Attack mot ackorden

Sedan månader tillbaka har NCC vägrat betala ackordslönen vid de stora ombyggnaderna av Värö bruk, vilket vi rapporterade om genom en krönika från en av de drabbade betongarbetarna i Proletären nr 20. Under den segdragna striden har arbetarna tvingats leva på stupstockslönen 164 kronor per timme, en lönesänkning jämfört med ackordslönen motsvarande cirka 5000 kronor i månanden.

Nu har NCC trappat upp striden genom att ensidigt ge de drabbade arbetarna vid bygget på Värö ytterligare 30 kronor per timme. Byggnads å sin sida drar saken till central förhandling med Sveriges Byggindustrier. Fackets företrädare kör en relativt tuff stil i sina uttalanden:

”NCC försöker förändra kollektivavtalet mitt under rådande fredsplikt”, säger Torbjörn Hagelin, Byggnads avtalssekreterare i ett pressmeddelande och Johan Lindholm, Byggnads ordförande, konstaterar att ”arbetsgivarnas beteende är högst anmärkningsvärt”.

Med lönepåslaget på 30 kronor kan kanske frågan för utomstående betraktare tyckas vara löst på ett någorlunda anständigt sätt. Men NCC:s avtalsvidriga agerande ingår i en långsiktig strategi för att knäcka ackordslönen och istället införa fast månadslön.

I förlängningen vill byggkapitalisterna på NCC åstadkomma permanenta lönesänkningar för alla byggnadsarbetare. Byggnadsarbetare vittnar om att här finns en gemensam strategi från de tre svenska byggmonopolföretagen NCC, PEAB och Skanska. Vid PEAB i Skåne har det enligt uppgifter till
Proletären på senare tid förekommit några bodsittningar kring lönefrågor där företaget kört en tuff linje: Går ni inte tillbaka får ni sparken hela högen.

Förr betraktade kapitalisterna ackordslöner som ett sätt att öka utsvettningen av arbetskraften. Samtidigt var ackorden ett sätt för arbetarna att hålla uppe lönenivåerna. Men sedan decennier har i vårt land särskilt industrikapitalister övergett ackorden och själva blivit pådrivande i införandet av månadslön.

Orsakerna är många men i en allt mer högteknologisk produktion är sätten att pressa ut mesta möjliga från arbetskraften betydligt större än förr. När produktionsmetoderna utvecklas allt snabbare producerar varje arbetare mer per tidsenhet och då ökar också arbetarlönen vid ackord. En konsekvens som företagsägarna vill stoppa.

En annan orsak är Industriavtalet som sätter tak för det kapitalister och fackliga ledare kallar för ”löneutrymmet”. Här spelar den fastställda månadslönen en stor normerande och nedpressande roll. En funktion som hade försvårats med ackordslöner som snarast regelmässigt leder till ökade lön genom löneglidning.

Lägg därtill den nyliberala ekonomins massarbetslöshet som i sig är lönenedpressande. En effekt som tenderar att bli mindre vid ackordsarbete än med fast månadslön.

Övergången till månadslön i industrin har lett till att industriarbetarlönerna tydligt sänkts relativt byggnadsarbetarlöner. Numera har visserligen majoriteten av byggnadsarbetarna också månadslön. Men den hålls hyggligt uppe genom att de ackordsarbetande arbetskamraterna i fronten vid nybyggen är löneledande vilket fungerar lönenormerande.

Dessutom är det så att inom byggsektorn tillämpas sedan gammalt så kallade lagackord. Till skillnad från personliga ackord, ett system som många gånger befrämjar egoism och konkurrens bland de anställda, så ger lagackorden bygglaget, arbetarkollektivet, en central roll i lönefrågor. Vilket i förlängningen stärker arbetarnas makt över sitt arbete. Något som arbetsköparna inom byggsektorn gärna vill förändra.

Det är mot denna bakgrund som NCC:s agerande mot ackorden ska ses. Saken förvärras av det faktum att NCC på bygget i Värö mycket medvetet har hållit sig med en liten fast styrka av inhemska byggnadsarbetare vid sidan av en stor grupp utländska, företrädesvis rysktalande, arbetare från Baltikum. Varken de inhemska arbetarna eller Byggnads vet hur mycket dessa inhyrda tjänar.

Vad gäller de egenanställda byggnadsarbetarna är det tydligt att NCC tänker göra månadslön till norm. En strävan som företaget inte lyckats förverkliga förhandlingsvägen i centrala löneförhandlingar.

NCC:s beslutsamhet att slå sönder gällande kollektivavtal understryks av agerandet i Värö där de ensidigt och mot Byggnadsarbetarförbundets vilja betalar ut en högre fast lön under pågående lokala förhandlingar. Uppenbart i syfte att splittra arbetarenheten kring ackordslön. Något som Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Hagelin inser:

”Genom att betala ut en hög fast lön försöker de också underminera förhandlingarna och vända medlemmarna mot sin egen organisation. Deras agerande är både en föreningsrättskränkning och en otillåten stridsåtgärd”, säger han i förbundets pressmeddelande om konflikten med NCC.

På ett möte med de berörda arbetarna som för några veckor sedan hölls på Arken i Göteborg framfördes från medlemmar tanken på att Byggnads istället för långdragna centrala förhandlingar, striden har ju redan pågått lokalt i månader utan att NCC vikt en tum, säger upp det centrala avtalet och tar en konflikt till försvar för ackordslönerna. Det avvisades av Torbjörn Hagelin med flera motiveringar, bland annat att det av utomstående skulle ses som en lyxstrejk. En annan motivering var ett en uppsägning av avtalet skulle drabba småfirmor hårt.

Tyvärr fanns det på mötet gehör för Hagelins resonemang. NCC:s uttröttningstaktik tycks hittills ha varit lyckosam när många låter sig nöjas med de 30 kronorna per timme utöver stupstockslönen.

Men här handlar det inte om 20, 30 eller 40 kronor i lönelyft. Det är en principiell strid som NCC driver och den måste mötas principiellt.

Byggnads ledande företrädare måste ta sitt ansvar och verka för det långsiktiga medlemsintresset av att hålla uppe bygglönerna på en anständig nivå. Då kan facket aldrig nöja sig med att tillåta NCC att i strid med kollektivavtalet ensidigt genomdriva vad som i praktiken kan bli ett övergivande av ett löneuppdrivande ackordssystem. Var så säkra på att om NCC lyckas med detta så kommer PEAB och Skanska att följa exemplet.