35 år i hamnen

Publicerad 26 april 2017
– Det är jäkligt häftigt att åka på kongresser och konferenser där alla som deltar själva jobbar som hamnarbetare, säger Rolf Axelsson om en av Hamnarbetarförbundets grundpelare: Att alla förtroendevalda ska vara yrkesaktiva hamnarbetare. De ska heller inte ha högre lön än arbetarna de företräder.
– Det är jäkligt häftigt att åka på kongresser och konferenser där alla som deltar själva jobbar som hamnarbetare, säger Rolf Axelsson om en av Hamnarbetarförbundets grundpelare: Att alla förtroendevalda ska vara yrkesaktiva hamnarbetare. De ska heller inte ha högre lön än arbetarna de företräder.

– Utan den internationella solidariteten och samarbetet mellan hamnarbetare i olika länder hade kapitalisterna kunnat krossa oss, konstaterar kommunisten och pensionerade hamnarbetaren Rolf Axelsson. Efter 35 år i Karlshamns hamn och 18 år i Hamnarbetarförbundets styrelse har han mycket att berätta. Proletären träffar honom och pratar om Svenska Hamnarbetarförbundets historia, om kamper som vunnits och kamper som förlorats. Och om vikten av internationell solidaritet.

Bilder

”Hamnarbetarna har förstått att nästa gång så är det vår tur. Förr eller senare är det vi som får skiten om vi inte säger stopp.”

I 35 år arbetade kommunisten Rolf Axelsson i Karlshamns hamn, och nästan lika länge har han varit aktiv i Hamnarbetarförbundet. Han har verkat som skyddsombud, huvudskyddsombud, regional förtroendeman och mångårig ordförande i avdelning 121. Under sina sista 18 år fram till pensionen satt han i förbundsstyrelsen varav åtta år i det verkställande utskottet.

Proletären har stämt träff med Rolf Axelsson för att prata om hamnarbetet, arbetarkamp och internationell solidaritet. Vi ses i Kommunistiska Partiets nyrenoverade bokhandel och partilokal Röda Stjärnan i centrala Karlshamn.

– När jag började i hamnen i början av 80-talet så var arbetet inte så manuellt som det var tio-femton år tidigare. Men ändå har det effektiviserats så mycket att det vi gjorde under en dag förut, det gjorde vi i timmen när jag slutade häromåret.

Mycket beror det på att båtarna ser helt annorlunda ut nu än då.

– Nu är de som en skokartong med bara raka kanter. Ingen maskinkörning ombord och inga mellandäck att stuva under. Det har också gjort att hamnarbetet har blivit förbannat monotont och tråkigt.

I Karlshamn står olje- och gashamnen för huvuddelen av det kommunala hamnbolagets intäkter. Från rorohamnen (roll on roll off) går en båt om dagen till Litauen. I bulkhamnen lastas sågade trävaror och pappersmassa. Det lossas massaved till Södras fabrik i Mörrum och sågtimmer till sågverken i Småland.

– Sen är det lite olika projekt, till exempel med vindkraft. Och nu har vi ju de omtalade ryska rören, säger Rolf Axelsson och syftar på de rör som ska lagras i Karlshamns hamn under Nordstream 2-projektet, byggandet av en gasledning från Ryssland till Tyskland.

Såväl media som svenska regeringen beskrev rören – som egentligen är tyska och hanteras av ett holländskt företag – som ett hot mot svensk säkerhetspolitik.

– Här i stan har jag inte träffat många som varit emot den affären. Men på andra ställen i Sverige har man köpt bilden av att rysk militär i princip skulle landstiga här.

Militär har Rolf Axelsson ändå stött på många gånger i hamnen, inte minst när ubåtshetsen var som starkast under 1980- och 90-talen.

– Vi kunde jobba och rätt vad det var så landade en helikopter, och beväpnade soldater låg och smög längs magasinsväggarna. Och en morgon när vi kom till jobbet så var det nergrisat i matsalen så satan, fullt av snus i askkoppar och sånt där. Så jag flög upp till chefen och sa ”vad fan är detta?” Han svarade att Säpo hade varit där och legat och spanat på en ryssabåt. Så jag sa ”då får de vara på kontoret, för de får inte vara i våran matsal och grisa. Se till att de jävla lövhögarna städar rent efter sig!”

När Rolf Axelsson började jobba i hamnen hade Hamnarbetarförbundet redan funnits i nästan ett decennium. Då var ungefär en tredjedel av hamnarbetarna i Karlshamn med i Transport. Nu kan de räknas på ena handens fingrar medan Hamns avdelning 121 har 65-70 medlemmar.

Sammantaget har Hamnarbetarförbundet nära 1400 medlemmar i 13 avdelningar. Majoriteten av landets hamnarbetare är medlemmar i Hamn.

Trots detta är det Transport som är avtalsslutande part med motparten Sveriges Hamnar, en position de ogärna vill lämna ifrån sig eller ens dela med Hamnarbetarförbundet i ett trepartsavtal, något som Hamn återkommande föreslår.

De frostiga relationerna mellan LO-anslutna Transport och det fristående Hamnarbetarförbundet såg ut att tinas upp något när förbunden strejkade gemensamt i 2012 års avtalsrörelse, och Transport först skrev på det ettåriga avtalet efter att ha fått det godkänt av Hamn. 2013 års avtalsrörelse inleddes också med samarbete, men Transport svek och skrev själsvådligt under ett mediokert avtal innanför industrins märke.

Att det är Transport och inte Hamnarbetarförbundet som har kollektivavtalet i hamnarna är lätt ironiskt eftersom Transport bildades 1897 av nästan uteslutande hamnarbetare. Först senare kom arbetarna inom åkeri-, renhållnings- och bevakningsbranscherna med.

I och med 1928 års kollektivavtalslagar – som stöddes av socialdemokratin – blev de svenska arbetarnas strejkrätt kraftigt inskränkt, och med 1938 års Saltsjöbadsavtal mellan LO och SAF (Svenska arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv) beskars konflikträtten ytterligare.

LO:s ordförande Arvid Thorberg konstaterade nöjt att ”nu skola även arbetarna uppfostras till större förståelse för ekonomiska ting.” LO:s uppgift var inte längre att företräda medlemmarnas intressen, utan att ge stöd åt den socialdemokratiska ekonomiska politiken genom att inte hota den viktiga exportindustrin med några höga lönekrav.

Under 1950- och 60-talen växte missnöjet bland hamnarbetarna med att Transport tecknade avtal som arbetarna själva tyckte var för dåliga. Förbundsstyrelsen genomdrev ändringar i förbundets stadgar som innebar att alltmer makt centraliserades, och på 1969 års kongress klubbades ett beslut att införa så kallade storavdelningar. Trots hot om uteslutning ut förbundet vägrade 18 av de 19 berörda avdelningarna att gå upp i storavdelningar. Anledningen var att hamnarbetarna i de nya större avdelningarna skulle bli en minoritet utan större inflytande.

I februari 1972 uteslöts samtliga 18 avdelningar som redan i mars bildade Svenska Hamnarbetarförbundet. I Karlshamn beslutade stuveriförbundets ordförande att avdelningen skulle gå upp i en av Transports storavdelningar, men redan efter ett år beslutade medlemmarna att istället gå in i Hamnarbetarförbundet.

Av sina erfarenheter som fackligt aktiv har Rolf Axelsson dragit slutsatsen att motståndet inom Transport mot att släppa in Hamnarbetarförbundet som avtalsslutande part främst kommer från de anställda ombudsmännen.

– Det är ju de som skulle bli av med sina jobb. Det är Hamn som har förtroendet hos folket på kajerna.

Men även om ombudsmännen är de största motståndarna till trepartsavtal mellan Hamn, Transport och Sveriges Hamnar, så menar Rolf Axelsson att Transport och LO skulle ha svårt att acceptera ett sådant.

– De är livrädda för spridningseffekten. Vi har varit i kontakt med andra radikala arbetare som frågat oss hur det är att starta upp eget, och det är just sådant som är farligt för socialdemokratins makt över arbetarklassen.

Hamnarbetarförbundet är partipolitiskt oberoende och har ingen socialdemokratisk riksdagspolitik att ta hänsyn till. Men man räds inte att ta strid i politiska frågor. Till exempel strejkade hamnarbetarna mot försämringar i sjukförsäkringarna på 1990-talet. Inte minst har hamnarbetarna utnyttjat hamnarnas viktiga roll i den internationella produktions- och handelskedjan genom att blockera gods mot Chile under Pinochet och Sydafrika under apartheid.

– Det som var mest kontroversiellt var blockaden av gods från Israel när de hade tagit Ship to Gaza och dödade nio personer 2010. Israeliska arméradion ringde och intervjuade mig, det var jättemycket i lokalradion, och det fanns även medlemmar som tog jävligt illa vid sig. Vår dåvarande förbundsordförande Björn Borg blev till och med mordhotad.

Den kanske största striden under Rolf Axelssons tid i Hamnarbetarförbundets styrelse var kampen mot EU-kommissionens hamndirektiv. Det marknadsliberala och arbetarfientliga lagförslaget stoppades inte en utan två gånger, först 2005 och sedan 2012.

– Jag trodde faktiskt inte att vi skulle lyckas med det först. Det var som att försöka välta ett för stort skithus.

Det går inte att ta miste på stoltheten när han pratar om sina gamla arbetskamraters insats i striden.

– Praktiskt hade det inte spelat en jävla roll om vi inte hade varit med, men även i en sån här liten skithamn har gubbarna förstått att vi tillsammans är del av något större. De har fattat att nästa gång så är det vår tur. Förr eller senare får vi skiten om vi inte säger stopp.

Den långa och hårda konflikten i Liverpools hamn i mitten av 1990-talet förlorades visserligen och det brutala avskedandet av samtliga 500 hamnarbetare kunde inte stoppas. Men samarbetet mellan hamnarbetare i hela världen sådde fröet till IDC, International dockworkers council, en organisation som i dagsläget organiserar fler än hundratusen hamnarbetare i 41 länder världen över.

– Utan den internationella solidariteten och samarbetet mellan hamnarbetare i olika länder hade kapitalisterna kunnat krossa oss, konstaterar Rolf Axelsson.

IDC har till exempel varit ett viktigt instrument i kampen mot terminalbolaget APMT:s attacker på de göteborgska hamnarbetarnas villkor. Hamnfyran i Göteborg må vara förbundets starkaste avdelning, men bakom APMT står den danska rederijätten Maersk.

– Ska hamnarbetarna i Göteborg segra behöver de stödet från kollegor i resten av världen, konstaterar Rolf Axelsson som har ett särskilt gott öga till USA:s hamnarbetare.

– De tillhör de allra mest militanta, särskilt ILWU på västkusten. Där är det till och med fackföreningen som fördelar arbetet. Det ger en jäkla makt!

Vad är det då som gör att hamnarbetare världen över är en kämpande och klassmedveten arbetargrupp? Dels tror Rolf Axelsson att det har med hamnarbetets karaktär att göra.

– Det är ett kollektivt arbete där man jobbar nära varandra. Det är väl lite samma sak med de stora byggena, men i och med att vi har haft ett kämpande fackförbund har vi inte fått den förslumningen av arbetet i hamnarna. De propåerna har ju funnits men fackföreningen har alltid gått emot det.

– De flesta andra arbetargrupper jobbar inte heller med såna objekt som vi gör. Vi kan se att om en viss båt får vänta ett dygn, så kostar det kanske 60.000 dollar. Då vet ju vi vad vi ska förhandla om. Våra löner är ju skitpengar i förhållande till vad det skulle kosta att låta den ligga och missa en kajtid nere i Hamburg.

I viss mån stämmer ju detta också för lågavlönade grupper inom Hotell- och restaurang och Handels. De vet ju också vad en hel lördagskväll drar in till krögaren, eller hur mycket det säljs för en hel dag på Ica.

– Jo, så är det förstås. Men i och med att de inte har en stark organisation bakom sig har de inte kunnat utnyttja det på samma sätt som vi har gjort.

Rolf Axelsson gick i pension våren 2015 och lämnade förbundsstyrelsen och VU vid Hamnarbetarförbundets kongress 2016. Han kan sakna det fackliga arbetet men inte att jobba i hamnen.

– Nej, inte ett jävla dugg!

Den senaste tiden har han bland annat ägnat åt totalrenoveringen av Röda Stjärnan, som håller nyöppningsfest till helgen.

Framtiden för avdelning 121 ser han på med optimism.

– Det är riktigt duktiga killar som tagit över i styrelsen, och det är bra killar och tjejer som jobbar i hamnen.

Att det är hamnarbetare själva som driver och är aktiva i förbundet har varit en självklarhet sedan start.

– Det är jäkligt häftigt att åka på kongresser och konferenser där alla som deltar själva jobbar som hamnarbetare. Till och med förbundsordföranden jobbar, han är bara anställd av förbundet på 80 procent. Så ser det inte ut i Transport. Deras ledning och ombudsmän lever inte under samma förutsättningar som dem de representerar.

Även det finns inskrivet i Hamnarbetarförbundets stadgar, att hamnarbetarnas företrädare inte ska tjäna mer än arbetarna själva. Detta, liksom att det är medlemmarna själva som lokalt tar alla viktiga beslut, är oumbärliga förutsättningar för att förbundet ska fortsätta vara en kämpande, demokratisk och arbetarstyrd fackförening.