Proletaren - Trafficking - nygammal slavhandel

Det beräknas att mellan 30.000 och 100.000 kvinnor från främst de baltiska staterna och Östeuropa i sommar kommer att transporteras till Tyskland. Återstår att se om siffran är sann, men sant är att i tyska städer finns redan ”Verrichtungsboxen”, till bordeller inredda containers.

Den tyska sexhandeln, som beräknas omsätta 14 miljarder kronor årligen, kräver ”villiga” kvinnor i tiotusental till bordellerna och till porrindustrin. Sådana finns inte – inte frivilliga och inte i Tyskland. Därför organiseras trafficking av samvetslösa brottssyndikat som transporterar kvinnor, som sedan hänsynslöst utnyttjas i den legala eller svarta sexindustrin. Det handlar inte om frivillighet. Olika former av tvång, från utpressning över kidnappning till grovt våld och grova våldtäkter är legio. Droger spelar en viktig roll i sammanhanget.

Omfattande
I en rapport från vänstergruppen i EU-parlamentet beräknas att 1996 togs 500.000 människor, främst kvinnor och barn, årligen in i EU:s dåvarande medlemsstater för att utnyttjas på olika sätt. 2004 uppges siffran till 800.000, och 90 procent av dessa såldes av slavhandlare för att utnyttjas sexuellt.

FN redovisar liknande siffror. Uppskattningsvis omsätter den illegala sexindustrin per år mer pengar än världens samlade militärbudgetar som omfattar 5-7 biljoner US-dollar. FN beräknar att fyra miljoner människor, främst flickor och kvinnor, varje år transporteras mellan och inom länder i syfte att utnyttjas sexuellt.

Lägg därtill att i Tyskland med legala bordeller är det tio gånger vanligare än i Sverige att män köper sex. Trafficking till Sverige är i sammanhanget mycket liten. Mäniskohandlarna lyckas ”bara” transportera in 400-600 lurade eller tvingade kvinnor och barn till Sverige i syfte att de ska utnyttjas sexuellt.

Världsunikt
Orsaken till den stora skillnaden är den svenska sexköplagen som infördes 1999. Den svenska kriminaliseringen av torskarna är världsunik, och den ingår i Kvinnofridslagstiftningen tillsammans med bla lag mot våld mot kvinnor, sexuella trakasserier, könsstympning. Inte så att svensk sexlagstiftning är superb, Proletären har många gånger kritiserat den ihåliga våldtäktslagen.

Men i ett internationellt perspektiv måste vi erkänna den nuvarande lagstiftningens förtjänster. Särskilt som trenden i övriga Europa är tydligt sexliberal. De stora pengarna i sexindustrin utgör en lockelse för kapitalister och i kombination med tidens liberala idéer kan läget snabbt förändras.

Men det betyder också att kommunisterna inte får låta sig invaggas i falsk säkerhet. Vi om några vet att borgerlig lag och rätt är klassmärkt och föränderlig beroende på klasskrafternas läge. Om inte arbetarklassens parti tar striden mot sex- och porrliberalismen, vem ska då göra det? Kampen för kvinnans frigörelse går hand i hand med kampen för socialismen. En del i detta är bekämpandet av det sexuella förtrycket och utnyttjandet av främst kvinnor och barn genom trafficking. En historisk tillbakablick ger perspektiv på den kampen.

Prostitutionen regleras
Reglementering av prostitution finns dokumenterad från 1200-talets Frankrike. Prostitution förvisades till vissa gator och kvinnor kasernerades, spärrades in i kvinnohus, bordeller. Uppsikten var sträng, oftast utförd av skarprättaren. Liknande system uppstod i England och Frankrike. För att rekrytera stammen av kvinnor i prostitution utvecklades småningom vit slavhandel, på engelsk benämnt ”traffic in women and children”.

Under medeltiden och in i nyare tid växlade i Europa tider av reaktioner mot prostitution med tider av stark reglementering där kvinnorna i bordeller, tukthus och spinnhus utsattes för sträng regim ofta med grymma övergrepp och offentliga skamstraff. Nästan alltid var det bara kvinnorna, inte männen, som straffades.

Uppkomsten av smittsamma könssjukdomar innebar att reglementeringen, den organiserade bordellverksamheten, mer motiverades av sanitära skäl än moraliska. Strax före Franska revolutionen infördes sådan inskrivning med tvångsmässiga läkarbesiktningar av kvinnorna. Med Franska revolutionen avskaffades reglementeringen för att åter införas i strängare form under Napoleon I i början av 1800-talet.

Franska systemet
Vid mitten av 1800-talet institutionaliserades under Napoleon III ett system för reglementerad prostitution som snabbt spreds över Europas länder under namnet ”Det franska systemet”. I Stockholm erhöll reglementeringen sina slutgiltiga bestämmelser 1875 och legaliserad prostitution eller bordellverksamhet uppstod i större svenska städer. Under denna tid ökade trafficking, vit slavhandel, och hade före första världskriget stor omfattning med agenter över hela Europa.

Nu tydliggjordes att reglementeringen bygger på en samhällssyn och sexualuppfattning som reducerar kvinnor till ett medel för att tillfredställa män. En sedlighetsrotel övervakade systemet. Agenter/slavjägare, hallickar och kopplare kunde driva verksamheten relativ riskfritt, samtidigt som staten tjänade pengar på att beskatta bordellerna. De prostituerade kvinnorna utsattes för rigorösa hälsoinspektioner ofta med inslag av våld och tvång medan männen inte inspekterades alls. Systemet föll delvis samman då männen spred veneriska sjukdomar till nya prostituerade och till fruar och flickvänner.

Motståndet växer fram
Med början i England växte en huvudsakligen borgerlig motståndsrörelse fram, sk abolitionister. 1875 grundades på initiativ av Josephine Butler Federationen ”för upphävande av prostitutionen som legaliserad eller tolererad institution”. Två år senare bildades en svensk avdelning.

Abolitionisternas kamp samverkade med det faktum att de snabbt växande veneriska sjukdomarna blivit ett samhälleligt problem. Reglementeringen avskaffades succesivt från 1880-talet i Nederländerna, Schweiz, England, Norge, Italien och i Danmark 1906.

I Sverige förbjöds bordeller revolutionsåret 1918, och året efter trädde en modern lag mot veneriska sjukdomar i kraft. Därefter minskade handeln med kvinnor och könssjukdomarna kraftigt i Västeuropa. I Ryssland förbjöd sovjetmakten all prostitution liksom pornografin.

Nationernas Förbund tog upp vikten av att bekämpa trafficking och inkallade en internationell konferens i Geneve 1921. Slavhandeln med kvinnor och barn minskade, men en internationell expertkommitté visade att handeln med kvinnor och barn hade en ”inte obetydlig utbredning” i den kapitalistiska världen under 1920-talet.

I de progressiva stämningarna efter andra världskriget avskaffades slutligen reglementeringen också i Frankrike, betecknande att det skedde samtidigt som kvinnlig rösträtt infördes. 1949 antogs en FN-konvention som förbjuder reglerad prostitution, inklusive registrering eller administrativ kontroll av prostituerade. Konventionen skyddar prostituerade då dessa inte ses som lagbrytare, samtidigt omöjliggör den för stater att erkänna prostitutionen som en egen ekonomisk sektor. Men många stater som skrivit under konventionen tillämpar inte bestämmelserna.

Sexliberalism
1960-talets porr- och sexliberalism luckrade upp den i Europa förhärskande förbudslinjen. Danmark och inte minst Sverige blev förridare för en uppluckring av den dåtida borgerligt konservativa sexmoralen.

I Sverige kom under detta årtionde den viktiga kampen för kvinnans rätt till fri abort att delvis gå hand i hand med en allt mer ohöljd sexliberalism. I slutet av 1960-talet upphävdes pornografiförbudet i Sverige och många andra länder. En omfattande pornografisk marknad uppstod och sexindustrin började växa till den miljardindustri den är idag.

Samtidigt befordrade pornografin en ökande gatuprostitution. Bordeller var förbjudna, liksom koppleri, men prostitution och köp av sextjänster var tillåtet. Under 1970-talet växte en helt ny företeelse fram, så kallade sexklubbar, där unga kvinnor officiellt bjöd ut ”tillåtna” sexuella tjänster, men där kvinnorna ofta utnyttjades som prostituerade.

Höjdpunkten för sexliberalismen under denna epok var nog den statliga sexualbrottsutredningen som ville riva nästan alla förbud kring bordellverksamhet. I februari 1976 föreslog utredningen att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle tillåtas, liksom blottning. Att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas till 14 år samt att skyddsgränsen 18 år för prostitution skulle tas bort. Det senare innebar att 14-åringar skulle ”ges rätten att prostituera sig”. Utredningen föreslog vidare att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinna hade visat sexuellt intresse genom att exempelvis vara utmanande klädd.

Gränsen var nådd
Men gränsen för sexliberalismen var nådd och tidigare sexliberaler som Hans Nestius, som 1978 blev ordförande för RFSU, protesterade. Tio år tidigare hade han lämnat liberalismen för socialismen, gått från folkpartiets ungdomsförbund till vpk.

I en artikel i Aftonbladet 1977 skrev Nestius att kampen för sexuell frigörelse var en bra kamp ”som säkert gjort viss nytta”. Men vi liberaler ”insåg inte att några av frihetskraven cyniskt skulle komma att utnyttjas av krafter som ville göra snabba stålar på människors ensamhet och kontaktlöshet, att vi bäddade för de mest hänsynslösa kommersiella spekulationerna. En naivitet – som ju är symptomatisk för allt liberalt ekonomiskt tänkande …”

Nestius gick emot de grövsta formerna av pornografi, han krävde bibehållande av 18-årsgränsen för prostitution och han krävde: ”Stäng sexklubbarna – för tjejernas skull.”

Nyliberalismen
Sexualbrottsutredningens förslag genomfördes inte. Gränsen för den kommersiella sexliberalismen var för tillfället nådd och marknaden för pornografi minskade tydligt från slutet av 1970-talet. Men med videokassettens intåg på 1980-talet ökade porrmarknaden igen. Detta sammanföll med nyliberalismens politiska och ekonomiska segertåg över världen. Senare har utvecklingen av Internet varit av avgörande betydelse för den nya sexliberala våg vi ser inom EU. 70 procent av de 252 miljoner engelska pund som europeiska internetanvändare spenderade på nätet 2001 gick till porrsajter.

FN:s världskvinnokonferens i Beijing 1995 bidrog aktivt till denna utveckling. Genom att defieniera ”tvångsprostitution” som våld mot kvinnor skapades dess motsats, den så kallade frivilliga, självvalda prostitutionen. En stor hjälp till prostitutionslobbyn inom EU som utlyste en kampanj för att särskilja trafficking från prostitution i ett försök att dölja ett historiskt samband.

1997 inbjöd dåvarande ordförandelandet Nederländerna till en konferens för att på EU-nivå anta riktlinjer för bekämpning av trafficking. Antiprostitutionsorganisationer som vägrade att begränsa sina inlägg till att behandla trafficking som skild från prostitution förbjöds tillträde till konferensens NGO-forum. I en rapporten från vänstergruppen i EU-parlamentet framhålla att i Europa följs principen ”att censurera bort all debatt om prostitution och trafficking från konferenser och seminarier om trafficking.” Så dök den konstlade åtskillnaden mellan prostitution och trafficking upp i Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i förordet till Nicefördraget 2000.

Det är mot denna bakgrund vi ska se kampen mot bordeller och trafficking under fotbolls-VM i Tyskland. Sverige har en lag som ligger på kontrakurs mot den bordell- och prostitutionslegalisering som pågår inom många EU-länder. Legalisering av prostitution är intimt förbunden med den ökande människohandeln till EU från inte minst från Östeuropa. Vem vet om EU en dag söker legalisera prostitution också i vårt land.

Kampen mot prostitutionsliberalismen är en bjudande angelägenhet.

LARS ROTHELIUS
Proletären 11, 2006