjar varje morgon Stockholms sopgubbar sin arbetsdag. I fikarummet intas morgonkaffet samtidigt som körscheman studeras och de enorma nyckelknipporna till stadens soprum fördelas. Därefter går de iväg, två och två, till sopbilarna som står parkerade i långa rader för att ge sig iväg och tömma stadens alla soprum.

Här träffar vi Peder Murell, renhållningsarbetare med tio år i yrket, för att följa med under en arbetsdag.

– Det här är ett speciellt yrke. Vi som trivs stannar länge, medan de som inte gör det försvinner fort, berättar Peder Murell när vi lämnar garaget och kör i riktning mot Slussen och Södermalm.

Peder Murell gjorde sig känd som talesman när renhållningsarbetarna i Stockholm tog strid för att försvara sina löner och arbetsvillkor. Den här dagen jobbar han tillsammans med sin pappa, Kjell Murell. Han är pensionär sedan två år men hoppar in och tar något arbetspass emellanåt för att täcka upp vid sjukdom och semestrar.

– Farsan är en av de få som arbetat i det här yrket i fyrtio år och orkat stanna till han fyllt sextiofem, berättar Peder Murell.

Kjell Murell protesterar, han kan nämna åtminstone tre eller fyra personer till som jobbat till den lagstadgade pensionsåldern. Ändå är det talande. Arbetet är tungt och många renhållningsarbetare drabbas av förslitningsskador i nacke och knän. Som i så många yrken överskuggas de positiva sidorna av tuffa arbetsförhållanden och att löner och villkor är under attack.

Men sopgubbarna i Stockholm utgör ett positivt inslag i en alltmer passiv och stillatigande arbetarklass. Efter att ha genomfört en vild strejk och flera andra uppmärksammade aktioner de senaste åren har de visat att ett enigt och stridbart arbetarkollektiv kan kämpa och försvara sina rättigheter.

– Jag önskar att fler arbetargrupper går ihop och säger ifrån. Jag uppmanar faktiskt till vilda aktioner. Det går att förändra sin situation om man kämpar, säger Peder Murell.

Första anhalten är en sidogata till Götgatan. De båda sopgubbarna skrider vant till verket. I ett raskt tempo och med väl inövade rörelser tömmer de soprum för soprum längs med gatan.

Bebyggelsen i Stockholms innerstad, med sina gränder, bakgårdar och trånga källarutrymmen, bidrar till den tunga arbetsmiljön. Att kärlen ofta är överfulla gör inte arbetet lättare. Likaså påverkar vädrets makter, inte alla arbetsdagar är som denna soliga sommarmorgon. Även när trottoarerna kantas av meterhöga snödrivor ska soporna hämtas.

– Många börjar som sommarjobbare och trivs när det är varmt ute. Sedan blir de kvar, och när vintern kommer upptäcker de att det kanske inte är lika kul längre, berättar Peder Murell.

Kjell Murell som arbetat i branschen sedan slutet av 1960-talet kan berätta att förbättrad arbetsmiljö varit en kampfråga under lång tid.

– På den tiden jobbade vi sexdagarsveckor, det var trångt och dåligt upplysta gator. 1975 gick vi ut i en två veckors lång vild strejk i protest mot bland annat den dåliga arbetsmiljön. I tidningarna skrev de att de var en lyxstrejk. Efter det köpte jag inte Aftonbladet på tjugo år.

Sedan dess har de tekniska hjälpmedlen blivit bättre och soprummen har byggts om och gjorts lättåtkomligare. Men den nyliberala samhällsutvecklingen har skapat nya hot mot renhållningsarbetarnas arbetssituation. Konkurrensutsättning och återkommande upphandlingar skapar stress och sätter press på löner och villkor. De offentliga upphandlingarna är något av ett rött skynke för Peder Murell.

– Det är ett sjukt system. Samhället har byggt upp fungerande verksamheter, sedan har de raserats när de privatiserats. Det finns inte någonstans där det har blivit bättre för kunderna. Det har definitivt inte blivit bättre för oss arbetare.

Sopentreprenörerna tar hem kontrakten genom att dumpa priserna, och kalkylerar med att arbetarna får stå för kostnaderna genom sänkta löner. Politikerna som genomför upphandlingarna ifrågasätter inte underbuden, det är principen lägst bud vinner som gäller. Sopgubbarna har i sin tur vägrat att acceptera lönesänkningar.

– Vi har sagt stopp, att de får klara sig utan oss i så fall. Varför ska vi betala företagens vinster, undrar Peder Murell.

I Stockholms innerstad gäller fortfarande det ackordslönesystem som baseras på en poänglista. Enkelt uttryckt innebär det att alla arbetsmoment som renhållningsarbetarna utför räknas om i poäng som lönen baseras på. Systemet ger arbetarna betalt i förhållande till hur mycket de arbetar, och det ger också ett inflytande över arbetssituationen.

Arbetsköparna har gjort oblyga försök att avskaffa poänglönesystemet. Genom att ideologiskt angripa lönerna som en ”1970-talsprodukt” och anklaga arbetarna för att åsidosätta arbetsmiljön för att tjäna ihop till ”direktörslöner” har de försökt vinna stöd för sina attacker på arbetarna. Peder Murell tillbakavisar resonemanget.

– Vi kräver inga direktörslöner utan att få betalt för det arbete vi utför. Och jag tror inte att företagen skulle belasta oss med mindre arbete om vi accepterade månadslön. Lokalt har vi själva krävt och förhandlat fram ett belastningstak vilket innebär att vi inte får arbeta hur mycket som helst.

När entreprenören Liselotte Lööf AB vintern 2009 försökte införa månadslön mot arbetarnas vilja var det ett uppenbart brott mot kollektivavtalet.

Sopgubbarnas svar blev en framgångsrik vild strejk. Arbetsköparna tvingades att backa, men ett år senare dömde Arbetsdomstolen till företagets fördel och gav sanktion åt att bryta mot kollektivavtalet under pågående avtalsperiod. Men inte heller klassjustisen kunde rå på arbetarnas enighet. Efter att i tre veckor ha arbetat strikt efter arbetsmiljölagen och sopbergen började växa runt om i Stockholm så kröp arbetsköparna till korset.

– Det är en gammal sanning som står sig, att enade är vi starka, säger Peder Murell. Men det har varit ett slitigt att hela tiden kämpa emot. Vi motarbetas från flera håll, och medan vi offrat vår fritid för att hålla möten och planera aktiviteter så har vi en motpart som bekämpar oss på arbetstid.

Trots att de arbetar för olika företag så har sopgubbarna hela tiden sett till att agera som ett kollektiv och gemensamt fatta beslut på stormöten.

– Vi ser till att förhandla i grupp. Blir en av oss illa behandlad har vi varit tydliga med att då slutar vi allihop. De offentliga upphandlingarna innebär att jag mycket väl kan arbeta på ett konkurrerande företag om några år. Vi tjänar på att hålla ihop.

Från Götgatan rör vi oss sakta framåt längs Södermalm, gata för gata, gränd för gränd och soprum för soprum. Staden tycks ännu ligga i dvala. I alla fall det Stockholm vi känner från tidningarnas och tv:s värld. Den trendmedvetna medelklass som Södermalm är känt för lyser med sin frånvaro.

Istället möter vi gatsopare, anläggningsarbetare och taxichaufförer. Vi ser städare, restauranganställda, tidningsbud och andra som utför sitt arbete nattetid på väg hem för några timmars sömn. Och när klockan hunnit bli sju kan vi dricka vårt morgonkaffe på ett genuint arbetarfik som serverar smörgåsar med ägg och falukorv som pålägg. Så här tidigt på morgonen är det arbetarnas stad. Än dröjer det några timmar innan lattefiken och surdegsbagerierna slår upp sina portar.

På kaféet hälsar de båda sopgubbarna vant på ägaren och växlar några ord med taxichaufförer som också tagit morgonfika. Renhållningsarbetarna blir kända ansikten längs med sina rutter.

När vi fått in kaffe, gröt och mackor fortsätter samtalet om de senaste årens strider. Samtidigt som sopgubbarna lärt känna styrkan i ett enat kollektiv har de också fått uppleva svagheten i sin egen fackförening.

– Den stora frågan är hur man kan göra om facket. Inom Transport finns det bra folk lokalt, men vi måste få bort de som sitter i ledningen. De har glömt bort varför och för vilka de sitter där, anser Peder Murell.

Besvikelsen kommer ur förra årets avtalsrörelse när förbundsledningen skrev under ett rent svekavtal. Facket utlyste visserligen en övertidsblockad, men avtalet skrevs på innan stridsåtgärderna hann ge kännbar effekt.

– Vi hade stridsviljan, vi kunde ha promenerat fram till segern.

Trots kritiken mot Transportledningen berättar Peder Murell att sopgubbarnas kamp fått honom att inse vikten av facklig organisering.

– Mitt första jobb var som kock på en restaurang. Ungefär samtidigt var det en stor strejk. Efteråt var facket nöjt och sa att vi fått ett bra avtal. Men det visade sig bara ge oss en krona mer i timmen. Då gick jag ur facket, jag trodde jag kunde klara mig bättre ensam.

– Det var först när jag började köra sopor och vi började ta strid i de här frågorna som jag insåg vad facket står för. Att det handlar om solidaritet och att vi är starka tillsammans. Tyvärr är det få i min generation som har fått uppleva vad det innebär att gå samman och kämpa.

Peder och Kjell Murell anser båda att facket är för dåligt på att ta tillvara på arbetarnas engagemang.

– När facket väl kallar till möten är det så mycket formaliteter, det är kanske först under punkten övriga frågor där vi kan få ta upp våra frågor, säger Kjell Murell.

– När vi samlat till egna möten har entusiasmen varit stor, jobbarkompisarna har som regel väldigt mycket att ta upp till diskussion bara de får chansen.

När kaffet är urdrucket fortsätter vi vår färd mellan Södermalms soprum. Det finns sopor att hämta på de mest skiftande ställen. Vi åker ner i Icas gigantiska garage under butiken vid Medborgarplatsen, och vi snirklar oss upp för gränderna till legendariska området Vita Bergen där vi också kan passa på att njuta av en magnifik utsikt över Stockholm.

Samtidigt börjar Söder skifta karaktär. De arbetare vi såg under de tidiga morgontimmarna blir färre. Istället ser vi allt fler propert och moderiktigt klädda män och kvinnor komma jäktande ur bostadshusens portar. En del tillsammans med barnen på väg till förskolan. Andra har hunnit påbörja arbetsdagen på väg till kontoret, inbegripna i engagerade telefonsamtal redan när de lämnar lägenheten.

De flesta bostadshus som vi hämtar sopor i innehöll tidigare hyresrätter. Idag är de, efter de senaste årens ombildningshysteri, exklusiva bostadsrätter. Den borgerliga bostadspolitiken påverkar även sophämtningen.

– När det här var kommunala hyresrätter så betalade hyresvärdarna lite extra för att soporna skulle hämtas oftare. Idag är det tvärtom, fastighetsägarna vill betala så lite som möjligt. Det innebär överfulla sopkärl och tyngre arbete för oss, berättar Kjell Murell.

Arbetet förutsätter fysisk styrka. Men yrkesskickligheten består inte bara i monotona och tunga lyft. Renhållningsarbetarnas lokalkännedom, kunskapen om virrvarret av soprum runt om i Stockholm, gör att de inte kan bytas ut hur som helst. Det har gjort det svårt för företagen att anlita strejkbrytare eller bemanningsföretag.

– Det här är vår starkaste tillgång, säger Peder Murell med en gest mot den långa raden av nyckelknippor som hänger under sopbilens instrumentpanel.

Företagen har försökt beordra arbetarna att dokumentera sina arbetsmoment och göra kartor över soprummen. Sopgubbarna vägrar. Entreprenörerna kan ta hem kontrakt i offentliga upphandlingar och ställa krav på lönesänkningar. Men yrkeskunskapen finns hos de som hämtar soporna. När sopgubbarna mangrant åkt in till företagets kontor, kastat nyckelknipporna på golvet och sagt ”hämta soporna själva”, ja då har det inte heller varit läge för lönesänkningar.

– Politikerna och entreprenörerna vill att det ska vara ett genomgångsyrke som man jobbar i som ung, fortsätter Peder Murell.

– Jag förstår inte varför man inte ska kunna arbeta med samma yrke hela livet. Det handlar bara om att pressa lönerna neråt.

När alla soprummen längs med rutten är tömda är det ännu bara tidig förmiddag. För oss som utomstående har vi imponerats av det höga tempot i arbetet. Men Peder och Kjell Murell försäkrar att de jobbat långsammare än vanligt för att hinna med att berätta om sitt arbete för Proletärens läsare.

Innan det är dags att avrunda arbetsdagen går färden mot kraftvärmeverket i Högdalen där hundratusentals ton sopor årligen omvandlas till el och fjärrvärme. När vi börjar närma oss ser det ut som ett lämmeltåg av sopbilar framför oss, alla på väg in i den stora byggnaden för att tömma dagens last.

Sedan återvänder vi dit vi började, till garaget under Vanadisberget. Innan vi skiljs åt återkommer samtalet en sista gång till sopgubbarnas framgångsrika aktioner. Tack vare att de insett styrkan i att agera som ett kollektiv så gäller ännu lönevillkor som är historia i resten av landet.

– Våra kollegor jobbar som satan och tjänar nästan ingenting, säger Peder Murell. Vi har försökt få resten av kåren att hänga på. Nu känns det som att de börjar vakna till lite grann. Men vi kan inte ta striden åt dem, det måste de göra själva.

• Hur ser du på framtiden, kommer ni även framöver att ha kvar era nuvarande löner här i Stockholm?
– Vi har gjort ett antal lyckade aktioner som har stärkt oss. Det är viktigt att vi har vunnit flera segrar som alla kan relatera till. Så länge vi orkar fightas tror jag att vi kan behålla vårt nuvarande lönesystem, avslutar Peder Murell.