Högre tak i a-kassan – men långt kvar till en försäkring värd namnet

Den högsta dagpenningen höjs till 910 kronor vilket betyder att alla som har en månadsinkomst upp till 25.000 kronor får ut 80 procent av lönen under de 100 första dagarna i arbetslöshet.

En högst välkommen förändring där regeringen Löfven åtminstone delvis bryter med borgaralliansens destruktiva så kallade arbetslinje som går ut på att det ska svida rejält för de som av kapitalismen förnekas rätten till arbete.

I massarbetslöshetens Sverige är den höjningen långt från tillräcklig. A-kassornas samorganisation, SO, beräknar visserligen att den andel av de som får a-kassa som kommer att få ut 80 procent av lönen ökar från 10 procent till 85 procent.

Men numera får långt ifrån alla arbetslösa någon a-kassa. Av de 350.000 personer som i juli var anmälda som arbetslösa var det endast 90.000 som fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Ett skandalöst förhållande som vi misstänker att många arbetare inte känner till. Orsakerna till att så få arbetslösa är berättigade till a-kassa är säkert många.

En viktig orsak är de kraftigt höjda kostnaderna för a-kassan som borgarregeringen genomtvingade. En annan är att unga, som ännu inte jobbat tillräckligt för att uppfylla kraven för inträde i a-kassan, dominerar bland de arbetslösa.

Dagens a-kasseregler kan bara betecknas som fullständigt oacceptabla också efter riksdagens höljning av ersättningen. Vi glömmer inte att de två senaste LO-kongresserna 2008 och 2012 fattade beslut om att kräva en höjning av a-kassan till 90 procent.

Beslut som på båda kongresserna togs i strid mot LO-ledningen. När regeringen nu höjer till enbart 80 procent så är rubriken på artikeln i LO:s tidning Arbetet i fetstil: ”HALLELUJA – NU HÖJS A-KASSAN”.

Frågan är om vi ska skratta eller gråta. För vi kan inte se det som annat än ett tecken i den nyliberala tiden när LO:s tidning på detta sätt försöker skyla över det faktum att regeringens höjning inte duger.
Missförhållandena i arbetslöshetsförsäkringen är så omfattande att en regering som sökt och fått stöd hos arbetarklassen måste förmås att återupprätta en a-kassa värd namnet.

För det återstår lång väg tillbaka innan arbetare i Sverige kan förlita sig på en arbetslöshetsförsäkring som ger ekonomisk trygghet till alla dem som förlorar jobbet. För att inte tala om avgrunden till det för arbetarpartier grundläggande målet full sysselsättning.

Den nakna verkligheten är att i augusti månad var 367.000 personer, motsvarande 7,7 procent av den registerbaserade arbetskraften, inskrivna som arbetslösa vid Arbetsförmedlingen. Siffror som visar den massarbetslöshet som hemsökt vårt land ända sedan den ekonomiska politiken EU-anpassades för 25 år sedan.

Före 1990 låg arbetslösheten stadigt kring 1,5 procent, vilket under kapitalistiska förhållanden brukar betecknas som full sysselsättning, för att vid Sveriges inträde i EU 1994 ha ökat till 8,0 procent. Massarbetslösheten på denna eller i många fall ännu högre nivåer var då sedan länge allmän i de gamla EU-länderna på kontinenten.

Den nivån har alltså blivit det ”normala” också i vårt land. Orsaken är den nyliberala ekonomiska politiken som politikerna, socialdemokrater och borgare genomdrev på uppdrag av monopolkapitalet i syfte att pressa ner löner och arbetsvillkor för arbetsklassen som helhet.

Men massarbetslösheten ledde också till en annan politisk anpassning till EU:s normer. A-kassan försämrades rejält genom att ersättningen redan på 1990-talet sänktes från 90 till 80 procent av lönen.

Senare sänktes ersättningsnivån ytterligare för långtidsarbetslösa, ersättningstiden förkortades och kraven på arbetstid för att uppfylla rätten till a-kassa urholkades. Allt enligt idén att arbetslösa ska tvingas att ta nya jobb till lägre lön.

Försämringarna genomdrevs av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. En av de allvarligaste attackerna mot de arbetslösa skedde 1996 när Socialdemokraterna med Göran Persson som statsminister och Margareta Winberg som arbetsmarknadsminister kom överens med Centern om att införa en bortre parentes i a-kassan.

Sagt och gjort. Riksdagen beslutade att från årsskiftet 1996-97 skulle långtidsarbetslösa ställas helt utan försäkringsskydd och tvingas till socialhjälp.

Om det nu fanns någon sådan att få. För sanningen är att i familjer med två förvärvsarbetande vuxna så blir det vanligen inget socialbidrag så länge den ena parten har arbete. Den bortre parentesen var en fattigdomsfälla vilket många arbetare insåg i en tid när massarbetslösheten var akut och tiden med full sysselsättning fortfarande fanns i färskt minne hos var och en.

Särskilt gällde det byggnadsarbetare, som i den akuta ekonomiska krisens Sverige där byggandet minskade drastiskt, dagligen arbetade under hot om snar arbetslöshet. Vid denna tid fanns det också landet runt självständigt organiserade arbetslöshetsföreningar.

På byggen i Göteborg där Kommunistiska Partiet hade ett starkt inflytande väckte riksdagens beslut en kraftig vrede. I Göteborg konfronterades flera av de ansvariga ministrarna med demonstrerande arbetare och arbetslösa. I Skellefteå hände liknande vid besök av Göran Persson.

Protesterna landet runt, som inte minst speglades i Proletärens spalter, växte till en sådan stormstyrka att riksdagen i en omröstning dagarna förre julen 1996 rev upp beslutet att vid årsskiftet införa den bortre parentesen i a-kassan.

Den i modern tid unika historien om hur gatans parlament tvingade parlamentet i Stockholm att ta reson tål att återberättas.

Vi lever i en tid när arbetarklassen är alldeles för passiv och inte förmår se sin egen styrka. Men var så säker att klassen kommer att återupptäcka sin kollektiva kraft.

Då krävs det att radikala arbetare, som aldrig kan acceptera massarbetslöshet som norm, inte bara agiterar för bättre a-kassa utan också väcker tanken på kamp för ett samhälle där det råder full sysselsättning.