Avtalsrörelsen så här långt – orealistiska lönekrav enligt arbetsköparna
De större LO-förbunden hann presentera sina avtalskrav innan årsskiftet och avtalsrörelsen kan sägas vara igång. Proletären sammanfattar hur läget ser ut mellan fack och arbetsköpare.
Några dagar innan jul kom avtalsrörelsen igång på riktigt när de två största LO-förbunden, Kommunal och IF Metall, utbytte avtalskrav med sina motparter på arbetsköparsidan.
IF Metall och de övriga facken inom industrin har lagt fram krav på löneökningar om 2,8 procent eller 450 kronor i månaden, vilket IF Metalls ordförande Anders Ferbe nu förväntar sig att övriga avtal ska rätta sig efter, enligt det så kallade märket.
Kommunal kräver även de 2,8 procent för sina medlemmar med undantag för undersköterskor med yrkesutbildning som de kräver ska få ytterligare 400 kronor i månaden. Kraven har stöd från IF Metall.
Arbetsköparna inom industrin anförda av Teknikföretagens vd Åke Svensson – som själv har en månadslön på 378.400 kronor – kallar fackens krav för orealistiska och fastslår att eventuella löneökningar måste hamna under en procent, företrädesvis kring en halv procent, men allra helst inget alls.
Fack och arbetsköpare står långt ifrån varandra i sina krav men är överens om att teckna korta avtal på ett år. Att den osäkra världsekonomin kan svänga till endera partens fördel gör dem än mer överens om det.
Kommunals huvudsakliga motpart på arbetsköparsidan är Sveriges kommuner och landsting, SKL. SKL:s förhandlingsdelegations ordförande, socialdemokraten Heléne Fritzon, menar att Kommunals krav på minst 661 kronor mer i månaden är alldeles för högt och att ytterligare 400 kronor till undersköterskorna är fel.
– Om lönerelationerna mellan sektorer ska förändras; om man ska lyfta en hel grupp på det här sättet, så måste verkligen hela arbetsmarknaden vara överens om det, säger hon till tidningen Arbetet.
SKL förordar istället sifferlösa avtal med reservationen för att industrins normerande märke ska hållas. Men samtidigt har man tecknat avtal med andra grupper av offentligt anställda, exempelvis lärare och sjuksköterskor, som resulterat i mycket högre löneökningar. Vårdförbundet tecknade för övrigt ett nytt sifferlöst avtal med SKL redan innan årsskiftet.
Sedan det första industriavtalet tecknades 1997 har regeln varit att industrins parter går före och tecknar ett avtal som sedan alla LO-förbunden ska hålla sig till. Det är detta som kallas märket.
Men sedan LO-samordningen sprack i höstas blir det svårare för IF Metall att hävda märkets giltighet. 6F, som trots namnet är en sammanslutning av fem fackförbund, känner sig inte bundna av något märke. De krav som 6F presenterade i mitten av december innehöll därför löneökningar på minst 3,2 procent eller 800 kronor i månaden.
IF Metalls Anders Ferbe är inte glad över att 6F – om än bara med tiondelars procentenheter – lägger sig över industrins märke. Ännu mindre glada är förstås arbetsköparna i Svenskt näringsliv som klassar 6F-kraven för ”än mer verklighetsfrämmande än kraven från facken inom industrin”. Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne tjänar själv mer än en halv miljon kronor i månaden.
Johan Lindholm, ordförande för Byggnads, som är ett av 6F:s medlemsförbund, försvarar 6F:s krav i Arbetet.
– Vi har en byggboom, och vi har börsbolag som redovisar stora vinster. Våra medlemmar har jobbat ihop dessa vinster, säger han.
De flesta kollektivavtalen går ut den sista mars i år men Kommunals går ut först en månad senare. Härnäst väntar förhandlingarna mellan facken och arbetsköparna. LO:s tredje största förbund, Handels, har ännu inte utbytt krav med arbetsköparna.