En solig lördagsförmiddag i maj 1967 – sexton år tror jag visst att jag var – strosade undertecknad och polarn ”Klasa” över köpcentrat till miljonprogrammets första nedslag i den burgna staden Borås, när vi hörde en röst: ”Köp Vietnambulletinen!” Efter blott fem minuter hade vi accepterat en inbjudan till en vindsvåning på Norra Sjöbogatan nästa onsdag för att delta i ett konstituerande möte för Borås FNL-grupp.

Där satt Bertil, Kjell, ”Isak”, Hasse och ”Kurta Ballong”. Efter ett knappt år var vår medlemsskara tiodubblad. Samtidigt skedde samma sak över hela riket – människor, företrädesvis ungdomar, samlades spontant för en gemensam sak under parollerna USA ut ur Vietnam!, Stöd Vietnams folk på dess egna villkor! och Bekämpa USA-imperialismen!

Detta var något unikt i Sveriges 1900-talshistoria. För första gången sedan de tidiga folkrörelsernas tid uppstod en rörelse underifrån hos ett folk som bara alltför väl vant sig vid att lämna över de politiska frågorna till etablissemanget. Denna rörelse skulle dessutom stöpa om Sverige i grunden, vad gäller synen på USA likväl som de förtryckta nationerna, vad gäller lagstiftningen runt yttrande- och demonstrationfrihet, vad gäller ”folkets” engagemang i politiken, vad gäller opinionsbildning mm.

Vietnamrörelsens tio år – från nestorerna Åsa Hallströms och Sköld Peter Matthis’ demonstration på huvudstadens Hötorg 1965 till slutet på det amerikanska kriget 1975 finns nu i bokform med titeln Vietnam var nära. Undertecknad hade tyvärr inte nöjet att träffa författaren Åke Kilander men annars är det ett galleri av nära nog idel bekanta och bekantas bekanta, som med egna ord berättar om dessa ”10 år som förändrade Sverige” och envar av dem kan med gamle fänrik Ståhl säga:

Därom kan jag ge besked,
om herrn så vill, ty jag var med.

ÅK har enligt förordet tagit hjälp av framförallt Sköld Peter Matthis och gamle vännen från Borås FNL-grupp Per-Axel Axelsson. Så långt undertecknad kan bedöma är faktafelen få eller inga och författaren har gjort sin hemläxa väl. Någon politisk bedömning ska vi dock invända mot längre fram i denna anmälan.

När man idag sitter i en församling av föregivet vuxna människor på möte i en projektgrupp, ledningsgrupp, förbättringsgrupp och allt vad det moderna arbetslivet nu har fört med sig, är det med vemod man minns mötena inom De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Ungdomar, som begärde ordet, talade sakligt, de avbröt inte varann, lät alla tala till punkt etc – och utan någon som helst piska eller tvång – får de församlingar man har att vistas i idag att framstå som tjattrande apflockar.

Eller när man var och varannan vecka hör om ”ideella” insamlingar, där 80 procent av medlen försvinner i ”administration”, minns man med stolthet insamlingen till postgiro 400499, vars medel gick oavkortade till FNL för fri disposition – inte ett öre försvann på vägen. Man erinrar sig också, hur tonåringar snabbt blev fullfjädrade mästare i dubbel italiensk bokföring och hur verifikationspärmen kunde redovisa varenda 50-öring, som passerade verksamheten.

FNL-aren var därtill påläst som få. I diskussioner fanns det ingen, som knäppte honom/henne på fingrarna rörande Vietnams historia, det amerikanska militär-industriella komplexet eller svenska politikers och företags göranden och låtanden i Vietnamfrågan.

Ja, ibland vart man ju förstås svarslös, som när den gamla damen kommer fram och säger: Spottar du på trottoaren pojk, som dom gör i Ryssland! Tja – vad svarar man på sånt? Eller när den medelålders herr’n frågar: Tror ni verkligen, att ni har kommit på nå’t nytt? Då lommar en tonåring hem från sitt pass kontemplerande över den eventuella sanningshalten i Predikarens ord: Allt som sker, har skett förut – intet är nytt under solen.

Parallella episoder till dessa berättas mångfaldigt i ÅK:s bok. Han ger även ett digert faktamaterial över medlemsantal, tidningsupplagor, insamlade medel, namn på förtroendevalda etc. (Även undertecknad nämns i notapparatens förteckning över förbundsstyrelseledamöter – med den lapidariska kommentaren suspenderad 31/1 1971. Mer om detta senare).

ÅK beskriver i sin bok hur allt hände men ganska lite varför. Det har heller inte varit ambitionen, så ingen skugga må falla. Uppgiften borde ändå vara intressant: varför gick de bästa ur en generation plötsligt och just då till gemensam aktion till förmån för en fattig bondebefolkning på andra sidan jorden. Varför gjorde inte tidigare och varför gör inte senare generationer samma sak (ÅK redovisar, tex hur Spanien-rörelsen under inbördeskriget väsentligen var en rörelse ”uppifrån”)?

Tv:s roll – visst! Från de nutida amerikanska krigen serveras ju bara av Pentagon tillrättalagda bilder. Välståndet och breddningen av högskoleutbildningen – jodå! De starka interna protesterna i USA – utan tvekan! (s)-regeringens uppslutning bakom Washington och dess arroganta hållning mot ”lymlarna” i ”gatans parlament”, som FNL-arna kallades – förvisso! (s)-ledarna hade svårt, att ute i sina egna basorganisationer baktala den pålästa, sakligt argumenterande, idoga FNL-tjejen, som med tiden vann gräsrötternas sympati.

Per-Axel Axelsson och den från denna tidningsspalter bekante Ulf Bjerén berättar tex hur deras lärare på Viskadalens folkhögskola då och då kom och stack till aktivisterna en hundring med kommentaren säg inget till rektorn. Båda vet förmodligen, att rektorns dotter inom ett år var fullvärdig medlem av Borås FNL-grupp! (Vi som följer denna tidning har även kunnat konstatera, att Viskadalen glädjande nog ånyo attraherar radikaler).  

Men frågan är, om inte en sällan uppmärksammad faktor var ännu viktigare. I boken berättar Carsten Palmér om, hur han kom att ansluta sig till rörelsen. Under ett möte med Åsa Hallström i Vasastan i Stockholm slog det honom plötsligt: Herregud, dom kan ju faktiskt vinna! Samma insikt kan skönjas hos många av ÅK:s intervjuoffer.

Visst var det så! Vietnameserna var inte bara utsatta och plågade. De vägleddes av en avancerad ideologi, de var målmedvetna, de var inte bara emot den amerikanska ockupationen – de hade också en plan för framtiden, de var för något: nationellt oberoende som ett steg på vägen mot socialism under Vietnams Arbetarpartis ledning. Därför kunde de ”faktiskt vinna”.

Här är saken tyvärr annorlunda med senare konflikter mellan imperialismen och de fattiga. Visst kunde man kräva, att såväl ryssar som amerikaner skulle lämna Afghanistan. Men ingen tror väl på fullt allvar, att mullor eller opium-odlande bönder bär någon framtid i sitt sköte. Lika svårt är det att se klara alternativ i Irak, Sudan eller ens det hunsade Palestina.

Och vad är anti-globaliseringsfolket pro? Vem tror, att frisläppta minkar eller krossade porrbutiksfönster kan leda någonvart. Islam, feminism eller ekologism är inte någon lösning på rövarkapitalismen. Månne gör detta dagens engagemang lite halvhjärtat utöver de frälstas egna skaror?

Annat är det med en Evo Morales, en Hugo Chávez, en Lula da Silva eller åldermannen med det stora skägget och den klena rösten ute i Karibiska sjön. Eller med dagens Vietnam, som fått snurr på ekonomin, höjer folkets välstånd och fortfarande leds av Vietnams Arbetarparti. Här finns det något konkret att vara för och kanske är det vetskapen om detta, som idag avhåller USA från lika grova övertramp i Latinamerika som i Västasien?

Denna fråga är relevant för ett tema, som återkommer i snart sagt varje kapitel i ÅK:s bok – ”r-striden”. Den handlar om den splittring av DFFG, som skedde 1971 och där den rörelse, som vår tidning representerar utgjorde ena sidan. ÅK beskriver förvisso inte ”r-arna” i några hätska termer och den sakliga beskrivningen av händelseförloppet har väl inga faktafel.

Ändå måste vi i dessa spalter med Seneca säga: audiatur et altera pars, man må höra ock den andra parten. (Noga räknat sade Seneca parte inaudita altera, då andra parten är ohörd, men som så ofta har eftervärlden tillrättalagt klassikerna i ”uppbyggligt” syfte).

Det må utan omsvep erkännas, att på den tid det begav sig, så var ”de våra” (Nasji J) inga duvungar och tex undertecknad lät undslippa sig saker, som borde renderat honom både botbänk, tagelskjorta och narrkåpa. Ändå fanns det en substans i splittringen.

Huvudstriden utkämpades i KFML (vårt partis ursprung) och det kan mycket väl tänkas, att om det bara gällt DFFG, så hade motsättningarna kunnat lösas i endräkt. Men nu var det inte så. Det kan förenklat sägas, att ”r-arna” ville behålla DFFG:s självständighet som en oppositionsrörelse och inte hymla med att vietnameserna (gudskelov) stod under socialistisk ledning. ”Huvudlinjen”, som ÅK kallar den, ville däremot bredda rörelsen genom att inte i onödan ”stöta bort” någon, som kunde ansluta sig till en minimalistisk plattform.

Vi resonerade som så, att den kraftiga påverkan, som DFFG hade haft på svensk politik från starten 1965, bottnade i att det talades klartext, det opponerades – sakligt men skarpt – mot varje stöd till USA:s krig och mot varje försök att inskränka åsiktsfriheten i Sverige. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer”, ”USA – mördare”. FNL-gruppernas framgångar bestod helt enkelt i, att de arbetade utomparlamentariskt.

Socialdemokratins helomvändning under denna tid skedde till stora delar under oket – åtminstone inom ”kanslihushögern”. Detta är ÅK ingalunda ovetande om och det tas upp i boken. Att sedan någon, som nådde maktens allra högsta tinnar likt Marita Ulvskog, hade ett helt ärligt engagemang för Vietnam är en annan sak – ingen kan få undertecknad att tro något ont om en FNL-are! De var och är fortfarande över lag hyggligt folk. Om dem gäller inte Anna Maria Lenngrens bekanta ord:

De blivit män i staten
de forna pojkarne
de slicka ifrån faten
och slåss om titlarne.

Kanske hade båda sidor i striden läst ett av de sista styckena i Kommunistiska Manifestet från 1848:
”Kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. “

Kanske läste ”huvudlinjens” företrädare bara ”understödjer överallt varje … rörelse”? Kanske läste vi bara ”framhäver de egendomsfrågan”?

Det fanns dock en annan och tråkig bakgrund till split inom vänstern. Det handlar om ”den stora polemiken”, dvs trätan mellan Kinas och Sovjetunionens kommunistiska partier. Den legendariske vietnamesiske ledaren Ho Chi Minh var djupt bekymrad över detta och skrev i, vad som kommit att kallas hans testamente 1968, att han önskade en enighet inom den internationella kommunistiska rörelsen, som ”svarar mot både hjärtats och hjärnans krav”.

Alla vi, som var med, visste vad han syftade på: hjärtat var den revolutionära entusiasmen i Peking och hjärnan var strävan i Moskva efter att till varje pris undvika ett för vårt släkte förödande kärnvapenkrig via ”fredlig samexistens” med USA.

Men visdomsorden båtade föga. Vi lyssnade nära nog mangrant till den kinesiska retoriken och i backspegeln kan det med Havamals ord konstateras, att ung var jag fordom, vandrade vida, vilse om vägen vart.

Vår generation tappade lite av orienteringen och fick svårt att skilja mellan höger och vänster. Vi visste inte klart, att det var Sovjetunionen, som stod för det massiva materiella stödet till Vietnam eller att hjälpsändningarna ofta sinkades eller rentav stoppades på vägen genom Kina.

Efter vissa piruetter sansade vi ”r-are” oss i riktning mot ”onkel Ho:s” linje men tyvärr kan man inte säga samma sak om DFFG under 70-talet. Anti-sovjetismen blev ett centralt tema i rörelsen. Det var givetvis ett bekvämt sätt att bredda rörelsen och få klappar på axeln av det rysshatande svenska etablissemanget.

Det föranledde Sara Lidman att ösa en välförtjänt skopa ovett över DFFG. Det fick vietnameserna att kräva, att man skulle stryka ordet ”FNL” ur organisationens namn – de ville inte sammankopplas med en rörelse som såg deras främsta vänner som något av en huvudfiende. Det ledde till, att DFFG hävde galla över vietnameserna, när de befriade Kambodja från Pol Pots skräckvälde.

Här är (väl?) enda punkten, där undertecknad känner sig lite syrak över ÅK:s  framställning. Inte med ett ord nämner han benhögarna på Dödens fält, inte ens namnet Pol Pot står att läsa utan bara lakoniska, iskalla kommentarer om hur stygga vietnameserna var som kränkte Kambodjas nationella självständighet.

Det är en ödets tragik, att den rörelse, som utförde stordåd under 60-talet till stöd för det kämpande Vietnam, kom att sluta som detta lands faktiska ovän. Frågan är också meningslös, om en utebliven ”r-strid” hade förändrat något. Hade vi kunnat stå emot i ett sammanhållet DFFG? Det spordes blott, det gavs ej svar…

I någon mening är också ÅK medveten om, att FNL-grupperna inte lämnade några avtryck i Sveriges historia under 70-talet. Han skriver, att han valt att betona de saker, ”som är användbara och kan vara av intresse för dagens läsare. Av det skälet ligger framställningens tyngdpunkt på rörelsens tidiga år”. Jojo, de senare åren är förvisso inget att skriva hem till mor om.

Därför är ”Vietnam var nära” användbar och av intresse. Den är något utöver ”a sentimental journey” för oss som var med. Den har något att säga dagens unga, som önskar en bättre värld: ar-betsmetoderna, litandet till egna krafter, tålmodigheten, engagemanget, studierna, modet att utmana överheten mm. Utöver vad som sägs i boken, skulle man vilja tillägga behovet av en helgjuten ideologi samt en vaksamhet inför vad som är höger och vad som är vänster här på jorden.

…säger en, som inte för en sekund har ångrat den dag i maj för 40 år sedan, då han blev FNL-are. Det var det bästa beslut han träffade i hela sitt liv och svarade mot både hjärtats och hjärnans krav.

STEFAN HOLM
Proletären 21, 2007