Fortsatt massarbetslöshet och ökad segregation

Arbetsförmedlingens månadsstatistik för juli visar en viss minskning av arbetslösheten. Vid utgången av månaden var 349 557 personer inskrivna som arbetslösa, vilket är 11 000 färre än juli förra året.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson jublar förstås. Även en marginell minskning av arbetslösheten blir en framgång för den egna politiken när man egentligen lämnat över makten till marknadskrafterna. Till och med när det rör sig om en minskning på 0,3 procentenheter – från 7,6 till 7,3 procent.

Ungdomsarbetslösheten har minskat något mer – från 12,9 procent till 11,1 procent.

Bland de knappt 350 000 inskrivna arbetslösa räknas även de som är satta i olika arbetsmarknadspolitiska program och utbildningar, det vill säga de som av någon anledning inte räknas som ”öppet arbetslösa”.

Skillnaden är stor mellan inrikes och utrikes födda. Arbetslösheten för personer födda i Sverige ligger på 4,2 procent (4,7 procent i juli 2015), medan siffrorna för utrikes födda har ökat något, från 21,1 procent i juli 2015 till 21,2 procent i år. Antalet arbetslösa som är födda i utomeuropeiska länder var vid utgången av juli 148000 personer – en ökning med 13000 sedan i fjol. Bland invandrare från europeiska länder har arbetslösheten däremot minskat.

Att segregeringen på arbetsmarknaden ökar är ett problem för de rörelser som vill organisera arbetarklassen till kamp för bättre arbetsförhållanden och ett bättre samhälle.

Bör man då inte glädjas över att siffrorna pekar åt rätt håll? Arbetslösheten sjunker ju uppenbarligen. Nja, när Ylva Johansson stolt meddelar att ungdomsarbetslösheten på 11,1 procent är den lägsta sedan 2003 bör man fundera över vad det innebär.

Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en genomsnittlig arbetslöshet på mindre än 2,9 procent. 1983 var arbetslösheten som högst, 4,4 procent, vilket då ansågs som väldigt högt. Men efter 1990 började arbetslösheten stiga dramatiskt. På bara tre år steg arbetslösheten till över 10 procent, och med undantag för år 2001 har arbetslösheten inte legat under 6 procent sedan 1991. Det som för bara ett par decennier sedan hade varit katastrofsiffror är nu det normala.

Vad berodde då chockökningen av arbetslösheten på? Det finns flera förklaringar. Regeringarna under Ingvar Carlsson avskaffade kreditregleringarna 1985 och valutaregleringen 1989. Nu kunde bankerna låna ut mer pengar än tidigare och kapitalisterna kunde flytta kapital utomlands.

Eftersom det var mer lönsamt att spekulera i aktier, fastigheter och valuta än att investera dem i produktion, var det just det som de svenska kapitalisterna gjorde. Monopolkapitalet flyttade tillverkning utomlands och på bara några få år försvann 200 000 jobb i industrin.

Skattereformen 1990-1991 gynnade höginkomsttagare och kapitalister samtidigt som staten frånsade sig ansvaret för bostadsförsörjningen. Det byggdes allt mindre och även byggnadsarbetare blev arbetslösa.

Stora nedskärningar i offentlig sektor kastade ut ännu fler i arbetslöshet, och när Göran Persson-regeringen med stöd av Vänsterpartiet införde budgettaket blev nedskärningspolitiken lagstadgad.

Det som har hänt är helt enkelt att politikerna har avsagt sig ansvaret för den ekonomiska politiken, och lagt den i händerna på marknadskrafterna.

Det är till och med så att kapitalisterna tjänar på arbetslösheten. Arbetarnas lönekrav hålls nere när konkurrensen om jobben är hård.

Det finns alltså ett intresse hos kapitalisterna att hålla uppe arbetslösheten. Samtidigt kan de använda arbetslösheten som argument för att kräva sänkta löner och andra kostnader för arbetsköparna, även kallat ”sänkta trösklar in på arbetsmarknaden”.

Arbetslösheten är ett slöseri med mänsklig arbetskraft som alltså gynnar kapitalisterna och tvingar arbetarklassen till ”mössan i handen”-mentalitet och utanförskap. Samtidigt pressas de som har ett jobb allt hårdare, med både fysisk och psykisk utslitning som följd.

För att verkligen ta kampen mot arbetslösheten krävs ett brott med den nyliberala politiken. Så länge marknaden får styra är det fortsatt massarbetslöshet som gäller. Politikerna kan införa traineejobb och utbildningssatsningar, men sådant får inte mer effekt än en piss i Mississippi.

För att bekämpa arbetslösheten krävs en politik som gynnar arbetarklassen både på landsbygden och i städerna. En politik som inte låter kapitalisterna flytta jobben utomlands för att öka sina profiter.

Att staten tar tillbaka ansvaret för bostadsbyggandet skulle både minska bostadsbristen och arbetslösheten. Förfallet inom vård och omsorg skulle kunna stoppas genom att fler anställdes i offentlig sektor.

Och kanske viktigast av allt, genom att lagstifta om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön delar vi på jobben. De arbetslösa kommer i arbete, de som redan har ett jobb avlastas och alla som jobbar ofrivillig deltid får en löneökning.

Visst kostar det pengar, men efter decennier där lönernas andel av produktionen minskat medan vinsternas andel ökat – en utveckling som socialdemokratiska regeringar och LO aktivt arbetat för – finns det massor av pengar att använda. De finns bara i fel fickor.

Allt detta går förstås tvärs emot kapitalets intressen. Därför vill det till att arbetarklassen är beredd att ta kampen för kraven.

Men arbetslösheten är en ofrånkomlig del av kapitalismen, och för att gå från att bekämpa arbetslösheten till att utrota den krävs det att det nuvarande kapitalistiska systemet störtas och ersätts med ett socialistiskt samhälle som sätter arbetares och vanligt folks behov i första rum – inte kapitalisternas.