Bristen på insyn är upprörande

Då har även det fack jag tillhör, Elektrikerna, rott hem ett nytt avtal. Att det blev ett treårigt avtal av ett samlat värde på 6,8 procent var föga förvånande.

Det kom ju industriparterna överens om redan innan, det som blir det så kallade ”märket”. Ett numera ökänt och hatat ord bland många arbetare. Vi visste ju faktiskt redan innan det första avtalet skrevs på för i år att vi skulle följa märket.

Det hade våra förhandlare, vår förbundsledning och våra ombudsmän gjort klart för oss redan innan. Så man frågar ju sig varför LO ens samlar de olika förbunden för att gemensamt komma fram till någon form av samordning inför avtalsrörelsen. Det är ju ändå IF Metall och dess motpart som bestämmer vad resten av Sveriges arbetare ska få betalt.

Inför denna avtalsrörelse var LO-samordningens krav 2,8 procents löneökning i ett kort ettårigt avtal. 2,8 procent är bara det för lite med tanke på de enorma profiter som görs inom produktionen i Sverige. Men låt gå för ett kort avtal. Kanske har kapitalismens kris, åtminstone kortsiktigt, dämpats något nästa år. Då är förhandlingsläget bättre än idag.

Men inte ens dessa defensiva krav från samordningen kunde IF Metall stå upp för. Förbundet skrev ett långt avtal mitt i en ekonomisk kris och med en procentuell löneökning som knappt når över inflationen. Som pricken över i:et öppnar IF Metall för ytterligare flexibla arbetstider, vilket ger mer makt åt arbetsgivare att bestämma vilka tider någon ska arbeta.

Elektrikerna hade tidigare i år en annan strid gentemot vår arbetsgivare, EIO. Den som handlade om vårt inkasseringsavtal. EIO ville säga upp det, punkt slut. Vi ville ha kvar dagens system som ger en trygg ekonomi för vår fackförening och som underlättar för en rättvis medlemsavgift beroende på vad man har i lön. Vi gick segrande ur den striden och har våra förhandlare och ombudsmäns ord färskt i minnet: ”Vi behöver inkasseringsavtalet för att kunna skriva bra avtal i framtiden”.

Bara några veckor senare sitter man här och läser vad det var för avtal våra förhandlare undertecknade. Ett lika uruselt lönepåslag som svikarna i IF Metalls ledning skrev på. Ett lika långt avtal mitt i en ekonomisk kris. Vår förbundsledning försöker stoltsera med att vi får vara lediga sex timmar mer per år fram till 2016. Kommentar överflödig.

Men det som förvånar mest är hur förbundet omförhandlade vårt ackordssystem. Vårt ackord har en rejäl fördel. Inte nog med att vi kan påverka vår egen lön och ta ut en relativt bra förtjänst om vi gör ett bra jobb. Ackordsöverskottet jämnar dessutom ut eventuella löneskillnader. Även om min kollega skulle ha en högre månadslön än mig, eller vise versa, så har vi samma förtjänst efter att ackordet har betalts ut.

Detta ökar givetvis sammanhållningen, att alla drar mot samma mål. Det gör också att arbetsplatser vars anställda jobbar på ackord ofta har samma månadslön för alla anställda. Något som är mycket ovanligt i dagens individsamhälle.

Tyvärr är detta nu ett minne blott. Elektrikerna har med det nya avtalet gått med på att ackordet till viss del ger ett ökat påslag för den som har en högre månadslön. Detta ger i sin tur många arbetsgivare argument för att börja sätta individuella månadslöner.

För var så säker, detta är vad många arbetsgivare väntat på. Härska genom att söndra, splittra kollektivet. Även de små kollektiven i arbetslagen ute på byggena. Ge den ena lite mer och den andra lite mindre så finns inte samma sammanhållning kvar.

Förbundsledningen försvarar denna försämring med att vi i utbyte fick en ökad del av ackordet efter den så kallade brytpunkten. Det kan ge ett högre ackord. Men väger man dessa två delar mot varandra så gick arbetsgivaren helt klart segrande ur den förhandlingen.

Det som upprör allra mest är den totala brist på demokrati som genomsyrar Elektrikerna, liksom de allra flesta fackförbund i Sverige. Inte ett ljud om att denna viktiga principfråga var på väg att omförhandlas. Varför frågade förbundsledningen inte medlemmarna vad vi tycker? Varför gick de inte ut med lika hårt varsel när en sådan här viktig principfråga fanns på dagordningen, när man bara för några veckor sedan var beredda att ta ut 15 procent av medlemskåren i strejk för att försvara vårt inkasseringsavtal?

Fackföreningarna gräver sin egen grav med hemlighetsmakeriet, med bristen på insyn från medlemmarna om vad det egentligen är de förhandlar om ”där uppe”. Varför tror de egentligen att LO tappar medlemmar?

Men skam den som ger sig. Jag ser fram emot nästa medlemsmöte och hoppas att någon av våra ombudsmän då får kläderna varma av några av oss få som ändå söker sig dit. För trots bristen på engagemang idag så vet jag att det finns många elektriker som vill ha en förändring. Det är dags att vi gör något åt det också.

Jens Hardewall

Elektriker