Ali Esbati borde veta bättre – rätten att strejka är vårt enda försvar

Publicerad 6 juni 2017
Ali Esbatis principlösa uttalande om Ylva Johanssons utredning av strejkrätten är talande för partiets brist på arbetarpolitik. (Obs! Bilden är ett montage!)
Ali Esbatis principlösa uttalande om Ylva Johanssons utredning av strejkrätten är talande för partiets brist på arbetarpolitik. (Obs! Bilden är ett montage!)

Ali Esbati (V) begår en socialistisk dödssynd i sitt uttalande om Ylva Johanssons utredning.

Mitt under brinnande konflikt mellan Hamnarbetarförbundet och hamnföretaget APMT i Göteborg valde arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) att gå näringslivet till mötes och tillsatte en utredning som ska ”se över stridsåtgärdsrätten”.

I god socialdemokratisk tradition sveper Ylva Johansson in utredningens syfte i floskler om förtroende mellan arbetsmarknadens parter och vikten av att värna den svenska modellen.

Översatt till ren svenska är alltihop naturligtvis ett angrepp på strejkrätten.

I den omedelbara situationen i Göteborgs hamn handlar Ylva Johanssons agerande om att säkra socialdemokratins inflytande över fackföreningsrörelsen och partiets goda relationer till storkapitalet.

I förlängningen kan en lagändring också öppna upp för arbetsköparstyrda fackföreningar som kan teckna kollektivavtal trots minimalt stöd bland arbetarna.

Det finns onekligen en särskild plats i helvetet för S-ministrar som gör sig till kapitalets springflickor och tummar på arbetarnas surt förvärvade konflikträtt.

Alla som har ett uns av klasskänsla i kroppen inser att försvaret av strejkrätten är principiellt, oavsett situationen i Göteborgs hamn, och det finns ingenting som motiverar en ”översyn”. Sverige behöver fler strejker, inte färre. Eftersom det är det enda försvar vi har mot en samhällsutveckling helt på arbetsköparnas villkor.

Men bland höjdarna inom politiken,
LO-ledningen och medierna har arbetarklassen inte mycket stöd att hämta.

Den 1 maj publicerade ”progressiva” och socialdemokratiskt sinnade Dagens Arena på ledarplats ett angrepp på Hamnarbetarförbundet som lika gärna kunde ha författats av Svenskt Näringsliv.

Och från LO-borgen är det oroväckande tyst om Ylva Johanssons planer. Proletären har upprepade gånger kontaktat LO för en kommentar om utredningen, men svaren uteblir.

Så sent som i februari i år, när näringslivets organisationer skruvade upp kraven på ändrad strejklagstiftning, var däremot beskedet från LO-juristen Sofie Rehnström tydligt.

– Vi tycker absolut att lagstiftaren ska hålla sig borta, sa hon till Proletären.

Men när S-ministern sätter ner foten är principerna som bortblåsta.

För Vänsterpartiet uttalar sig
Ali Esbati i ett pressmeddelande som är talande för partiets arbetarpolitik. Eller kanske snarare brist på arbetarpolitik. Esbati slår fast att konflikten i Göteborgs hamn har ”komplexa och ovanliga” drag. Följt av ett pliktskyldigt försvar av strejkrätten med hänvisning till grundlagen och internationella konventioner.

Vänsterpartiet menar att det i sig inte är orimligt att ”belysa rättsläge och praxis vid arbetskonflikter” men partiet ”kan idag inte se något utrymme för inskränkt strejkrätt i Sverige”.

När och i vilken situation menar Vänsterpartiet att det finns ”utrymme” för inskränkt strejkrätt? Och vems ”utrymme” är det vi talar om?

Vi förstår att en salongssocialist som Ali Esbati kan tycka att konflikten i Göteborgs hamn är komplicerad. Men för alla på golvet är situationen glasklar. Hamnarbetarförbundet utsätts för union busting av ett välorganiserat näringsliv, nu med stöd av regeringen.

Det är det som gör hamnarbetarnas kamp till en kamp för oss alla. Och därför blir det en dödssynd att slira på klasståndpunkten. Det borde Ali Esbati fatta.