Hoppa till huvudinnehåll
Av

Avtal underlättar för bemanningsbranschen

Det var ett historiskt genombrott när LO:s samtliga förbund år 2000 skrev ett gemensamt avtal med Bemanningsföretagen. Ett i omvärlden unikt kollektivavtal med gemensamt lönesystem och fasta anställningar. Men dess värde är omdiskuterat bland klassmedvetna arbetare.


Genom avtalet gav fackförbunden branschföretagen en legitimitet som blev till en välbehövlig skjuts för affärerna. För bemanningsarbetarna gav kollektivavtalet en relativ trygghet vad gäller lön och anställning. Men samtidigt en ur kampsynpunkt besvärande facklig splittring mellan fastanställda och inhyrda. ”Vi är produkter som hyrs ut”, säger bemanningsanställda i vidstående intervju.

De stora vinnarna på bemanningsavtalet är arbetsköparna, såväl de i bemanningsbranschen som de storföretag som i allt större utsträckning hyr in arbetskraft. Kommunisternas ståndpunkt är klar, bemanningsbranschen måste bekämpas politiskt med målet att en gång för alla få stopp på företeelsen privatägda bemanningsföretag. Här har Socialdemokraterna lagt sig fullständigt platt för starka marknadskrafter.

Att över huvud taget skriva ett bemanningsavtal är kontroversiellt. Tänk på att i Sverige var privat arbetsförmedling och därmed också bemanningsföretag förbjudna under femtio år fram till 1993, bara sju år innan bemanningsavtalet såg dagens ljus.

Betänk också att det var arbetarrörelsen, kommunister och socialdemokrater, som var pådrivare för förbudet. Redan i kapitalismens barndom insåg den medvetna arbetarrörelsen att privata arbetsförmedlingar som till en billig penning levererade billig arbetskraft till städernas fabriker var ett stort hinder i den kollektiva lönekampen.

De första inskränkningarna i privat arbetsförmedling tillkom 1884. Men det tog sjuttio år av ofta hårda klasstrider innan de på 1940-talet helt förbjöds som en del i den statligt reglerade arbetsmarknadspolitik som socialdemokratin med kommunistiskt stöd sjösatte efter andra världskriget.

En politik som havererade i 1990-talets ekonomiska kris då efterkrigstidens ”full sysselsättning” nästan över en natt förvandlades till massarbetslöshet. Fullt logiskt avskaffade sedan Carl Bildts borgerliga regering 1993 förbudet mot bemanningsföretag ett systemskifte som Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering efter valet 1994 befäste genom att lämna bemanningsföretagen i fred.

Under resten av 1990-talet lyckades Göran Perssons S-regeringar, som trätt i nyliberalismens tjänst, effektivt smula sönder resterna av den socialt hyggligt välfungerande arbetsmarknadspolitiken.

En omsvängning som genomfördes i stundom öppen strid mot klassmedvetna arbetare och arbetslösa som under några år förenades i en för svensk efterkrigstid ovanlig kampenhet. En klasstrid där den nyliberala segern bäddade för det unika bemanningsavtalet några år senare.

När bemanningsavtalet skrevs under vid millennieskifte sysselsatte den då blott sju år gamla bemanningsbranschen drygt 30000 personer och av dem endast 20 procent inom LO:s avtalsområden. Fjorton år senare har den siffran ökat till 134000 personer varav 40 procent är arbetare.

Omsättningen för företagen inom bemanningsbranschen var år 2014 hela 25 miljarder kronor. Inte undra på att Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström inför de pågående förhandlingarna om ett nytt bemanningsavtal öser lovord över det unika kollektivavtalet med samtliga LO-förbund i en artikel publicerad i LO:s tidning Arbetet.

Henrik Bäckström slår inledningsvis fast att med kollektivavtalet har branschen haft en unik utveckling jämfört med andra länder. ”Det som skiljer den svenska bemanningsverksamheten från övriga Europa är de långa affärerna och de långa anställningarna.”

Avtalskonstruktionen med den samlade bemanningsbranschen och samtliga fack inom LO som parter är ytterligare avgörande skäl till varför Bemanningsföretagens förbundsdirektör framhåller bemanningsavtalet som unikt.

Lika viktigt för bemanningskapitalisterna är garantilön och gemensamma anställningsvillkor. På så sätt kan de ”anställda hyras ut på alla avtalsområden” och Bäckström gör en stor poäng av att bemanningsanställning är ”jobbskapande” och leder till jobb hos annan arbetsgivare.

Branschens snack om jobbskapande är en bluff. Bemanningsavtalet betyder inte någonting för de arbetslösa. Massarbetslösheten består trots över 20 år med bemanningsföretag.

LO ger två grundläggande skäl till varför bemanningsavtalet är av godo. De som jobbar i uthyrningsföretag får samma kollektivavtalade skydd som övriga på arbetsmarknaden. Dessutom minskar risken för konkurrens om löne- och anställningsvillkor vilket innebär social dumping.

Det är en defensiv utgångspunkt där arbetarklassen antingen betraktas som enskilda individer eller reduceras till vad marxister brukar kalla en ”lidande klass”. I båda fallen lyser klasskampsperspektivet helt med sin frånvaro.

Nog kan det tyckas bättre, betraktat ur den enskilde bemanningsanställdas perspektiv, att ha ett kollektivavtal vars avtalstext och försäkringar ger ett hyggligt skydd. Men ur detta inskränkta perspektiv bör den klassmedvetna arbetaren inte betrakta bemanningsföretagen och bransch-avtalet. Bedömningen måste utgå från den kollektiva nyttan. För bara då kan verkligheten förändras.

Det avgörande för kommunisternas bedömning av bemanningsavtalet är den fackliga splittringen vilket grundas i olika anställningsvillkor och som därmed verkar nedpressande på löner och arbetsvillkor.

Men ännu värre med det faktum att med olika avtal och medlemskap i olika fackliga organisationer så fråntas de bemanningsanställda sin fackliga rätt att ställa krav mot det inhyrande företaget vilket ju i praktiken köper arbetskraften av samtliga arbetare som på något sätt är delaktiga i företagets produktion.

När samtliga arbetare på samma arbetsplats inte är med i samma fackförening, det som kallas industriförbundsprincipen, så försvagas den fackliga enheten och därmed möjligheten till effektiv klasskamp. Det är en princip som en gång omfattades av kommunister och socialdemokrater och som hela den på socialistisk grund organiserade fackföreningsrörelsen i Sverige delade.

Med bemanningsavtalet bröt LO:s förbund den viktiga traditionen. Vilket är fullt logiskt sett mot dess historiska svek mot all facklig kamp på klasskampens grund. Därför är kapitalisterna så måna om bemanningsavtalet och därför är kampen mot bemanningsföretag en avgörande fråga för varje klassmedveten arbetare.