”Riv dagens Berlin-murar”, ropar rubriken på Expressens ledarsida (9/11) och vi tror för ett ögonblick att de förblindade liberalerna hittat ett korn.

Men icke. Inte ett ord om Israels apartheidmur, som modiga palestinier forcerade i en avslöjande protest självaste 9 november, inte ett ord om Sydkoreas mur mot Nordkorea, om Marockos mur genom det ockuperade Västsahara eller om den mur som USA är i full färd med att bygga längs gränsen mot Mexiko.

Detta för att bara nämna några av de murar som finns eller som är under byggnad i frihetens underbara värld. I syfte att spärra in människor eller för att skydda rikedomen mot de fattigas anspråk.

I Expressens skuggvärd representeras istället dagens murar av Ryssland, Kina och Iran, som till liberalernas fasa ”etablerat sig som konkurrerande förebilder på världsscenen”.

Sådan fräckhet duger inte. Eftersom historien tog slut den där novemberdagen i Berlin 1989, i alla fall om man skall tro Expressens husgud Francis Fukuyama, som i liberalt segerrus utropade murens fall till kapitalismens eviga seger.

”All vår framtid är en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean”, skrev Fukuyama och även om han själv reviderat denna ståndpunkt, så lever den kvar som liberalt anspråk. Nåde den som det minsta lilla ifrågasätter västerländsk demokrati och fria marknadskrafter.

Firandet av murens fall formades till en vämjelig hyllning till kapitalismen. De forna medborgarna i DDR är numera fria. Vad spelar det då för roll att de förlorat rätten till såväl arbete som social trygghet och att de behandlas som andra klassens medborgare i det återförenade Tyskland. Den liberala friheten har sitt pris.

Så här 20 år efteråt kan det ändå vara värt att påminna om att också Proletären såg positivt på utvecklingen i DDR den dramatiska hösten 1989, naturligtvis för att vi var ytterst kritiska till den byråkratiserade, livsodugliga form av socialism som efterhand utvecklades i Sovjet och Östeuropa, i DDR krönt av ett övervakningssystem som bara alltför mycket liknande det morbida svenska IB-systemet. Men också för att den folkliga rörelse som drev fram murens fall till delar reste socialistiska paroller.

”Vad som skett i DDR är varken mer eller mindre än en revolutionär process, en handling som kan tjäna till mönster även för andra”, skrev Proletärens ledare av den 14 november 1989. Med den omedelbara reservationen att det inte går att spå om slutresultatet.
”Men förhoppningen är att arbetarinflytandet stärks så att landet kan slå in på en mer progressiv väg”, skrev ledaren.

Så här i efterhand är det bara att konstatera att vår ljusa förhoppning kom på skam. De kapitalistiska krafterna överflyglade de socialistiska, inte minst  på grund av att större delar av den styrande byråkratin bytte sida. Med en fullbordad och mycket brutal kontrarevolution som följd.

Murens fall handlar inte i första hand om Tyskland. Utan om världen. Med muren föll det socialistiska block som delat världen i två sedan ryska revolutionen 1917. Världsmarknaden blev åter kapitalistiskt enhetlig.

Inte undra på att liberalerna fick fnatt. I de fd socialistiska länderna bringade kapitalismen en bottenlös förstörelse. Låt oss ta Sovjetunionen som exempel, som efter upplösningen nyåret 1991/92 utlämnades till en kapitalistisk plundring utan motstycke.

Mellan 1991 och 1997 föll Rysslands BNP med 83 procent. Investeringarna sjönk med 92 procent, arbetarlönerna med 78 procent och pensionerna med 67 procent. Det enda som steg var fattigdomen, arbetslösheten och antalet miljardärer. För med plundringen fick Ryssland sina rövarbaroner.

Under samma period minskade befolkningen i Ryssland med fyra miljoner människor. Ryssarna dog som flugor av fattigdom och av fattigdomens välkända följeslagare, som kolera, difteri, syfilis, tbc och alkoholism.

Enligt FN-beräkningar från 1987 skulle Ryssland tio år senare ha 163 miljoner invånare. Den verkliga siffran blev 147 miljoner. Ännu 2009 är medellivslängden i Ryssland  lägre än vad den var 1965.

”Hade det skett under Brezjnevs tid hade vi betecknat det som ett folkmord”, konstaterar Åsa Linderborg i Aftonbladet (9/11). Men i liberalernas underbara värld fladdrar massdöden bara förbi, som alla andra fattigdomskatastrofer under kapitalistiska regimer.

Ja, i Expressens skuggvärld utgör den ryska förnedringens 1990-tal rentav ett ideal. Eftersom den ryska återhämtningen under 2000-talet utgör ett hot mot ”den västerländska formen av demokrati och marknadsekonomi”.

Murens fall bringade inte lycka åt arbetare och vanligt folk i de fd socialistiska länderna. Men inte heller åt arbetare och vanligt folk i den kapitalistiska världen. För så länge det socialistiska blocket fanns, så tvingades all världens kapitalister vara lite mer återhållsamma än vad de ville vara. Eftersom till och med den sk realsocialismen representerade ett alternativ till kapitalismen.

Detta bör ingen arbetare i Sverige vara omedveten om. Vi kan tycka vad vi vill om den socialism som var i Sovjet och Östeuropa. Men den var bra för oss. För att den tvingade Wallenberg & Co att lägga band på sig.

Allt hänger ihop. De tjugo år som gått sedan murens fall har i Sverige präglas av växande klassklyftor och rasering av det gemensamma. Det är en utveckling som ingår i ett internationellt mönster.

”Kapitalismens eviga sanningar – tillväxt, full sysselsättning, stigande reallöner – tycks försvinna samtidigt som kapitalismens fiender försvinner”, skriver den amerikanske natio- nalekonomen Lester Thurow i den djupt pessimistiska boken ”Kapitalismen framtid”.
I skarp kontrast till Francis Fukuyama spår Thurow en lång period av förfall och stagnation i den kapitalistiska ekonomin, som en direkt följd av den seger som Fukuyama var så jublande glad över.

Vi håller på Thurow i denna dispyt. Bara ett litet exempel.

Varje dag dör 30000 människor i världen av svält eller svältrelaterade sjukdomar. Liberalerna påstår att situationen blivit bättre, men de motsägs av nya FN-siffror. Som tvärtom talar om en dramatisk försämring. Så ökade antalet svältande i världen med 100 miljoner människor under åren 2007 och 2008.

Orsakerna är många. Men huvudorsaken är att världsmarknadspriset på ris steg med 170 procent mellan oktober 2007 och maj 2008. På grund av spekulation. Det kapital som tvingades lämna den amerikanska fastighetsmarknaden hösten 2007 kastade sig genast över spekulation i råvaror, däribland livsmedel. Vilket bokstavligen tog maten ur de fattigas munnar.

Visst är kapitalismen barbarisk.

Vi talade inledningsvis om apartheidmuren i Palestina och om andra existerande murar i dagens värld. De finns alla av en anledning, som på sin tid muren i Berlin. Apartheidmuren finns för att befästa imperialismens herravälde i Mellanöstern. USA:s mur mot Mexico byggs för att stänga de fattigaste ute.

Men det finns också osynliga murar, som den mur som omger Fästningen Europa och som varje år skördar fler offer än vad Berlinmuren gjorde under hela sin existens. Eller den mur av lagar och ideologiska företräden som skyddar kapitalägarna från arbetarkraven.

Såväl de existerande som de osynliga murarna representerar borgarnas blindhet. De firar Berlinmurens fall som kapitalismens eviga seger. Utan att inse att Berlinmuren bara var det fysiska uttrycket för en av de utmaningar som kapitalismen står inför. Utmaningen från en reellt existerande socialism föll med Berlinmuren, åtminstone för stunden. Men inte utmaningen från arbetare i alla länder och från alla förtryckta och förtrampade människor världen över, som hotas till livet av kapitalismen.

Kapitalismen är inte evig. Men väl anledningarna att bekämpa den.

I historiska sammanhang skall man aldrig var närsynt. Berlinmurens fall var utan tvekan en historisk händelse. Som avslutade en första epok av kamp mellan kapitalism och socialism.

Men det är alldeles för tidigt att bedöma den historiska betydelsen av det som hände i Berlin i november 1989.
Vad kommer att sägas av framtidens socialister? Kanske att Berlinmurens fall gav den socialistiska förnyelse som gjorde 2000-talet till socialismens århundrade.

Ett är säkert. Socialismen dör inte med sina nederlag. Den lär av dem.

10 november 2009
Proletären nr 46