Privatiseringens konsekvenser i Göteborgs hamn
I mitten av 1980-talet tog Göteborgs stad över driften av all hamnverksamhet.
Men i 2000-talets förhärskande nyliberala anda drev de stora partierna S och M för fyra-fem år sedan igenom en försäljning av driften av hamnverksamheten till tre privata företag. Anläggningarna behölls i kommunal ägo.
Hamnarbetarförbundet bekämpade aktivt privatiseringen, med konsekvensbeskrivningar, uppvaktningar av politiker och demonstrationer utanför kommunfullmäktige. Också Proletären tog tydligt ställning mot privat drift. Men allt motstånd var förgäves.
Utförsäljningen av hamnverksamheten resulterade inte i tillströmning av nytt gods till hamnen, vilket politikerna hävdat skulle bli följden av konkurrensen mellan privata terminalbolag. Istället tycks nu godsmängden minska.
När S och M försökte sälja in idén om uppstyckning på tre terminaler så var tanken att ro/ro-hamnen Älvsborg och Bilhamnen inte skulle konkurrera. Terminalerna skulle drivas av vana aktörer. De skulle inte heller drivas av rederier som mest ser till sina egna linjer och inte har samma intresse av att utvidga hamnverksamheten genom att få in andra rederier.
Men så blev det inte. Skandiahamnen med containertrafik drivs av det gigantiska rederiet Maersk. Älvsborgshamnens terminalbolag GRT, ägs till 65 procent av rederiet DFDS och 35 procent av rederiet Cobelfrets. Bilhamnen drivs visserligen inte av något rederi. Ägaren Logent är ett bemanningsföretag. Men utan erfarenhet av hamnverksamhet och det ägs av riskkapitalbolag.
Att återkommunalisera driften av hamnen vore givetvis den bästa lösningen. Men vem tror att dagens ägare frivilligt släpper sina inkomstbringande terminaler? För att inte tala om kostnaden som skulle betunga Göteborgs skattebetalare.
Istället är det hamnarbetarna som dyrt får betala priset för utförsäljningen av Göteborgs hamn.