Fritidshemmen är i kris

I statistiken från Försäkringskassan kan man se att fritidspedagoger och förskollärare tillhör en yrkesgrupp som är sjukskrivna på grund av psykiska problem dubbelt så ofta som genomsnittet. Ökningen är hela 27 procent på fem år. Birgit Andersson, lektor på institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet har i en avhandling behandlat just fritidspedagogernas arbetssituation. I samma studie såg hon hur fritidspedagogerna sågs som ”gummibandet” i hela verksamheten. De kunde användas hela skoldagen som till exempel lärarvikarier.

– Jag kan mycket väl tänka mig att man hamnar i utmattningssyndrom i takt med att arbetsbelastningen har förändrats och försämrats, säger hon.

I ett pressmeddelande säger Bengt Thorngren, expert på Skolverket: ”Statistiken visar en mycket oroande trend som pågått alldeles för länge. Det går ut över eleverna som riskerar att inte få det stöd och den trygghet och stimulans de har rätt till”.

Stora barngrupper, för lite personal och lokaler som inte fungerar är verkligheten för många barn och fritidspedagoger. På tio år har antalet barn i grupperna på fritids ökat med 34 procent. Redan 2010 genomförde Skolverket en granskning där man tittade på 77 fritidshem i 17 kommuner. Då konstaterades det att ”fritidshemmen inte lever upp till sin fulla potential och det pedagogiska ansvaret måste tas på mer allvar”. Det framgick också att vart fjärde fritids behövde förbättra säkerheten och på vart tredje fritids fanns ingen miljö där eleverna kunde vistas för lugn och ro.

Efter det har den negativa utvecklingen fortsatt. Det går inte att skylla på okunskap då rapport efter rapport visat samma resultat.

Så långt tillbaka som för fjorton år sedan larmade Skolverket om de akuta bristerna på fritidshemmen.

”Fritidshemmens resurser har beskurits långt bortom den gräns där god kvalitet kan garanteras.” Efter det har det kommit flera rapporter som understrukit allvaret i situationen. Nu är läget på många fritids så allvarligt att man talar om säkerhetsrisker.

Man har i intervjuer sett att fler barn mår dåligt av konflikter, hög ljudnivå och trängsel. Direkta resultat av stora grupper, få pedagoger och dåliga fritidslokaler. Så ökar mobbning, trakasserier och våld efter skoldagen i en miljö som är tänkt att stimulera elevernas lärande och utveckling. För alltför många barn erbjuder inte fritids längre en meningsfull fritid.

Trots att fritidshemmen är en del av skolan har det varit oroväckande tyst kring hur verksamheten försämrats. Allt fokus har i stället legat på skolan och Sveriges dåliga resultat i den internationella kunskapsstudien Pisa.

Fritidspedagogiken, som handlar om utveckling och lärande med lek, utforskande, samarbete och kreativitet i fokus, riskerar att hamna i bakvattnet av skolans problem. Det handlar om samma barn, ofta i samma lokaler och delvis med samma personal. De elever som möter svårigheter och bristande resurser i skolan, märker av bristerna ännu mer i fritidsverksamheten, som för många barn är en lika stor del av vardagen som skolan. Barn i behov av särskilt stöd som har extra resurser under skoltid, har det inte alls i samma utsträckning under fritidstiden, trots att behoven kvarstår och ofta är mer uttalade då strukturen inte är lika tydlig på fritids.

Samverkansformerna mellan skola och fritidshem behöver utvecklas och inte ensidigt handla om fritids som ett komplement till skolan där fritidspedagoger utnyttjas bortom sin kompetens. Hur samarbetet fungerar är i dag beroende på personer och behöver därför förtydligas.

En situation där två fritidspedagoger ansvarar för 50-70 barn är inte ovanlig. Då är det en omöjlighet att upprätthålla en god pedagogisk kvalité. Det är inte ens rimligt att ansvara för barnens säkerhet. 1989 var gruppstorleken på fritids i genomsnitt 17,8 barn. Förra året visar siffrorna ett medelvärde på 40,4 barn.

I en enkätundersökning från förra året, gjord av Lärarförbundet, svarar 81 procent av fritidspedagogerna att arbetsbördan ökat kraftigt de senaste åren. Så många som 70 procent anser inte att de kan planera verksamheten enligt läroplanen. Föräldrarnas oro för sina barn ökar också enligt statistiken. Kommunal skrev 2012 en rapport där en av tre föräldrar uppger att de känner oro för sina barn när de vistas på fritids.

Det är en mörk bild som målas upp och visst finns det också många goda exempel på fritidshem där pedagogerna gör ett fantastiskt arbete med knappa resurser. Fritids där barnen trivs och där pedagogerna trots otillräcklig planeringstid lyckas bidra till barnens lärande och utveckling.

För de allra flesta har dock fritidshemmet blivit en verksamhet som inte prioriteras eller värderas särskilt högt. Det har fått många fritidspedagoger att känna sig bortglömda i sin roll som viktiga förmedlare av den informella lärprocessen som fritids är en del av. Det kompensatoriska uppdraget är viktigare än någonsin i dag när segregationen ökar och klasskillnader befästs redan i förskolan.