Arbetsköparfasoner från Arbetsgivarverket

Långt om länge har nu avtalen slutits i enlighet med just ”märket”. Först ut var LO-förbundet Seko vars 18000 statligt anställda medlemmar i förra veckan fick att avtal som ger 6,8 procent på tre år. Sedan har också de samverkande TCO-förbunden med ST i spetsen skrivit likalydande avtal.

Men historien om årets löneförhandlingar för de statsanställda har flera lärorika dimensioner. Allvarligast är de fullständigt orättmätiga och oacceptabla krav som var utgångsbudet från Arbetsgivarverket som är medlemsorganisation för 250 statliga myndigheter, affärsverk och andra arbetsköpare på det statliga området.

När Arbetsgivarverket i juni presenterade sitt utgångsbud inför avtalsförhandlingarna till fackföreningarna så var det en lång uppräkning av minst sagt reaktionära krav. Mest uppseendeväckande var kravet att inga ramavtal ska innehålla centralt fastställda löneökningar och att avtalen ska löpa tillsvidare, utan en bortre gräns.

Tala om rent liberala avtalskrav som vi knappast sett röken av ens från svenska kapitalistiska arbetsköpare sedan arbetarklassens organiserade sig fackligt kring förra sekelskiftet. Att det sedan framförs av statliga Arbetsgivarverket förstärker bilden av genomslagskraften i det nyliberala systemskiftet i vårt land.

Betänk att när kraven framfördes i juni så var redan många tunga avtal på den privata sidan färdigförhandlade i enlighet med Industriavtalets märke, treårsavtal med tydliga procentpåslag, i kommunerna till och med krontalshöjningar.

Här försöker alltså de statliga arbetsköparna bryta med det korporativa system i form av industrins lönenedpressande märke och med statliga Medlingsinstitutet som lönepolis som monopolkapitalister i skön förening med de svenska fackförbunden etablerat sedan slutet av 1990-talet.

Hur ska vi då tolka Arbetsgivarverkets agerande? För många socialdemokratiskt sinnade arbetare och tjänstemän måste det vara svårt att förstå hur staten, som för bara några decennier sedan var om inte garantin för så åtminstone grunden till förhoppningar om förbättrade arbetsförhållande och justa villkor på arbetsmarknaden, kan vara en så tydlig pådrivare åt precis motsatt håll. Faktiskt är det ju så att staten tycks gå mer åt höger än monopolkapitalet.

Åtminstone reagerar delar av fackföreningsrörelsen på detta sätt. Så presenterade LO:s tidning Arbetet i nummer 27/2013 för några veckor sedan en stort uppslagen kritisk artikel med rubriken: ”Märket är norm – utom för staten.” Arbetet antyder att Arbetsgivarverket i avtalsrörelsen går i alliansregeringens ledband.

Vilket fick Arbetsgivarverkets generaldirektör Ulf Bengtsson att veckan därpå gå i svaromål. ”Nej vi styrs inte av regeringen. Vi är en självständig avtalspart”, skriver generaldirektören. Varpå Britta Lejon, fd minister i Göran Perssons regering 1998-2002 och numera ordförande i ST, Statstjänstemannaförbundet, i en replik i nummer 30/2013 stenhårt försvarar märket som norm för alla löneavtal: ”Lönebildning med stöd av märket har gett en stabil ekonomi i Sverige.”

Märk här att hela replikväxlingen skedde innan avtalen på det statliga området undertecknades i förra veckan. Avtal som i stort innebär att Arbetsgivarverkets önskan om en långtgående liberalisering av löneavtalen fick anstå för denna gång.

Det kan vara så att Arbetsgivarverkets agerande mest är ett sätt att få facken på det statliga området att än starkare göra märket till sin egen norm.

Men det kan också finnas ett mer långsiktigt mål, där märket och dess centraliserande effekt, som ger fackföreningarna en given plats vid förhandlingsborden, får vika för mer liberala löneuppgörelser där slutmålet är att arbetsköparen och varje enskild anställd möts öga för öga i slutna rum. Vilket skulle uppfylla den våta arbetsköpardrömmen om en arbetsmarknad utan fackföreningar och kollektivavtal.

Generaldirektör Ulf Bengtsson hävdar att Arbetsgivarverkets ”slutgiltiga yrkanden beslutades av vår styrelse.”

Så är det givetvis, men det betyder inte att statens avtalskrav har tillkommit utan förankring hos såväl det högsta politiska etablissemanget, borgare såväl som socialdemokrater, som hos ledande monopolkapitalister. För som så många andra statliga organ i vårt land består Arbetsgivarverkets styrelse av just politiker, ledande byråkrater och monopolkapitalister i skön förening.

Generaldirektören Ulf Bengtsson är en statlig byråkrat med 15 år i regeringskansliet, bland annat som budgetchef i Finansdepartementet under såväl Göran Perssons som Fredrik Reinfeldts regeringar. Han hämtades så sent som 2012 till Arbetsgivarverket från jobbet som generaldirektör i Försvarsmakten av Arbetsgivarverkets dåvarande ordförande Göran Tunhammar.

Tunhammar är en av Sveriges mest inflytelserika monopolkapitalister som bland annat vd i SAF 1990-2001 och i Svenskt Näringsliv 2001-2003. Han lämnade Arbetsgivarverket i samband med sin pension och efterträddes på ordförandeposten i november förra året av Dan Eliasson, generaldirektör i Försäkringskassan.

Eliasson är socialdemokrat med toppbefattningar i regeringskansliet åren 1991-2006, därefter generaldirektör för Migrationsverket och numera för Försäkringskassan. Styrelsen i övrig består mest av höga statliga tjänstemän och några toppolitiker som Lars-Erik Lövdén (S) och Mikael Odenberg (M).

Nu är de flesta avtal påskrivna och årets avtalsrörelse är snart historia. Men för arbetare och vanliga tjänstemän är löneläget hopplöst låst av de genom Industriavtalet likriktade avtalsvillkoren. Tre nya år som ska framlevas långt från drömmen om det goda livet i ett samhälle präglat av massarbetslöshet, urholkad välfärd och ökande klasskillnader där allt mindre del av de värden som produceras i såväl tillverknings- som tjänstesektor tillfaller de arbetande.

Fackpamparna däremot kan luta sig tillbaka och bida sin tid i förhoppning om att nästa avtalsrörelse ska ytterligare permanenta märket och ett system som ger dem en behaglig livsresa i klassamarbetets för dem trygga båt.

Men var så säkra på att det bakom kulisserna i såväl statens sammanträdesrum som monopolkapitalisternas redan nu dras upp planer för nästa avtalsförhandlingar. Inte heller är det långsökt att tänka att Arbetsgivarverkets agerande i årets avtalsrörelse finns med i de diskussionerna.

Dags att arbetare i gemen också börjar dryfta dessa frågor vid fikabord och varhelst tillfälle ges. Varför inte på nästa fackföreningsmöte! För utan att resa sina egna krav kan aldrig arbetarna påverka sin egen framtid.