”Bemanning ställer arbetare mot arbetare”

Som 19-åring började Tomas Strömberg på AAK, den världsledande matoljefabriken i Karlshamn som i folkmun kallas Sojan. Fortfarande efter snart 30 år är han kvar på arbetsplatsen, men sedan några år inte längre som anställd på AAK.

Tomas Strömberg och hans arbetskamrater inom områdesservice är numera bemanningsanställda. Givetvis med samma arbetsuppgifter som tidigare.

– Bemanningsföretagen måste förbjudas eftersom de är ett av vår tids största gissel. När bemanningsföretag kommer in på arbetsplatsen ställs arbetare mot arbetare. Det fungerar på samma sätt som arbetskraftsimport, säger Tomas Strömberg.

Tanken från företagen var att de som bemanningsanställda skulle tvingas sälja sin arbetskraft till ett lägre pris. Men i snart fyra år har de genom envis kamp lyckats få behålla IF Metalls bättre avtal istället för bemanningsföretagets avtal med LO-förbundet Fastighets.

Tomas Strömberg och hans arbetskamrater vägrar envist att byta fackförbund. De är kvar på sin gamla arbetsplats, de är kvar i sitt fackförbund, men då de inte längre är anställda av AAK får de inte vara med på IF Metalls klubbmöten.

Av det egna facket förbjuds de att delta i de kollektiva diskussionerna om förhållandena på ”sin” arbetsplats. Deras ärenden hanteras numera av avdelningens ombudsman.

– Enda sättet att stoppa bemanningseländet är kollektiv kamp underifrån. Först som sist måste vi få facket att sluta acceptera bemanningsföretagen.

Vi träffas efter arbetstid utanför porten till AAK som Tomas Strömberg passerade första gången 1986. Regndiset som den lätta vinden för in från Hanöbukten förmörkar novembereftermiddagen. Det blir en snabb fotografering innan vi beger oss till den närbelägna bokhandeln Röda Stjärnan i centrala Karlshamn.

Över en kopp kaffe berättar Tomas Strömberg om Sojan som när han fick jobb hette Karlshamns AB och som då ägdes av KF, Kooperativa Förbundet. Då var fabriken om inte en mönsterarbetsplats så betydligt mer välskött. Skinande rent i lokalerna, kunnig personal, tekniskt kompetenta chefer.

I 1990-talets nyliberala tidsanda sålde det socialdemokratiskt styrda KF först bort Sojans livsmedelsproduktion för att 2001 sälja kärnverksamheten, tillverkningen av vegetabiliska oljor till monopolkapitalisten Melker Schörling.

– Då började uppsägningarna. Först genom att företaget börsnoterades, sedan genom en fusion med danska konkurrenten Aarhus då det nya namnet AAK, AarhusKarlshamn, såg dagens ljus, förklarar Tomas Strömberg.

– En fusion tjänar till att ändra konkurrensförhållandet, vilket leder till ekonomiska besparingar och nedskärningar. Idag finns det nästan ingenting kvar av den danska verksamheten.

I tio år jobbade Tomas Strömberg i produktionen med dunktappning. Så kom en nedgång i produktionen och det fanns ingenting att göra.

– Vi kunde sitta och titta när solen gick upp och tills den gick ner. Då argumenterade jag för att vi skulle permitteras. För det blev jag tvångsplacerad att utföra målningsarbeten. De sa att jag och en arbetskamrat hade för dåligt inflytande på varandra och andra.

Nästa steg var att han blev uppsagd. Tomas Strömberg är övertygad om att det berodde på att han är kommunist, att AAK försökte ta chansen att bli av med en för dem besvärlig arbetare.

Men företaget fick backa. Tomas Strömberg fick stanna kvar på företaget, men inte i produktionen utan han flyttades till den typ av arbetsuppgifter han har ännu idag.

Förr var det mycket industrirengöring, att sköta den interna avfallshanteringen. Dessutom att handha den stora industrifastighetens grönområden, gator, vägar, snöröjning och järnvägsspår samt ren sophantering, inklusive trasiga lastpallar och skrotcontainers.

Så gick några år då kooperativt ägda Sojan privatiserades genom försäljningen till Melker Schörling. Personalnedskärningar blev en realitet för arbetare och tjänstemän. När Tomas Strömberg började på Sojan var arbetsstyrkan över 1000 personer, idag är den mer än halverad.

– Vi var 23 personer som sades upp och jag var den med längst anställning. Då satte de mig som vikarie i laboratoriedisken. Jag fick en månad, som förlängdes till tre månader, som förlängdes igen.

– Det fanns en regel som sa att den som var vikarie inte fick söka fasta jobb. Med tiden så återanställdes den ena efter den andra av mina uppsagda arbetskamrater, men jag fick inte ens söka jobben.

– Så gick det tre år och sedan sparkade de mig. Folk var så uppskrämda att de höll käften.

Men facket insåg att här hade företaget gått för långt. LO tog tag i Tomas Strömbergs ärende och skulle dra det till AD.

– Jag gick hemma utan lön i fem månader, fick hålla tillgodo med A-kassa på 70 procent. ”Det här vinner vi”, sade de från LO. Vilket företaget tydligen insåg för då dealade de med LO. Resultatet blev att jag anställdes på Sojan igen, men fick ingen ersättning för tiden utan jobb.

– Vad kunde jag göra, när LO:s representant sa att de anser att jag ska ta detta?

• I tre år var du åsidosatt, i praktiken utan jobb. Hur orkar en vanlig arbetare med något sådant?
– Jag vet att jag har rätt och att de har begått klavertramp. Som kommunist inser jag att varje arbetare måste slåss för sin rätt och sitt jobb. Vår uppgift är att få arbetskamrater att inse att denna gång är det jag som drabbas. Nästa gång tar de en annan arbetare. Det sista jag gör är att vika ner mig, så kanske den där nästa gången skjuts på framtiden.

– Jag höll också kontakt med facket varje vecka. För att pusha på. Det var bara någon gång under alla dessa år, när de behövde veta något, som någon facklig företrädare hörde av sig till mig.

I tio år var Tomas Strömberg kontaktombud för IF Metall på Sojan. Han säger inte utan viss stolthet att han aldrig missade ett möte. Men hans erfarenheter av fackliga företrädare på klubbnivå är att det finns en symbios mellan företag och fack.

– Jag började ifrågasätta allt mer i slutet av 1990-talet. När företaget började betala oss arbetare för att vi ska vara med i facket så insåg jag hur det är ställt.

När allt fler började tala om att lämna IF Metall fick alla anställda 300 kronor om året för att de var med i facket. Nu är det höjt till 350 kronor. Det finns bara ett skäl för företaget till detta. För att det är lönsamt.

– Det är många där nere på Sojan som tycker att detta är för djävligt. Dessutom har de folk i bolagsstyrelsen och herrarna i klubbstyrelsen är samma folk som styr de S-märkta kommunfullmäktige. Jag anser att de är köpta i alla led. Den bedrar sig som tror att de gör något för medlemmarna utan att kränga försäkringar.

Kanske är situationen Sojan lite speciell? Här finns fackligt aktiva som var anställda redan på tiden när företaget ägdes av KF, vars direktörer också var sossar. Då facket och företaget på något sätt hade samma tänk.

Visst såg det så ut men Tomas Strömberg tror inte på det som förklaring till fackledningens klassamarbete. Som i den senaste nedskärningen då IF Metall höll med Melker Schörling om nödvändigheten att säga upp anställda trots att vinsten på AAK aldrig har varit större.

– Sossar ser klassamarbetspolitiken som ultimat. De inser inte att arbetsgivarna har sagt upp samarbetet. Det finns ju ingen facklig kamp för någonting.

I snart fyra år har Tomas Strömberg och två arbetskamrater från områdesservice varit anställda av bemanningsföretaget HS Service & Support AB. De ingick i en grupp på tjugotalet anställda på Sojan som AAK sålde ut till olika bolag. För att krydda anrättningen lovades att delar av kollektivavtalet på AAK skulle följa med.

– Jag krävde att hela avtalet skulle gälla. De skrev om vårt avtal tre gånger men vi var ändå inte nöjda. För efter tre år skulle Fastighets sämre avtal gälla. Vår anställningstid på AAK skulle också gälla i det nya företaget.

– Till slut fick vi personliga kontrakt där det förespeglades att avtalet skulle gälla i tre år med option på ytterligare två år. Senare visade det sig att man inte ens dragit sig för att teckna olika avtal med personer med samma arbetsuppgifter. Men facket, chefer på fabriken, ingen ville kännas vide att fanns olika kontrakt.

Tomas Strömberg och hans kamrater har konsekvent vägrat att gå ur IF Metall. Fortfarande har de lön enligt Metallavtalet.

Nu är de inne på fjärde året som bemanningsanställda men trots löftet om option på att avtalet skulle gälla i mer än tre år så har förmåner plockats bort. Detta sedan AAK efter tre år sagt upp avtalet med bemanningsföretaget och krävt billigare avtal. Optionsåren gällde inte.

– Jag krävde samma tillämpning som förr, men Metallklubben vägrar att ta i saken. Konsekvensen är att istället för tre man så blev vi två och en halv. Vi har fått mer att göra. Istället för personalminskning borde antalet anställda ökas med 50 procent för att täcka upp för de ökningar som skett sedan övergången, och de volymökningar som vi vet kommer att ske.

– Vår arbetskamrat jobbar varannan vecka och stämplar för resten. När han fattas finns det ingen som ersätter honom. Vi kan helt enkelt inte sköta jobbet längre på normal nivå. Det retar oss till vansinne att vi blev av med en halv tjänst.

Inköpsavdelningen på AAK ser inte behoven av områdesservice. De tittar strikt ekonomiskt efter en mall. När de gör upp avtalet med bemanningsföretaget. Sedan menar de att arbetarna ska vara flexibla.

– AAK går inte dåligt. Företaget gör miljardvinster. Ändå har de inte råd att ha en viktig verksamhet i egen regi.

– Det är ett hänsynslöst cyniskt utnyttjande av arbetskraft. Arbetsgivarna gnäller över dyra omkostnader, men det är ju de som fått det bäst ställt under Reinfeldts åtta år.

• Ni jobbar med samma arbetsuppgifter som förr. Ni arbetar i samma lokaler som förr. Ni är med i samma fack som förr. Men ändå vill facket inte ha er med i klubben?
– Det mest rimliga är att vi tillhör klubben på AAK. Jag vill kunna prata öga mot öga med en människa när det gäller så viktiga saker som fackliga frågor. Som det är nu kan jag inte ta upp något. Vi bemanningsanställda är helt bortspelade. Bemanningsbranschen fungerar faktiskt mer raffinerat splittrande än när arbetarna på 1930-talet tvingades stå med mössan i hand för att få jobb.

– Att vi ska tillhöra klubben på arbets-platsen är lika viktigt som att vi ska ha samma kollektivavtal som alla andra på arbetsplatsen. Annars dumpas löner, villkor och arbetsmiljö. Arbetarnas enda sätt att slåss för sin rätt är att vi organiserar oss och för fram våra kollektiva intressen. Då får inte facket låta arbetsgivarna splittra föreningen genom bemanningsföretag.