Valfläsk till lärare
Socialdemokraterna vill ge lärarna 2,5 miljarder extra årligen av statsbudgeten och Alliansen lockar med en utökning av de orättvisa karriärtjänsterna. Höjda lärarlöner löser inte skolans kris. Trots det kommer politikerna med flera utspel som skiljer ut lärarlönerna som det allra viktigaste för att höja resultaten i skolan.
I valdebatten försöker de politiska partierna överträffa varandra med populistiska lösningar på skolans problem. Lärarna som utvald yrkesgrupp översköljs med löften om höjda löner, karriärmöjligheter och ökad status. I mediedebatten verkar summan på hur mycket en lärare egentligen är värd inte känna några gränser.
Trots det riktiga i att lärare är värda en rejäl lön, måste det gå att kritisera den ensidiga satsningen på en yrkeskategori i skolan. Karriärtjänster och ökade skillnader i lön är definitivt ingen lösning på skolans vidare problem.
Socialdemokraternas senaste lockbete till lärarna är 2,5 miljarder extra årligen från statskassan. I Stockholm bjuder alliansmajoriteten en extrasatsning på 100 miljoner kronor, exklusivt till lärarna.
Alliansen fortsätter också att marknadsföra sina så kallade karriärtjänster som Proletären tidigare behandlat. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är odelat positiva till karriärtjänsterna som också beskrivs som en jämställdhetsreform. Trots att de uppenbara konsekvenserna blir att lärare rangordnas och ställs mot varandra.
De borgerliga partierna förslag är att utöka karriärtjänsterna med 5000 fler tjänster än vad som tidigare planerats. 2018 lovar regeringen 22 000 lärare, ett lönelyft på 5000 kronor i månaden. Det berör endast 3 procent av lärarkåren och skulle kosta staten 450 miljoner kronor.
I förslaget står också att karriärlärare i ”utanförskapsområden” ska få 10 000 extra varje månad. Nedrustningen av skolorna i förorten ska kompenseras av ett antal förstelärare.
Budskapet vi matas med i valrörelsen är att lärarlönerna är för låga och lönespridningen inte tillräcklig. Journalister, fackliga företrädare och politiker är eniga om att lärarnas status måste höjas och deras befogenheter likaså.
Problemet sägs vara att ingen vill bli lärare i dag och visst är det ett reellt problem att lärarhögskolan har för få sökande, men det beror inte enbart på lärarnas låga löner. Därför är det olyckligt att skoldebatten just nu mest liknar en avtalsrörelse.
Framförallt är det arbetssituationen på skolorna som måste förbättras och det kräver rejäla satsningar, inte bara på lärarnas löner.
Precis som eleverna inte blir smartare för att de betygssätts allt tidigare blir inte heller lärarna mer kompetenta för att de kan tävla om högre lön och en ny tjusigare titel. I diskussionen glöms det gärna bort att skolan är en kollektiv arbetsplats med en rad viktiga yrkeskategorier som måste samarbeta för att uppnå resultat. Få reagerar på löneutvecklingen och arbetssituationen för assistenter, fritidsledare och barnskötare. Deras arbete är inte att undervisa, men skolan är mer än ämnesundervisning.
De täcker upp som vikarier när lärare är sjuka och finns med som resurser för elever med psykosociala behov. De arbetar alla lov och klämdagar då lärare är lediga, men fritids är öppet. De får sällan vara en del av uppstartsdagar eller ta del av fortbildning.
Hur många tusenlappar i månaden är deras arbete och engagemang värt? Lönespridningen på skolan är redan så stor att det inte går att hävda att utbildning måste löna sig i alla sammanhang, även om det finns en logik i det resonemanget.
Tyvärr riskerar den högljudda debatten att totalt överrösta andra kvinnoröster i skolan. Barnskötare, assistenter och fritidsledare. Fritidspedagoger, förskollärare, köks- och städpersonal, hemspråkslärare, kuratorer och skolvärdinnor. Alla är en del av skolan där allas insatser behövs för att skolan ska fungera som en trygg och utvecklande lärmiljö.
Helt klart måste något göras åt den tuffa arbetssituationen på skolorna som leder till allt fler sjukskrivningar. En rejäl satsning på skolan betyder fler utbildade pedagoger, mindre klasser och bättre elevvård. Minskade krav på administrativa redovisningar tillsammans med en generell och rättvis löneökning skulle gynna inte bara några få lärare utan hela skolan. Stressen skulle minska och lärarna skulle då få tid att ägna sig åt sitt huvuduppdrag, att undervisa.
Den individuella lönesättningen skapar snarare frustration och rädslan att vara kritisk gör det kollektiva arbetet svårt. Lärarjobbet som i grunden handlar om öppenhet och samarbete riskerar att förvandlas till ett ensamarbete drivet av konkurrens och lönsamhetstänk.
Noterbart är det också att det är på de vinstdrivande skolorna som lönerna är som lägst, personaltätheten som sämst och andelen behöriga lärare lägst. Det är också de privata skolorna som av naturliga skäl lägger minst resurser på elevhälsa, specialpedagoger och skolbibliotek.
Lärare är ett kvinnodominerat yrke, vilket också avspeglas i status och lön. Det är samtidigt ett akademiskt yrke som inte kan kallas lågstatus. En återgång till äldre tiders fjäskande och auktoritetstro inför lärare är inte heller önskvärt.
Därför måste lärare liksom sjuksköterskor och andra eftersatta grupper släppa den individuella lönekampen och i stället göra gemensam sak med alla skol- och vårdanställda för en bättre arbetsmiljö och högre lönenivåer för hela kollektivet.
Vi måste ställa oss frågan vem som i förlängningen tjänar på konkurrensen och den hierarkiska ordningen som pågår på våra arbetsplatser. Vi kommunister tror på solidaritet framför splittring.