Brevbäring i ständigt krisläge

– När jag arbetade var det så att normala dagar hann man bli klar om man arbetade som en dåre. Så fort det inte var normalt sprack det och då uppstod panik.

Anna-Karin Sparredal jobbade i 32 år som brevbärare i Majorna i Göteborg men är numera pensionerad. Gustaf Lindblom som sedan sju år arbetar som brevbärare i samma stad stämmer in i hennes beskrivning av arbetet.

– De har dragit tumskruvarna så hårt att det inte finns utrymme för sämre dagar utan att det blir övertid.

Utöver den dagliga stressen berättar de båda om känslan av att aldrig räcka till och att det arbete man utför inte är nog. Omläggningarna kommer tätt och Anna-Karin Sparredal hann uppleva många under sina år på Posten.

– En omläggning är en jätteomställning med större turer, mer arbete och nya arbetstider, berättar hon. Och när man har tagit sig igenom den processen går det två månader och så talar de om att det kommer en ny omläggning!

– Mentalt arbetar man i ett ständigt krisläge, fyller Gustaf Lindblom i.

I perioder har företaget tagit in bemanningsanställda för att posten ska komma ut men Gustaf Lindblom säger att det just nu går åt andra hållet.

– Nu är det snarare så att de säger upp folk. Till hösten kommer många deltidare och visstidare att få gå.

Han berättar om den senaste rationaliseringen som ska sjösättas på hans brevbärarkontor. För att spara sorteringstid ska de små breven i c5-format inte sorteras med den övriga posten utan tas med ut i en bunt för sig.

– Det blir många flöden att hålla reda på och istället blir turtiden längre. Alla tycker det är idiotiskt.

Gustaf Lindblom berättar om systemet med depåer dit posten körs efter sortering på brevbärarkontoret. När man jobbar i depåerna går man brevbäring hela arbetsdagen och sorterar inget.

– De veckor när jag jobbar där uppe är min arbetsdag drygt sex timmar, så för att komma upp i heltid får jag jobba tio timmar andra veckor. Men sextimmarsdagarna blir ofta längre på grund av övertid.

Grunden för den kaosartade situationen som råder på Posten lades redan 1993-94 när statliga Postverket bolagiserades och postmarknaden avreglerades. Delar av postmarknaden öppnades för konkurrens, men stat-liga bolaget Posten var och är fortfarande tvunget att garantera postgången för hela landet.

– De privata bolagen som Bring Citymail kan välja att plocka russinen ur kakan, berättar Gustaf Lindblom. Men de slipper dela ut post i Kiruna och Torneträsk där utdelningen är en ren förlustaffär.

Bring Citymail, som ägs av norska staten genom Posten Norge, har mycket riktigt koncentrerat sig på storstadsregionerna och andra delar av landet där hushållen ligger tätt och vinsten per försändelse är hög.

Den minskande mängden brev är en stor anledning till de ständiga effektiviseringarna inom Posten, eller Postnord som är namnet på koncernen som bildades i och med sammanslagningen med Post Danmark 2009.

– Även om det är lite post måste man gå till alla ställen, kommenterar Anna-Karin Sparredal. Man måste upp till tredje våningen även om det bara är ett enda brev till den uppgången.

Trots den fallande brevvolymen menar Gustaf Lindblom att Posten fortsatt har en viktig uppgift att fylla.
­
– Posten är en bransch på dekis men infrastrukturen är viktig. Folk kommer ändå att behöva skicka brev och paket. Därför är det helt idiotiskt att Posten ska gå med vinst.

Anna-Karin Sparredal menar att det är just Postens vinstkrav som gör att de fallande brevvolymerna är ett problem.

– Annars hade vi ju inte haft något emot att det skickades färre brev. Då kunde vi brevbärare ta det lugnare.

Hon jämför med den ökade hetsen på brevbärarna som kom med införandet av sorteringsmaskiner.

– Man skulle kunna vända på det och säga ”vad bra att man kan låta maskinerna sortera så att vi arbetare får det lättare”. Men den tekniska utvecklingen är inte på vår sida, utan den ökar bara belastningen och stressen på oss.

Både Gustaf Lindblom och Anna-Karin Sparredal är kritiska mot fackförbundet Sekos flathet mot Posten.

– Visst, de lämnade in en namninsamling till politikerna, men det känns lite sent omsider, säger Gustaf Lindblom. Och de för aldrig fram några krav i avtalsrörelsen om hur arbetet organiseras. Det är visserligen inget unikt för Seko Posten utan facket i stort.

– Vi har en ordförande här i Göteborg som kan vara lite radikal i käften men det betyder ingenting, säger Anna-Karin Sparredal.

Hon berättar att hennes kollegor ofta velat strunta i facket och strejka vilt men att de inte vågat.

– Då skulle vi hamna utanför på lastbryggan och där är arbetslösheten skyhög. Och man sätter sig inte frivilligt i arbetslöshet. Den höga arbetslösheten är ett jätteeffektivt sätt att få folk att acceptera dåliga villkor på jobbet.

Det som krävs är ett tryck underifrån både gentemot facket och mot politikerna.

– Brevbärare och terminalarbetare behöver rikta ett organiserat motstånd mot politikerna och de politiska besluten, konstaterar Gustaf Lindblom.

– Och ett tryck från alla arbetare skulle tvinga facket att agera, avslutar Anna-Karin Sparredal.